Meny Stäng

Vart tog dom vägen? – Hellraiser till NES

I vår nya artikelserie ”Vad hände med” kastar vi ett öga på produkter som utannonserades, men som aldrig blev färdigställda, och tittar närmare på skådespelare och regissörer som till synes har försvunnit. Hur långt kom man egentligen med projektet, och vad var det som egentligen som hände med karriären? Den första artikeln i serien är tillägnat spelversionen av Hellraiser, som var menad att släppas till Nintendo Entertainment System, men även Megadrive och Lynx. Vad hände egentligen?

90-talet var en intressant period för tv-spelsindustrin. Nintendo hade blivit ett hushållsnamn, och det verkade inte finnas någon gräns på vad för galna och geniala spel som kunde släppas till deras gråa konsol. Eller nåja, allt var inte guld och gröna skogar. Det fanns tyvärr en hel del spel som utvecklare hade slängt ihop på bara några månader, i ett försök att tjäna snabba pengar. Och vem kan egentligen beskylla dem för det? Nintendo var en guldgruva, och det finns nog inget spel som inte gick med vinst under denna gyllene ekonomiska era. Det fanns dock två saker som kunde få även den mest härdade spelaren att rygga tillbaka. Dels var det alla de spel som baserats på filmer som man hade börjat pumpa ut på marknaden. För varje Batman fanns det Mad Max, Lethal Weapon, Beetlejuice och en uppsjö av andra mediokra titlar. Men medan licensspel förvisso var något av ett vågspel, så hände det ju faktiskt att man kammade hem en riktig storvinst. Detta var dock aldrig fallet med de ljusblå kassetterna som företaget Color Dreams släppte sina spel på. Än idag är det många 80-talister som inte kan se just den nyansen av blått utan att instinktivt värja sig. Företaget var minst sagt ökända för den dåliga kvalité deras spel ofta höll. Men trots att dessa två separata element kunde driva spelare på flykt, så uppstod en nästan pervers förtjusning när vi plötsligt fick se en annons som antydde att de två skulle giftas i en ohelig union. Det här är sagan om Hellraiser, det mest avancerade spelet någonsin till NES. Nåja, ska vi vara petiga så är detta sagan om vad som kunde varit, om spelet bara hade släppts.

Nintendo är inte direkt kända för sina våldsamma spel. Visst kan man hävda att Marios stampade på sina fiender eller användande av eldklot inte är vidare pacifistisk, men det var få titlar som verkligen stod ut som våldsamma eller skrämmande. Mest kända av de som ändå lyckades flyga under radarn är kanske spel som Monster Party och det japanska Suīto Hōmu, men listan är tyvärr inte mycket längre än så. Det är därför kanske lätt att föreställa sig chocken och den förväntan unga spelare fick när de slog upp sina speltidningar och såg helsidesannonser som utlovade ett spel baserat på Hellraiser, en av de populäraste och kanske mest skrämmande filmerna vid tidpunkten. Skulle vi, unga som vi var, faktiskt kunna få uppleva helvetes alla njutningar i våra vardagsrum framför vår TV? Svaret skulle tyvärr visa sig vara nej.

Under en väldigt lång tid visste man egentligen ingenting om spelet, mer än det som avslöjats i spelets annonser. Detta var dock aldrig vidare mycket att gå efter, då vi som mest fick se spelets startskärm, som pryddes av en digitaliserad Pinhead. Annonsen skröt även om att spelet skulle ha över en miljon (!) världar, och över 100 demoner att fly ifrån. Om dessa demoner var menade att vara enskilda cenobyter eller om det inkluderade alla fiendetyper i hela spelet förtäljer inte historien, men det stod klart att Color Dreams menade allvar med detta spel. Seglivade rykten hävdar dessutom att spelet skulle vara en labyrintisk shooter ur förstapersons-perspektiv. Visst hade den grå lådan visat prov på liknande spelmekanismer i andra spel, men Hellraiser skulle kunna ståta med bättre grafik, smidigare animeringar och betydligt mer färger än något tidigt spel skulle ha klarat av. Hur skulle detta då vara möjligt? Svaret på den frågan gömmer sig bakom ett annat påstående som återfanns bland annonserna.

En annons för Hellraiser-spelet, en dröm som aldrig gick i uppfyllelse…

Color Dreams sade sig nämligen ha utvecklat en superkassett, som tack vare ett speciellt Memory Manager Controller-chip skulle kunna få Nintendot att visa upp grafik och ljud som annars enbart skulle vara möjliga på en 16-bitsmaskin. Att kunna skryta om att dubbla en maskins prestanda är en sak, men att faktiskt kunna göra det är en helt annan. Tanken var att detta speciella MMC-chip skulle bestå av en Z80-processor, just densamma som användes i Nintendos handhålla Game Boy. I teorin var det görbart, och enligt bekräftade källor så existerade faktiskt en fungerande prototyp av kassetten. Det existerade dessutom spelbara prototyper av vissa av banorna från Hellraiser. Det lite lustiga är kanske att dessa banor inte använde sig av superkassetten, utan spelades från en vanlig kassett. Varför man valt att inte programmera banorna till att använda sig av den extra processorkraften från början är något av ett mysterium, men troligen är svaret väldigt enkelt. Troligen var man inte helt säkra på man ville använda all denna extra kraft till, och valde att göra ett slags skelett till att börja med, som man sedan kunde förbättra och polera allt eftersom tid.

Det finns teorier om att spelet knappt hade påbörjats innan den lades på is för all framtid, men detta rimmar något illa med tanke på att man faktiskt hade börjat designa kartonger för spelet att skickas i, samt att man redan hade tryckt upp rulle efter rulle med de etiketter som skulle pryda kassetterna. Tillsammans med de troligen väldigt dyra annonserna skapar det en bild av ett spel som bara väntade på att få släppas ut på marknaden.

Men vad var det då som gick snett? Ingen verkar ha ett definitivt svar på denna fråga, men allra troligast är att det hade att göra med spelets höga kostnad. I Japan var man van vid att betala stora summor pengar för de spel som hade avancerade MMC-chip, men så var aldrig fallet här i väst. Många NES-spel kastrerades dessutom något när de lanserades internationellt för att spara in på kostnaderna. Det kanske mest talande exemplet av detta fenomen är det tredje Castlevania-spelet, som blott är en blek skugga av sitt forna jag. Priserna för spel med de olika chipen varierade kraftigt, men något som var säkert var att de var höga nog för att konsumenterna skulle tänka efter, och inte bara en gång, innan de investerade i ett spel. Med tanke på att Hellraiser skulle bli det mest avancerade spelet man sett under konsolens livslängd, så kan man utan att överdriva sätta det preliminära säljpriset mellan 900-1000 kronor. Det skulle med andra ord vara svårt för Color Dreams att få det att gå ihop rent finansiellt, precis som det skulle ha varit för vilket företag som helst. Många butiker vägrade dessutom att sälja Color Dreams-spel då företaget inte var licenserade av Nintendo att publicera spel till deras konsol. Att få ut spelet till konsumenterna skulle med andra ord inte ha varit lätt. Men oavsett om det var av dessa anledningar eller någon annan som spelet gick i graven, så står det tyvärr fast att Color Dreams grandiosa projekt av episka proportioner aldrig blev mer än en dröm.

Men vad hände då med prototyperna? Här går källorna isär något. Vissa menar att de prototyper av spelets banor som existerade var spelbara, medan andra starkt hävdar att dessa enbart var rena konceptbilder av vad som skulle kunna ha blivit. Istället för den Wolfenstein-liknande shooter som spelet från början ryktades vara, verkar det istället som att spelet i dess slutgiltiga stadium hade förändrats till ett isometriskt laybrint-spel med betydligt större fokus på pussellösande. Men, den legendariska superkassetten var definitivt fullt fungerande, och även de ROM-filer som hade spelets koncept på sig måste ju ha existerat. Varför har vi då inte sett dem dyka upp på eBay eller i samlarforum?

Tragiskt nog, så var många spelföretag från denna era inte så försiktiga med sina nedlagda produkter. Många har gått förlorade i tidens dimmor, men det händer trots allt då och då att samlar hittar riktiga guldkorn på såväl auktioner som garageloppisar. Även om hoppet att finna Hellraiser blir mindre och mindre för varje år som går, så finns det ännu många som vägrar att ge upp. Det var trots allt inte länge sedan man lyckades hitta några av de rullar med kassettetiketter man hade tryckt upp för spelet, och det var mer än nog för att elda upp spelvärlden på nytt.

Color Dreams var aldrig kända för sin kvalité, och därför är det kanske lite extra ironiskt att det spel som skulle göra deras namn odödligt, är ett som aldrig existerat. Kanske kommer man en dag att finna resterna av projektet, kanske kommer det att få fortsätta att enbart vara en dröm. Kanske är det helt enkelt meningen att Hellraiser för alltid kommer att bli spelsamlarna och skräckälskarnas oheliga graal, lika ouppnåelig som helvetes lustar?

– – –

Johan Axell; From Beyond-medarbetare

4 Comments

    • Johan

      Tack Stefan, kul att du tyckte om artikeln!
      Vi ska allt försöka få till lite fler sådana här texter inom en snar framtid med lite tur!

  1. SpeLinnea

    Tycker såna här historier om osläppta och försvunna spel är underbara. Det är en slags mystik i dem man inte finner i dagens informationssamhälle. Nu lät jag jäkligt pretentiös men det jag ville ha sagt är att jag gillar texten! Good work.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *