Mute (2018)

Mute
England/Tyskland, Sci-FI, 2018
Regi: Duncan Jones
Skådespelare: Alexander Skarsgård, Justin Theroux, Paul Rudd, Seyneb Saleh m.fl.
206 minuter
Streamar på Netflix från 23 februari


Även jag blev imponerad av Duncan Jones finurliga astronautäventyr Moon (2009). Tyckte att det var en välgjord liten film med ett ovanligt rappt och klipskt manus. Framtiden för Sci-fi med hjärna kan mycket väl stavas Duncan Jones var det nog inte bara jag som trodde där ett tag. Men tiden har rullat på med mediokra Source Code (2011) och beställningsjobbet WarCraft: The Beginning (2016), men har det inte gått lite väl länge sedan Moon kom nu? Hur länge kan man egentligen anses ung och talangfull utan att skapa något av värde? Hur som helst, 2018 dyker Mute upp på Netflix. Nu får äntligen Duncan Jones visa vilken oerhört talangfull filmskapare han är, eller?

Mute utspelar sig i ett framtida Berlin. Mitt i smeten jobbar den stumma Amish-killen Leo (Alexander Skarsgård) som bartender. När Leos flickvän Naad (Seyneb Saleh) försvinner utan förvarning anar han oråd. Genom att följa flickvännens digitala fotspår så ger sig Leo ut på jakt efter sanningen, var har Naad tagit vägen och vad var det för hemlighet hon tänkte berätta strax innan hon försvann?

Så sparkas det alltså igång. Nästan direkt inser man att denna noir-doftande framtidsdeckare aldrig skulle ha existerat om det inte var för Ridley Scotts Blade Runner (1983), eller åtminstone Philip K Dicks noveller. Men till skillnad från dessa så finns det tyvärr inte mycket till intressant nytänkande i Mute. Istället haltas det mest ofokuserat runt.

Inledningsvis är det faktiskt inte helt tokigt. Det framtida Berlin känns som en intressant multikulturell smältdegel. Stämningen på baren Leo jobbar på är polerat skev (med obligatoriska robotstrippor) och hotfulla överförfriskade besökare. Den reslige Alex Skarsgård passar förövrigt riktigt bra som stum bartender med en massa undanträngd aggressivitet. Vid sidan om Leo får vi även följa två amerikanska småsliriga ex-militärer spelade av Justin Theroux (i fruktansvärd peruk) och Paul Rudd (i stenhård slokmustasch). Theroux och Rudd är inte helt tokiga och verkar dessutom ha kul i sina roller. Men ändå tar det inte speciellt lång tid innan filmen börjar tappa fart.

Bartenden Leo är ju som sagt stum, vilket kanske inte är en jättesmart nedsättning att utrusta en films huvudkaraktär med. Detta är dock långt ifrån filmens största problem. Snart så känns det nämligen som om Jones tappar greppet om vad han egentligen vill berätta om. Att Leo tillhör Amish-folket (och alltså inte får operera sina stämband eftersom han då nyttjar modern teknik) känns inledningsvis som något viktigt, men det rinner liksom ut i sanden. Samma sak händer med Leos jakt på vad som hänt flickvännen. Istället får vi mest planlöst trassla runt med Justin Theroux och Paul Rudds karaktärer, två figurer som Duncan Jones valt att döpa till Dock och Cactus Jack. Bara en sån sak…

Cactus Jack med sin käcka slokmustasch
Cactus Jack med sin käcka slokmustasch

Inte heller får man speciellt mycket action. Det känns flera gånger som om det håller på och dra igång, och som att det snart kommer levereras en massa stenhårt  hämnarvåld, men inte det heller. Till slut händer det värsta som en film kan råka ut för, Jones tappar fotfästet helt och som åskådare tappar man helt intresset bland alla ointressanta karaktärer förvirrade manusutvecklingar. Trots att jag från en början investerade i både Leo och filmens övriga huvudkaraktärer så finns det helt enkelt inget att bry sig om, dessutom är det jäkligt segt. När filmen är slut känner man sig mest som ett slokande frågetecken. Stackars Alex Skarsgård. Han förtjänar bättre.

Alex, du förtjänar bättre...
Alex, du förtjänar bättre…

Visst, jag har sett sämre filmer än Mute. Men det som provocerar mig lite extra är att detta projekt också känns väldigt ambitiöst. Pengarna har uppenbarligen funnits där. Vissa scener och miljöer är skitsnygga och filmens rollbesättning går inte avför hackor. Ändå resulterade allt i ett haveri nästan i klass med Richard Kellys Southland Tales (2006). Någon kunnig borde ha kollat på filmens manus och sagt till Duncan Jones att denna förvirrade soppa helt enkelt inte skulle hålla. Vad är det egentligen du vill säga, tala ur skägget! Det är Alexander Skarsgårds karaktär i filmen som är stum, inte du som filmskapare!

Det är också klämts in kopplingar till Moon, enligt Jones är Mute nämligen en andlig uppföljare. Dessa kopplingar känns uppenbart krystade och tjänar mest till att påminna om hur avlägsen hypen kring Duncan Jones känns idag. Härmed slutar jag förövrigt följa Duncan Jones karriär. Precis som Richard ”Donnie Darko” Kelly kommer jag i fortsättningen istället sammanfatta honom som ett One-hit Wonder. Skit i Mute. Kolla på nya Blade Runner-filmen istället eller varför inte Netflix tv-serie Altered Carbon.

Betyg: 2,5 av 10


Kristoffer Pettersson

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*