Sinners and Saints
Action, Usa, 2010
Distributör: Cinematic Vision
Regi: William Kaufman
Skådespelare: Johnny Strong, Sean Patrick Flanery, Kevin Phillips m.fl.
Längd: 90 min
Finns på svensk dvd och blu ray från 2011-06-08
— — —
Regissören William Kaufman har endast gjort ett par filmer. Den jag sett innan jag knäppte på Sinners and Saints var den högst mediokra The Hit List (2011) Med Cuba Gooding Jr. Jag förväntade mig inget speciellt med andra ord och kanske hade jag hoppat över filmen helt om jag inte läst att den utspelade sig i New Orleans – en plats vars filmkultur jag för några år sedan skrev en magisteruppsats om. Jisses vad jag blev överraskad när det visade sig att Sinners and Saints visade sig vara den bästa amerikanska snutfilm jag sett på länge.
Miljön är som sagt New Orleans, en stad som efter orkanen Katrina dykt upp allt oftare inom filmmediet. Ofta gestaltas också kriminella ligor och de poliser som försöker få ordning på staden. Redan innan orkanen så var New Orleans känd för att vara Amerikas så kallade ”mordhuvudstad” eftersom polisen till stor del förlorat kontrollen på stadens tungt beväpnade drogligor. Det filmmaterial som läckte ut strax efter orkanen lär förmodligen också ha stimulerat manusförfattare att flytta hårda brottslingar och snutar till New Orleans fuktiga och tillsynes livsfarliga klimat. Jag syftar då på de filmsekvenser när ett nyhetsteam följer båtburna poliser som beskjuts av maskingevärsbeväpnade plundrarligor. Många amerikaner blev nog chockade när de insåg att Luisianas jazziga huvudstad inte var helt olikt krigszoner i Irak eller Afghanistan. I Sinners and Saints har Kaufman förstärk denna kaotiska känsla ännu mer när ett specialförband med legosoldater ställs mot en snut med absolut inget att förlora.
Snuten heter Sean Riley (Johnny Strong) och är vad man skulle kunna kalla för en ”tuff kaka”. Rileys son har dött i cancer, hans fru har lämnat honom eftersom han påminde för mycket om sonen – och nu mördas dessutom hans partner framför hans ögon. Att säga att Sean Rileys har en så kallad ”Death Wish” vore ingen överdrift då han nästan sugs in eldstrider – vilka han mirakulöst verkar lämna som enda överlevande. Han är naturligtvis också gammal Irakveteran och när en gammal barndomskompis (Sean Patrick Flanery) dyker upp så kommer hans gamla soldatfärdigheter väl till pass. Kompisen har nämligen filmat när ett gäng elitsoldater beter sig förjävligt någonstans i mellanöstern. Elitsoldaterna skyr nu inga medel för att få tag på filmen vilket innebär att de mejar ner och tänder eld på allt och alla som kommer i deras väg. Sean Riley och hans nya partner Will Ganz (Kevin Phillips) dörjar dock lista ut hur allt hänger ihop. Otur för elitsoldaterna så bleknar de också är i jämförelse med Sean Riley när det kommer till effektiv krigslust.
Johnny Strong har på vissa ställen beskrivits som en ny Charles Bronson, något som jag ärligt talat tagit med en rejäl nypa salt. Ända till jag såg honom i Sinners and Saints då vill säga. I rollen som snuthårdingen Sean Riley är han fullkomligt utmärkt med sin utmärglade kropp och kvicka ögon. Han har också en orubblig machonärvaro oavsett om han levererar dialog eller hett bly. En uppdaterad version förvisso, med tatueringar istället för mustasch, men likväl – en Charles Bronson för 2010-talet. Om nästa stora ”direkt till video-actionhjälte” heter Johnny Strong så skulle jag med andra ord inte bli det minsta förvånad. Killens namn känns ju inte heller direkt femininet om man säger så.
Egentligen är manuset absolut inget banbrytande. Det är traditionellt elaka vita skurkar mot en hård vit snut och hans afroamerikanska familjefars-sidekick. Det som gör filmen till något extra är det inte helt ”politiskt korrekta” beteende som snarare för tankarna till vigilante-filmer från 70-talet och snuthårdingar som Harry Callahan. Sean Riley skjuter gladeligen bad guys, och har de oturen att inte dö direkten får de en kula till när det ligger och blöder. Detta beteende brukar traditionellt dramaturgiskt bestraffas enligt de vedertagna gamla Hollywoodreglerna, men Sean Riley står uppenbarligen över sådant trams. Actionscenerna är förvisso pyntade med en och annan CGI-effekt (vilket jag brukar ha lite svårt för), men de är ärligt talat helt lysande. New Orleans förvandlas till en stridszon när den dödsföraktande Sean Riley rycker åt sig döda legosoldaters vapen och möter eld med ännu mera eld. James Ellroy möter Rambo ”In the Hood” skulle man kanske kunna beskriva det som.
Nåja, lite politisk korrekt är nog Sinners and Saints. Exempelvis så handlar det i huvudsak om ”vita” brottslingar trots att staden är ökänd för sina afroamerikanska knarkligor. När den ”svarta” gudfadern Weddo (Method Man) dyker upp så framställs han så cool och mäktig att han till och med står över stenhårda Sean Riley. Detta säger en hel del om att den förväntade målgruppen för denna typ av actionfilm (Hip Hop-generationen?), samt att det hade blivit en lite väl bitter smak i munnen att systematisk skjuta ner fattiga afroamerikaner efter att George Bush Jr. misslyckades med att undsätta dem efter Katrinaorkanen. Istället erbjuds vita skitstövlar galant spelade av Costas Mandylor och Louis Mandylor. Dessa båda herrar kan ju naturligtvis Sean Riley sätta några kulor i utan några större etiska betänkligheter.
Sinners and Saints är definitivt en film för dig som gillar stenhård ”direkt till video action” men börjar tycka att Steven Seagal, Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren börjar bli lite väl till åren. Förmodligen är den bästa post-Katrina snutfilmen Werner Herzogs Bad Lieutenant: Port of Call New Orleans (2009). Men det är ändå bara att ta av sig hatten inför Sinners & Saints snyggt koreograferade action och skonigslösa förhållningssätt. Johnny Strong och William Kaufman är framtiden.
Betyg: 7,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-radektör
Relaterad artikel: Neo-blaxploitation: No Limit Films uppgång och fall