Spider Baby (1968)

Spider Baby

Skräck, USA, 1968

Distributör: Njuta Films

Manus och regi: Jack Hill

Medverkande: Lon Chaney Jr, Beverly Washburn, Carol Ohmart mfl.

Längd: 100 minuter

Finns på svensk dvd sedan: 2010-10-06

– – –

Under sin aktiva period som regissör så framstår det väldigt tydligt att Jack Hill rörde sig inom exploitationkretsar. Detta blir knappast mindre uppenbart när man tänker på att det var han som regisserade blaxploitationklassiker som Coffy (1973) och Foxy Brown (1974), trots att han själv var vit, vilket väl får ses som något tämligen suspekt och samtidigt beundransvärt. Går man lite längre tillbaka i tiden än det, så hittar man den här rysaren, som kan ses som en slags föregångare, eller åtminstone ett tidigt bidrag till, subgenren hillbillyskräck.

I Spider Baby (1968) får vi följa den minst sagt underliga familjen Merrye, som bor i ett hus på en avlägsen plats. De tre syskonen Merrye är föräldralösa, och tas hand om av sin farbror Bruno (Lon Chaney Jr), som ser till att saker och ting går till som det ska, åtminstone enligt hans egen definition. Till detta hus kommer två släktingar till syskonen, samt en advokat och dennes sekreterare, för att kolla till läget, som ju visar sig vara bra mycket underligare än de förväntat. De inser snart att det kanske inte var den bästa idén att bege sig ut till Merrye-huset, då saker och ting faktiskt är ännu mer konstigt än vad man först märker, något som visar sig innebära en stor fara för samtliga gäster.

Det kanske mest intressanta med Spider Baby och Jack Hills regijobb är att han verkar besitta en tämligen god kunskap om skräckfilmsgenren och hur konventionerna och reglerna fungerar inom denna. Filmen är fylld med humoristiska anspelningar på typiska saker som ofta förekommer i skräckfilmer, tydligast blir det när de två systrarna i syskonskaran talar med klart överdrivna röster för att framstå som underliga. Det känns dock aldrig som att Hill vill driva med genren eller att han ser ner på den, utan snarare då att han helt enkelt ville göra en skräckfilm som även innehöll inslag av komedi, vilket jag tycker fungerar bra här. Det blir aldrig några direkt övertydliga eller fåniga skämt, utan allt passar bra in i den atmosfär som byggs upp under filmens gång, och skämten gör bara det hela ännu underligare.

Atmosfären är väl egentligen det som i slutändan är den största behållningen med Spider Baby, och det man kommer minnas bäst från den. Man märker redan i filmens inledning att det inte är mycket alls som står rätt till i Merrye-huset; personer beter sig konstigt och det råder en allmän stämning av att något är fel, på mer än ett sätt. Detta förstärks ytterligare ju längre filmen går, och det gör också att filmen blir intressantare att titta på, då den ges en slags fräschhet som även får den att kännas unik, åtminstone om man relaterar den till vilket årtal den kom. Det känns som att Hill skapat något som inte riktigt funnits innan, vilket dock kan ses både som positivt och negativt. Jag kan tycka att filmen ibland inte riktigt når de höjder som man önskar, och det blir kanske lite väl skojfriskt när det istället kunde varit obehagligt, eller åtminstone lite läskigt. Även om humorn fungerar bra så hoppas man på att filmen ska ta en vändning åt det mer otäcka hållet, vilket den tyvärr inte riktigt gör förrän mot slutet, som för övrigt är mycket bra utfört och knyter ihop filmen på ett tillfredsställande sätt.

I mångt och mycket blir Spider Baby mest intressant i relation till vilket år den kom och att den känns väldigt fräsch och nydanande för sin tid. Trots att Jack Hill lyckas rätt bra med att blanda skräck och komedi, blir det aldrig lika bra som hos skräckkomedierna från 80-talet, för att ta ett exempel. Det känns som att man med förutsättningarna och grundstoryn här hade kunnat göra en betydligt otäckare film om man försökt och haft viljan till, men nu når det aldrigt riktigt dit. Dock ska det sägas att Spider Baby fortfarande är en väldigt bra och underhållande film, som jag gissar på att de flesta genrefans kommer att uppskatta stort. Om inte annat för att den skildrar en av de mest bizarra familjer man sett på film, och för det skönt teasande slutet, som visar på att saker inte alltid går i arv på det sätt man förväntat.

Betyg: 6 av 10

– – –

David Larsson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*