The Raid 2 (2014)

The Raid 2 (Originaltitel: The Raid 2: Berandal)
Action, Indonesien, 2014
Manus och regi: Gareth Evans
Medverkande: Iko Uwais, Yayan Ruhian, Arifin Putra mfl.
Längd: 150 minuter

— — —

slick-new-poster-arrives-for-the-raid-2-berandal-156868-a-1392796508-470-75Tydligen är The Raid 2 nämre den vision som regissören Gareth Evans ville åt från första början då förarbetet kring den banbrytande föregångaren startade. Då ett sådant spektakel skulle bli på tok för kostsamt blev han dock tvungen till att hitta på ett sätt att hålla ner budgeten vilket ledde till det intressanta konceptet i att filmen uteslutande skulle utspela sig i ett höghus föddes. Nu i efterhand känns det som att The Raid egentligen var tänkt som en kortfilm att presentera den större produkten och höghuset bara var en enda lång introsekvens till denna uppföljare som nu sträcker sig tvärs genom hela Jakarta.

Inledningsvis tar filmen vid omedelbart efter var den förra slutade. Huvudrollen Rama, spelad av Iko Uwais, har som bekant upplevt ett någorlunda hektiskt dygn då han stapplande lämnar höghuset som nu är fyllt med mörbultade kroppar. Men vem orkar vila? För att dels kunna skydda sitt eget skinn och samtidigt utreda korruptionen inom polisväsendet tvingas Rama till att placeras i fängelse som täckmantel för att kunna nästla sig in i den indonesiska brottsvärlden. Efter att ha lyckats med uppgiften att skapa ett förtroende hos sonen till en av Jakartas crime lords öppnas dörrarna till en våldsam värld där kampen om makt i Jakarta inte bara förs mellan indonesiska brottsyndikat utan även med den japanska yakuzan.

Det märks att Evans här har sträckt sig för att skapa ett actionepos utan dess like, men trots det finns en uppenbar brist i att ett ordentligt djup saknas. En uppsjö karaktärer presenteras, jag kan förstå om någon har svårt att hänga med i vem som är vem till en början, men problemet är att dessa karaktärer och deras agendor är för ihåliga för att man verkligen ska kunna bry sig helt och hållet om var resan kommer sluta. Det tydligaste exemplet på detta hittar vi i den sluga Bejo som tillsammans med ett par minst sagt färggranna undersåtar försöker ta över Jakartas gator. Jag lyckas aldrig få en insikt i vad deras egentliga syfte i filmen är och förvirring uppstår då lösa trådar presenteras som aldrig knyts samman.

the-raid-2-berandal

Nu när jag nämnt dessa svagheter måste jag vara väldigt tydlig med att påpeka att bristerna egentligen inte påverkar filmen som helhet något märkbart. Som film är detta en makalös uppvisning i koreograferat våld som väger upp svagheterna mer än väl och slutar aldrig engagera trots att speltiden är nära på två och en halv timme. Snarare så toppar filmen sig själv gång på gång då den ena sekvensen efter den andra imponerar mer än den förra. Kopiösa actionsekvenser följer varandra, ofta utan avbrott för andrum, och jag förbannar den uppenbart fysiologa bristen i att man måste blinka och därmed riskera missa något häpnadsväckande. Iko Uwais som spelar huvudrollen Rama har precis som i den första filmen ansvarat för koreografin här och på den fronten överträffar den otroligt nog den förra filmen. Inte nog med att kampsporten pencak silat är imponerande nog att bevittna i sig självt så är filmen såpass blodig att den får många skräckfilmer att blekna i jämförelse.

Vem hade egentligen kunnat ana att personen som skulle ligga bakom en av kampsportsfilmens största milstolpar på denna sidan 00-talet skulle vara en vit kille från Wales? Inte jag i alla fall, och lika lite hade jag kunnat tro att samma person skulle göra en uppföljare som var minst lika bra om inte till och med bättre. Gareth Evans har här tagit allt som var bra med The Raid, förökat det exponentiellt och kastat in det i en värld som delar DNA med Infernal Affairs och Johnnie To’s Election.

Visst kan man leta fel. De är rätt uppenbara då man väl letar efter dem, men vem orkar göra det efter att filmen utdelat så mycket stryk att jag efteråt måste kolla i spegeln för att försäkra mig om att jag inte pryder en gigantisk blåtira.

Betyg: 8 av 10

— — —

Rickard Blixt; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*