The Walking Dead – Säsong 1 (2010)

The Walking Dead – Säsong 1
Zombieskräck, Usa, 2010
Distrubutör: Sf
Regi: Frank Darabont
Skådespelare: Andrew Lincoln, Sarah Wayne Callies, Jon Bernthal m.fl.
Längd: 412 min
Finns på svensk dvd och blu-ray från 2011-05-18

— — —

Tack vare framgången för diverse HBO- och Showtime-serier så har begränsningarna för modern tv tänjts på senare år, vilket exempelvis märks på tv-seriers mer vågade teman. Vampyrer, manliga gigolos, fantasikungariken, godhjärtade seriemördare och annat oknytt tävlar idag ogenerat om tv-tittarens uppmärksamhet. Det går inte heller att tala om tv-serier som ett lågbudgetalternativ till spelfilm då dess omsättning ofta övergår stora mainstreamfilmproduktioner. När jag fick höra att Image Comics svartvita zombieserietidning The Walking Dead skulle bli en tv-produktion blev jag först en smula skeptisk. Skulle det verkligen fungera att föra över Robert Kirkmans mörka framtidsvision till tv utan att behöva tillrättalägga våld och serietidningens komplexa relationer? Läs vidare så får ni svaret.     

Producent, manusförfattare och regissör bakom tv-serien The Walking Dead heter Frank Darabont. Denna herre har tidigare regisserat kritikerrosade filmer som The Shawshank Redemption (1994), The Green Mile (1999) och senast den fräscha mosterrullen The Mist (2007). Hans historik borgar alltså för både stabilt hantverk samt också ganska intressanta temaval. Men nu hade Darabont gjort ett lappkast från Stephen King-filmatiseringar och istället siktat in sig på serietidningszombies (eller Walkers som de kallas i serien). Trots att Frank Darabont verkar vara en ganska stabil kille så var det med viss oro jag rullade igång The Walking Deads första avsnitt.

Eftersom jag faktiskt läst en bit in i den långkörande serietidningsförlagan så känns allt snabbt igen. Lantispolisen Rick Grimes (Andrew Lincoln)blir skjuten och hamnar i koma. När han kvicknar till en månad senare är det till en värld han inte längre känner egen. Zombieapokalypsen har slagit till och de flesta människor har förvandlats till blodtörstiga kadaver. Rick vägrar dock acceptera att hans fru Lori (Sarah Wayne Callies) och hans son Carl (Chandler Riggs) förmodligen också vankar runt som levande döda utan bestämmer sig för att leta på dem.  Eftersom Loris föräldrar bodde i Atlanta så sätter han på sig sin polisuniform, beväpnar sig till tänderna, och styr på en vit häst kosan ditåt…

Det första jag reagerar på i tv-serien The Walking Dead är att skådespelarna ser nära på exakt ut som i serietidningen. Då syftar jag på allt från kläder till fysiskt utseende. Andrew Lincoln är perfekt i huvudrollen som den saktmodiga Rick Grimes och samma sak gäller Jon Bernthal i rollen som hans forna poliskollega Shane Walsh. Efter första avsnittet är jag rejält imponerad. Miljön ser ut som New Orleans efter orkanen Katrina och seriens ”Walkers” är riktigt välgjorda. Frank Darabont har inte tvekat på att bjuda på rejält med gore och plötsligt får jag den där krypande uppgivna känslan som jag fick första gången jag såg George A Romeros Dawn of the Dead (1978). Det finns ingen plats på jorden som är säker från dödens ruttna käftar. Det här, tänker jag, kan bli riktigt jäkligt bra.

I det näskommande avsnittet så fortsätter The Walking Dead att hålla sig till serietidningsförlagen. Lite saker kastas om och förklaras på andra sätt, men sådant är naturligtvis helt acceptabelt när handlingen måste fungera dramaturgiskt efter avsnittens läng. Men allt drar ut på tiden och nya dåligt skrivna karaktärer dyker upp som bara känns som utfyllnad. Vad som är än värre är att tempot somnar av rejält i mitten av serien. Inte helt ovanligt med en viss ”mittsäsongsstiltje” men det blir faktiskt skrämmande sirapssegt med tanke på seriens riviga inledning. Jag förmodar att detta tempoavslag kan motiveras som ett sätt att föra fram karaktärerna och dess relationer till varandra, men diverse sidospår och ointressanta extrahistorier känns faktiskt bara som långtråkiga återvändsgränder. En rejäl Lost-varning måste utfärdas med andra ord. Botten nås i ett otroligt tramsigt avsnitt när Rick träffar på ett gäng latinamerikanska sjukhusgangstrar, här överväger jag faktiskt ett tag att ge upp serien helt. Men trots denna rejäla svacka så håller jag ut, och som tur är så tar serien fart igen och mot slutet lyckas det faktiskt bli ganska spännande igen.

Det är dumt att tjata massa om serietidningsförlagan The Walking Dead, men den lyckas på ett väldigt effektivt sätt beskriva hur människor förändras när deras omvärld slås i spillror. Karaktärernas relationer i serietidningen blir egentligen viktigare än både zombies, gore och allt vad det må vara. Detta lyckas tyvärr inte Frank Darabont med i sin tv-serie. Exempelvis skulle Michael Rookers bondläppskaraktär och hans överspända bror ha utelämnats helt eftersom de bara känns som utfyllnad. Positivt är däremot seriens strålande effekter och miljöer (om man nu kan leva med att de ibland är cgi-gjorda). Visst kommer jag att följa nästa säsong av The Walking Dead, men skärper inte Frank Darabont till sitt manusarbete så finns faktiskt risken att jag kommer att tröttna. The Walking Deads pilot (första avsnitt) är däremot det bästa zombiesnedslag jag sett på länge.

Betyg: 6 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*