The Walking Dead, vol 5 – Anfall är bästa försvar

The Walking Dead, vol 5 – Anfall är bästa försvar
Författare: Robert Kirkman
Teckning och tusch: Charlie Adlard
Översättare: Sara Årestedt
Apart Förlag
Finns utgiven på svenska sedan Augusti, 2012

— — —

Av alla klassiska monster som skrämt människan genom århundradena, så har de levande döda alltid haft något av en tvetydig roll. Zombien har ju nämligen allt som oftast fått gå in i rollen som en i mängden, som blott en del av en väloljad, om än sakteligen ruttnande, ostoppbar maskin. Då är det lätt att tappa fokus på de enskilda individerna i gruppen. För individer är ju trots allt vad de alla en gång var. De var levande personer som du och jag, med jobb, familj, hopp och drömmar. När slutar man egentligen se de stapplande liken som våra forna vänner och grannar, för att istället se dem som de själlösa bestar de blivit efter att zombieviruset fått fäste? Kan man egentligen någonsin göra det? Vart går gränsen mellan vi och dem?  För Rick och resten av människosläktets kvarlevande spillror i The Walking Dead är varje dag en kamp för överlevnad. En kamp som dessutom utkämpas med ett tveeggat svärd. För vad gör du när du står öga mot öga mot någon du en gång kände, kanske rent av älskade, som inget hellre vill än att ta sig en rejäl tugga av dig? Har man vad som krävs för att slå in deras skalle med en hammare eller batong för att försvara sig själv? Ingen kan nog helt säkert veta svaren på de frågorna förrän man stirrar sanningen rakt i ögonhålan. Som tur är kommer nog de flesta av oss aldrig behöva ställas inför det valet. Men alla har inte alltid riktigt samma tur…

I Anfall är bästa försvar fortsätter berättelsen om Rick, Tyreese, Lori och de andra överlevande som sökt skydd i ett övergivet fängelse efter att zombieapokalypsen slagit till. Platsen som tidigare mest sågs som en hemvist för mänsklighetens allra vidrigare medlemmar har med tiden visat sig vara dess sista fristad. Medan tillvaron fortfarande är långt ifrån vad de överlevande en gång var vana vid, så har man börjat komma till rätta innanför fängelsets tjocka murar. Men så en dag får man syn på något man aldrig trodde att man skulle få se igen – andra människor!  En nyhetshelikopter dyker plötsligt ovanför fängelsets parkeringsplats och tänder genast en gnista av hopp hos de överlevande. Men säg den lycka som  varar. Inom loppet av några sekunder börjar helikoptern tappa mark för att så till sist krascha i en intilliggande skog. Iklädda skyddsrustningar och beväpnade med såväl batonger som svärd ger sig en liten grupp från fängelset iväg för att försöka rädda nyhetsteamet. Men vad de finner är kanske inte riktigt vad man hade väntat sig. Kanske hade det varit bättre om det inte funnits några andra människor kvar?

Det som verkligen särskiljer The Walking Dead från den annars rätt så överbefolkade zombiekulturen är dess sätt att närma sig våra kanske mest intima känslor och rädslor. Förlust, ångest och rädsla har alla en central roll i berättandet, men den kanske mest tankeväckande aspekten av Kirkmans berättelser är när han i detalj visar just hur monstruösa och känslokalla vi kan bli när samhällets restriktioner inte längre håller oss tyglade. Alla har vi kanske någon gång frågat oss just hur långt vi är villiga att gå för att överleva, men få skulle nog kunna erkänna för sig själva just hur lågt vi alla troligen skulle kunna sjunka. I en kamp för att rädda vad som finns kvar av den sista mänskligheten verkar det ironiskt nog vara just de överlevandes mänsklighet som blivit det första offret. Eller kanske är det värre än så? Kanske är det vårt rätta jag som blottläggs när samhällets murar har rasar kring oss?

Händelserna som porträtteras i Anfall är bästa försvar är utan tvekan de mest groteska och mardrömslika hittills i serien, trots att kapitlet samtidigt är ett av de mest fattiga på zombies. Istället är det de människor som Rick, Glenn och Michonne stöter på under sitt olycksaliga räddningsuppdrag som skruvar upp seriens obehag rejält. Men det är inte alltid de horribla gärningar som begås som skänker flest kalla kårar längs ryggraden, utan snarare det stela och tafatta försök att låtsas som att allting är normalt som verkligen sätter sig hos läsaren. Samtidigt som man visar en total brist på respekt för allt vad människor och livets helighet heter, målas det samtidigt upp en morbid berättelse om kärlek och omtanke som sträcker sig långt bortom gravens kalla omfamning. I The Walking Dead dras mänsklighetens förfall till dess yttersta spets i en värld som sedan länge förlorat hoppet om att någonsin kunna hamna på rätt köl igen.

Det kanske finaste omdöme man kan ge en grafisk novell är att den sträcker sig bortom sitt medium. Att bladvändningar sker utan en tanke, och att ordbubblor och upprutade händelseförlopp ter sig som ett lika naturligt narrativ som om berättelsen hade presenteras som en film, en pjäs eller radiodrama. Robert Kirkmans The Walking Dead har mer eller mindre på ensam hand låtit de levande döda invadera så väl popkultur som den mer finkulturella sfären med sina tankeväckande människoporträtt och stundtals isande självinsikter som den tvingar på sina läsare. De suggestiva och inte sällan hjärtskärande eventen i Kirkmans zombie-epos har en tendens att nästintill verka lämna pappret de är tryckta på, nästan som för att bygga sig i ett bo i våra sinnen, där de likt seriens titulära bestar sedan verkar vilja leva kvar långt efter man läst klart den sista sidan.

Betyg; 8,5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*