Tuffa rap-donnor som Smallz One växer inte direkt på träd. På ”The Diary of A black Widow” väser hon med blodiga tänder ur sig bläcksvart hat riktat mot allt från mesiga bitchar till wannabetuffingar och våldtäktsmän.
Precis som namnet ”Grotesque” antyder är denna japanska film inget för minderåriga och kräkmagade. Storyn är enkel. Tre skådespelare. Ett skyddsplastinrett rum med diverse verktyg. Sedan blir det tortyr och förnedring för hela slanten.
Daniel Lees ”Three Kingdoms: Resurrection of the Dragon” (2008) tillför egentligen inget nytt och ibland känns den ärligt talat lite jäktad. Trots detta är den en välslipad spjutspets rakt i hjärtat på oss som gillar storslagna kinesiska krigsepos och wuxiafilm.
Dr. Carl Stoner och hans närsynta dotter Kristin driver ett fredligt ormlabb. Denna verksamhet är egentligen ett spel för gallerierna. Mot sin dotters vetande så försöker professor Stoner i själva verket hjälpa mänskligheten att ta nästa steg i evolutionen. Som försöksdjur får hans ovetande nya assistent David ställa upp.
Gillar du Bone Thugs-N-Harmonys mörkare spår, eller bara är spyless på den kristna kyrkans dubbelmoral så är Brothaz Grimms ”Blasphemy at its Best” helt klart något för dig.
Japanska ”Alien vs. Ninja” fyller helt klart sin funktion som tillfällig underhållning för den som gillar att gapskratta åt det överdrivna och bisarra.
”Reykjavik Whale Watching Massacre ”grundidé är egentligen riktigt bra. Vi vet ju alla att Island håller på att gå i konkurs och varför skulle inte arbetslöshet och misär kunna vrida till skallen lite extra på redan störda individer? Ändå lyckas filmen haverera rejält och bli ett riktigt valfiasko.
”Sinners and Saints” är definitivt en film för dig som gillar stenhård ”direkt till video action” men börjar tycka att Steven Seagal, Jean-Claude van Damme och Dolph Lundgren börjar bli lite väl till åren. Det är bara att ta av sig hatten inför filmens snyggt koreograferade action och skonigslösa förhållningssätt.…
På ”Coathanga Strangla” tar Sacramento horrorcore-veteranen Brotha Lynch Hung vid där han slutade på fjolårets ”Dinner and a Movie”. Över illavarslande pianoslingor och skräckfilmsdoftande samplingar levereras skickligt utformade anekdoter rörande kannibalism, dubblande paranoia och överlagda styckmord.
Hur fungerar en person som går igång på att ta livet av andra människor? Och hur kan de till vardags framstå så alldagliga när de på sin fritid styckar upp folk på löpande band? Filmen ”Tony – en seriemördare i London” kanske inte ger några direkta svar på dessa frågor,…