Universal Monsters är ett begrepp som brukar användas för att beskriva den klassiska serie skräckfilmer som Universal Studios producerade mellan 1920- och 1950-talet. Sviten inleddes med stumfilmerna The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925), båda med Universals legendariska stjärna Lon Chaney Sr. i huvudrollen, och fortsatte sedan med de klassiska monsterfilmerna Dracula, Frankenstein, The Mummy, The Wolf Man och The Creature from the Black Lagoon. Denna artikelserie kommer att kretsa kring fem filmmonster och deras respektive filmer, totalt nitton klassiska verk som kom att sätta standard för hela skräckfilmsgenren.
Frankenstein Meets the Wolf Man (1943)
Två gravplundrare bryter sig in i Larry Talbots (Lon Chaney Jr.) gravkammare. Nattens fullmåne väcker Talbot till liv, och även den varulvsförbannelse som på nytt börjar löpa amok inom honom. Morgonen därpå vaknar Talbot upp på ett sjukhus, där han sakta börjar förstå vad som har hänt. Talbot vårdas av Dr. Mannering (Patrick Knowles), som vägrar tro på Talbots berättelser om varulvsförbannelsen.
Talbot flyr och letar reda på Maleva (Maria Ouspenskaya), den gamla damen som är den enda som känner till förbannelsen. Maleva berättar om den mytomspunna Dr. Ludwig Frankenstein. Hon tror att Dr. Frankenstein är den enda som kan hjälpa Talbot fri från förbannelsen, och uppmanar honom att bege sig iväg. Sökandet leder Talbot till Dr. Frankensteins gamla slott, där hans monsterlika varelse visar sig finnas bevarad i ruinerna.
Frankenstein Meets the Wolf Man (1943) var Universals första ensemblefilm, i en serie av totalt tre filmer där man förde samman två eller flera populära monsterkaraktärer i en och samma berättelse. Filmen är både en uppföljare till The Ghost of Frankenstein (1942) och The Wolf Man (1941), där Lon Chaney Jr. återvänder till rollen som Larry Talbot medan Bela Lugosi till sist får chansen att spela Frankensteins monster.
The Ghost of Frankenstein slutar med att Ygors hjärna opereras in i monstrets huvud, vilket leder till att monstret tappar synen. Den ursprungliga idén var att monstret skulle tala med Ygors röst i Frankenstein Meets the Wolf Man, men efter att en testpublik kritiserat dessa inslag så bestämde Universal att monstrets dialog skulle klippas bort. I och med detta försvann alla kopplingar till att monstret blivit blind i den föregående filmen, vilket är orsaken till att Lugosis rolltolkning framstod som förvirrande för många.
Monstrets udda rörelsemönster, en stapplande gångstil med utsträckta armar som famlar i mörkret, blev det kanske mest förvirrande inslaget för alla de åskådare som inte sett den föregående filmen. Numera är detta rörelsemönster standard när man vill imitera den välkända karaktären.
House of Frankenstein (1944)
Den galna vetenskapsmannen Dr. Niemann (Boris Karloff) och hans medhjälpare Daniel (J. Carrol Naish) flyr från fängelset och beger sig på jakt efter hämnd på deras många fiender. De stöter på en kringresande skräckkarneval, vars ägare hävdar att han har den mytomspunna greve Draculas (John Carradine) kvarlevor bevarade i en gammal likkista. Niemann bestämmer sig för att försöka återuppliva Draculas kvarlevor.
Dr. Niemann och Daniels resa tar dem snart till Dr. Frankensteins slott, där de finner Frankensteins monster (Glenn Strange) och Larry Talbots (Lon Chaney Jr.) kroppar fastfrusna i ruinerna. De väcker Talbot till liv, och Niemann lovar att hjälpa Talbot bli fri sin varulvsförbannelse. Men det ska visa sig att Niemann är mer intresserad av att försöka väcka liv i monstret, som en del i en ödesdiger hämndaktion mot de som satte honom i fängelse.
Detta var Universals andra ensemblefilm, och den första filmen där både Dracula, Frankensteins monster och The Wolf Man medverkar tillsammans. Rykten säger att tidiga utkast av filmens manus innehöll ännu fler monster, såsom The Mummy och The Invisible Man.
Även om House of Frankenstein är en uppföljare till Frankenstein Meets the Wolf Man, så är det en film som främst handlar om att ge publiken så många klassiska filmmonster som möjligt för pengarna. Boris Karloff är tillbaka, denna gång i rollen som den galna Dr. Niemann, medan Glenn Strange gör sin debut som Frankensteins monster. Tanken var att Bela Lugosi skulle återvända till rollen som Dracula, men på grund av schemakrockar så ersattes han av John Carradine, medan Lon Chaney Jr. gör sin tredje film som The Wolf Man.
Generellt sett råder delade meningar om House of Frankenstein – vissa hyllar den som en fartfylld och underhållande monsterfest, medan andra menar att det i och med denna film blev ytterst tydligt att Universal började få slut på idéer.
House of Dracula (1945)
Dr. Franz Edelmann (Onslow Stevens), en läkare som gjort sig ett namn genom att bota människor med udda sjukdomar, får besök av greve Dracula (John Carradine) och Larry Talbot (Lon Chaney Jr.) som båda ber Dr. Edelmann om hjälp att bli kvitt sina respektive förbannelser. Edelmann tror att Draculas förbannelse går att bota med hjälp av en serie blodtransfusioner, och att Talbots förbannelse utlöses av ett tryck mot hjärnan snarare än av fullmånen.
Dr. Edelmann ber Talbot att hålla tålamodet uppe, då det kommer dröja innan ett botemedel finns till hands. Talbot vill inte riskera att fler människor kommer till skada på grund av hans förbannelse, och beger sig iväg. I en underjordisk grotta hittar han Frankensteins monster i ett katatoniskt tillstånd. En maktkamp de tre monstren emellan kommer snart att bryta ut.
Lon Chaney Jr., John Carradine och Glenn Strange återvänder alla tre till sina respektive monsterroller från House of Frankenstein (1944), i denna tredje och sista ensemblefilm. Onslow Stevens och Jane Adams levererar båda färgstarka rollinsatser som Dr. Edelmann och sjuksköterskan Nina.
House of Dracula är på många vis en blekare kopia av sin föregångare, då Universal väljer att slänga in sina mest populära filmmonster samt alla de ingredienser som de klassiska skräckfilmerna gjort sig kända för, i en tunn, lätt förvirrande berättelse. Vad som räddar House of Dracula är fenomenala skådespelarinsatser, samt att filmen bär på den visuella förträfflighet som bara återfinns i Universals klassiska monsterfilmer.
Robin Larsson