Svartkonst dras med klumpig dialog och platta karaktärer, och blir, trots den intressanta tanken bakom, aldrig en särskilt spännande historia.
Med sin kompromisslösa och stenhårda black metal är det Nifelheim som står för Metallsvenskans allra starkaste spelning.
In Solitude har inte förutsättningarna med sig, men lyckas ändå med sin svartrocksdoftande heavy metal att begrava solen, om än för en stund.
Idén bakom Kabal må vara väldigt god, men han ror inte hem det hela i hamn, utan fastnar någonstans på vägen dit. Med bättre hantverk bakom det hela hade Kabal kunnat bli ett riktigt intressant bidrag till den svenska skräcklitteraturen.
Godzilla blir i slutändan inte mer än en axelryckning och en blockbuster man enkelt glömmer bort och går vidare.
The Walking Dead må dra mest tittare, men som skräckserie står den sig som ytterst tam gentemot American Horror Story. Det här är skräckserien för dig som inte vill ha de typiska jumpscaresen och som kräver mer än bara zombieslakt; det här är skräck-TV när den är som mest skruvat…
Fylgia och dess läckert illustrerade, mardrömslikt konstruerade värld hade gärna fått vara längre, men det man får är en ljuvlig bit skräcklitteratur i serieform.
Combat Shock är en film i princip helt utan kvaliteer där filmskaparna inte verkat kunna bestämma sig för vilken typ av film de vill göra, något som är plågsamt påtagligt i slutresultatet.
Köttmonstret i Celitz är inte en perfekt bok, men fascinerar med sin våldsamma natur och sina grafiska beskrivningar av ond bråd död.
Med tanke på den redan existerande TV-serien och de ursprungliga böckerna, blir serieversionen av Game of Thrones något överflödig med dess bitvis klumpiga och röriga grafiska representation. Dock är den fortfarande läsvärd för den som ännu inte dykt ner i Martins värld eller för den som vill återuppleva den i…