We Are Still Here
Skräck, USA, 2015
Regi: Ted Geoghegan
Distributör: Njuta Films
Medverkande: Barbara Crampton, Andrew Sensenig, Lisa Marie, Larry Fessenden mfl.
Längd:84 min
På svensk DVD: 151109
När filmen rullar igång så känns det lovande, stillsam, lugnt tempo. En bil rullar genom ett vintrigt landskap. Men We Are Still Here kör ganska snart i diket utan den ens hinner komma upp i tempo.
Paret som filmen handlar om, spelade av Barbara Crampton och Andrew Sensenig har nyligen förlorat sin vuxna son i en olycka. Av någon anledning får de idén att de ska flytta ifrån storstaden till ett märkligt samhälle i New England för att rädda sig från sorgen. Oklart dock på vilket sätt att omges med människor som stirrar på en så fort man visar sig skulle rädda någon från något.
Självklart så är det hus som de ska flytta till hemsökt. Närmare bestämt av den forne begravningsentreprenören Dagmar och hans familj – som det märkliga samhället såg till att elda upp på 1800-talet. Och var 30:e år så vaknar han och hans familj upp och då blir det inte kul. Självklart är det nu dags att vakna upp igen.
Flera skådespelare gör riktigt dåliga insatser. En av dem står ut, och klarar sig bra genom större delen av filmen, och det är Barbara Crampton som man bland annat kunde se i åttiotals rullen Re-animator och senare i bland annat You’re Next. Den andra huvudrollen görs av Andrew Sensenig (som bland annat gjorde en bra insats i Upstream Color), och han gör en ganska usel rollprestation och verkar varken trivas i rollen eller filmen. Och det gäller flera av de skådespelare som man tidigare sett i ganska bra roller som till exempel Lisa Marie, som bland annat spelat med i flera av Tim Burtons filmer (med sanning att säga, så var det nog många år sedan hon gjorde något bra).
Men det är inte egentligen skådespelarens fel att den här filmen kör av vägen, det huvudsakliga problemet är manuset, skrivet av regissören Ted Geoghegan. Berättelsen är inte trovärdig och det finns så mycket märkliga sidospår som inte behövs. Och hans regi är minst sagt staplande, då flera rutinerade skådespelare verkar framstå som rena amatörer i filmen.
Det här är Geoghegas första egna långfilm, och kanske borde man vara mildare i sin kritik utifrån den utgångspunkten, men det finns andra regissörer som klarat sig långt mycket bättre när det fått sätta händerna i en långfilm. Och han har ändå arbetat flera år i filmbranschen.
Jag tror att det hade kunnat gå bättre för honom om han haft hjälp av någon annans manus. Det är för många logiska luckor, som jag antar att han inte ser för att han blivit hemmablind. Fast å andra sidan så har hans manus för andra regissörer inte heller varit helt lysande om man säger så. Kalkonrullen Demonium var hans första långfilmsmanus, som han skrev tillsammans med Sonja Schnaas – som sedan dess hållit sig borta från manusskrivande, det kanske även Geoghegas borde ha gjort.
Filmen har fått utmärkelse för bästa specialeffekter på den brasilianska filmfestivalen Fantaspoa. Det måste ha varit ett mycket tunt år.
Betyg 3 av 10.
Mikke Schirén