Daylight’s End
Action/skräck, 2016, USA
Regi: William Kaufman
Skådespelare: Johnny Strong, Lance Henriksen, Louis Mandylor, Chelsea Edmundson m.fl.
Distributör: Njutafilms.
Längd: 105 min.
Ute nu på svensk DVD från 2016-10-24
När den tokhårda Sinners and Saints kom 2010 så var jag nog lite för snabb med att kalla Johnny Strong för framtiden inom ”Direkt till video-action” (DTV-action). För trots att Sinners and Saints (2010) överlag fick positiva recensioner så verkar den tyvärr inte ha sparkat upp speciellt många dörrar för stackars Strong. 2016 var han dock tillbaka, och denna gång vid sidan av Lance Henriksen. Filmen heter Daylight’s End och precis som med Sinners and Saints är det William Kaufman som står för regin. Nu är det dock inte korrumperade poliser det ska tampas med utan vampyrer.
Ja, trots filmens framsida så rör det sig faktiskt om vampyrer och inte zombies. Det är dock ingen tvekan om att man även innehållsmässigt glidit rejält på den rådande zombietrenden. Även i Daylight’s End finner vi nämligen en postapokalyptiskt framtid där en elak smitta tvingat ner världen på sina bara knän. Ruttnande zombies har dock denna gång som sagt bytts ut mot blodtörstiga vampyrer. Men det rör sig inte om några välkammade och charmiga flörtpellar, utan snarare helvilda bärsärkar som skenar för allt de är värda om de vädrar mänskligt blod. De är med andra ord inte helt olika de vampyrer som vi exempelvis hittar i Stakeland (2010). Ljusskygga är de förvisso, men det behövs inte några vässade träpålar i hjärtat för att sätta stop på dem. Det räcker med en välriktad kulsvärm.
Johnny Strong spelar huvudrollen som en Mad Max-liknande hårding vid namn Rourke som glider runt i en minst lika hård muskelbil. I filmens inledning puttrar Rourke in i Houston och hamnar omgående mitt i korselden då en ung dam i polisutstyrsel (Chelsea Edmundson) attackeras av ett gäng plundrare. Rourke räddar den unga damen och återför henne till den grupp överlevare hon tillhör. Ledd av den skeptiske gamle polischefen Frank (Lance Henriksen) har gruppen barrikaderat sig i en polisstation som tillfälligt fungerar som skydd från vampyrernas nattliga attacker. Gruppen planerar dock fly mot Mexiko där det i vanlig ordning ska finnas en fristad. Den mycket vapen- och stridskunniga Rourke blir naturligtvis en viktig pusselbit för att detta ska kunna bli verklighet. Han har dessutom en gås oplockad sedan tidigare med vampyrernas bestialiska alfa-hanne.
Trots en blygsam budget på 2 miljoner dollar klarar Daylight’s End att bjuda på en jäkla massa action. För även om civilisationen kollapsat så verkar det inte råda någon brist på varken skjutvapen eller ammunition. Utan att överdriva avlossas det 1000-tals kulor mot det aldrig sinande antalet anfallande vampyrer. Och trots att filmen är hela 105 minuter (rätt generöst när det kommer till action av denna typ) är det genomgående full fart rakt igenom. Även om Daylight’s End lutar klart mer åt DTV-action än skräck hindrar det inte filmen från att vara förhållandesvis blodig. Ploten är utan tvekan banal, men ändå tillräckligt bra för att fungera. Visst har filmens halvplatta kanonmatskaraktärer en hel del konflikter sinsemellan som rör till allt (något som även hör till zombiegenren) men tyngpunkter ligger utan tveken hela tiden på eldstrider. Mer än en gång jagas det runt i klaustrofobiska korridorer vilket faktiskt lyckas bli ganska medryckande om än något monotont.
Hur fungerar då den gamla genre-räven Lance Henriksen? Ja han gör det han brukar göra och ger oss i vanlig ordning en skinntorr hårding. Han pratar barskt med sin mörka röst och blänger strängt fram under ögonbrynen. I en film som Daylight’s End räcker det ärligt talat ganska långt även om Henriksen förmodligen mest tillför som affischnamn. Johnny Strong gör åter en bra hjälte, han ser helt enkelt jäkligt vass ut, speciellt med automatvapen i sina händer. Strong har dessutom regisserat vissa segment och bidragit med rätt bra musik till filmen, så nog kan Strong vara en figur värd att fortsätta följa. Daylight’s End kommer dock förmodligen att passera rätt obemärkt förbi i den zombie/DTV-sörja den ändå tillhör (trots att den faktiskt fick Bio-release i USA). Men förhoppningsvis kommer det inte ta hela sex år innan Strong dyker upp igen.
Nämnvärd är också arbetsmyran Louis Mandylor (som även var med i Sinners and Saints). Mandylor är alltid sevärd och gör även här en stabil birollstuffing. Han är helt enkelt klippt och skuren för denna typ av testoronpumpad hjärndöd Shoot ’Em Up-action.
Daylight’s End är definitivt inget att hetsa upp sig för, men den gör vad den ska och levererar en rejäl skopa grabbig action. Förmodligen passar den bättre till dig som gillar Scott Adkins och Dolph Lundgren än till den inbitna skräckfilmsnörden. Men som något att fördriva tiden med tills nästa The Walking Dead-avsnitt tycker jag inte den är helt tokig. Ibland kan det vara skönt att bara stänga av hjärnan och glida med helt enkelt…
Betyg: 4 av 10
Kristoffer Pettersson