The Green Inferno (2013)

The Green Inferno
Skräck, USA, 2013
Distributör:
Regi: Eli Roth
Medverkande: Lorenza Izzo, Ariel Levy, Antonieta Pari m.fl
Längd: 100 min

— — —

The_Green_Inferno_posterEli Roth, jag vill verkligen tycka om hans filmer för han verkar vara en person som jag skulle kunna gå väldigt bra ihop med. Han är genuint insnöad på skräckfilmer och när han pratar om film i intervjuer har han en sådan glöd att man inte kan låta bli att tycka om honom. Han verkar vara något av en skojare och han ger ju alltid sina filmer, oavsett helhetsintrycket, en touch av de där filmerna man dyrkar sedan gammalt. Finns ju alltid någon nickning åt en skräckklassiker eller någon annan klassisk film och det uppskattar man ju. Men.. nu kommer det nedriga men.. jag tycker inte filmerna håller den klass som man tror de ska göra när man hör Roth prata om sina filmer och om film i allmänhet.

Jag tycker att hans genombrottsfilm Cabin Fever (E. Roth 2002) har sina poänger och fungerar ganska bra, men det är något med i stort sett alla titlarna som gör att de inte når ända fram, det är alltid något som knarrar för egen del. Storyn i Hostel (E. Roth 2005) är jätteintressant och borde fungera lysande som film, men även där är det delar av den som gör att jag bara blir trött. Jag fortsätter att se allt som Eli Roth gör, både som filmskapare och skådespelare, för jag vill så gärna tycka lika bra om filmerna som jag gör om personen. När det började pratas om att han skulle göra en version av mästerverket och tillika en av världens jobbigaste filmer att sitta igenom, Cannibal Holocaust (R. Deodato 1980), slets jag mellan hopp och förtvivlan om vad som skulle komma. Efter sju sorger och åtta bedrövelser för filmens vara eller icke vara så var det då dags…

Justine (Lorenza Izzo) går sitt första år på college och har ett gott öga till den lokale aktivisten Alejandro (Ariel Levy) som på sant protestmanér kämpar för sin sak med gitarr och plakat. Efter en lektion om kvinnlig omskärelse som upprör Justine får hon en pamflett för Alejandros grupp och bestämmer sig för att gå dit och kolla läget. Under mötet så diskuteras det om gruppen ska åka till Peru för att där försöka stoppa hotet mot en stam och deras hem. Justine hånar gruppen och blir utslängd från mötet. När hon sedan försöker ursäkta sig inför Alejandro och övertyga honom om att hon också vill hindra orättvisor i världen så går hon med i gruppen och plötsligt är hon på plats i Peru och redo att kedja fast sig i maskinerna som ska förstöra djungeln. Det blir snabbt stökigt och Justine hamnar i hetluften ordentligt. Gruppens aktion hamnar på Internet och de hamnar på ett plan därifrån när militären kommer och för bort dem. Firandet över den lyckade aktionen blir dock inte långvarig då planet går sönder i luften och kraschar. Sägs ju att djungeln är en ensam plats… men där gruppens plan kraschar är detta påstående inte sanningen, tyvärr.

I djungeln kan ingen höra dig skrika, eller?
I djungeln kan ingen höra dig skrika, eller?

Eftertexterna börjar rulla (fortsätt för övrigt att titta då, ett tips bara) och jag sitter där i soffan med en dubbel känsla. Den ena känslan är besvikelse över att Eli fortsätter vara en ganska medioker filmskapare för egen del och den andra är den där ”jaha, det blev som vanligt”-känslan. Filmens absolut största bromskloss är skådespeleriet, för det är, speciellt i filmens inledning, under all kritik. Jag och en vän pratade om detta, då budgeten ändå är ganska stor och USA är ett stort land borde ju det procentuellt vara enklare att hitta bra skådespelare, även om man vill ha in nytt blod i ensemblen. I The Green Inferno är det på riktigt styltig nivå stundtals och jag satt och vred på mig och kände för att plocka fram skämskudden då och då. Detta i kombination med att det ändå tar en stund innan det känns som att filmen lyfter gör det bara ännu värre. Hade det varit 10 minuter unket skådespeleri och sedan en intressant film hade jag kanske kunnat tänka bort det, men det dröjer allt för lång tid innan filmen på allvar drar igång för att jag ska kunna köpa det.  Jag är till 100% för att använda okända skådespelare, men de måste ju kunna leverera och flertalet i The Green Inferno kan inte det på ett övertygande sätt. När filmen väl kommer igång i och med djungeldelen så kan man bortse ifrån skådespeleriet, men då kommer istället buskisscener och ställer till det då och då.

Eli Roth under inspelningen av "The Green Inferno".
Eli Roth under inspelningen av ”The Green Inferno”.

Vissa av scenerna i The Green Inferno är gränsande till buskis och passar inte alls in i filmen och gör att hela scener känns ganska löjliga, tyvärr. Det finns nämligen en rad scener som är bra och som gör att man hajar till. Det är när filmen närmar sig lite av obehaget man kände i Cannibal Holocaust som den blir bra och intressant. När gänget är fast hos kannibalstammen så blir filmens tempo bättre och stämningen blir en annan. Jag hade önskat att den känslan och stilen kommit långt innan den gör i filmen. Karaktärsbyggnaden är inte så vass så man behöver den långa startsträckan på filmen, det hade kanske räckt med 5-10 minuter av bakgrundsstory till varför de befinner sig där de gör. Det är kul att Eli Roth använt sig av en genuin stam i Peru för deras energi och glädje av att vara med i filmen syns verkligen och av den anledningen allena hade jag gärna sett att filmen varit kanske 85-90% i djungeln för det är där som jag hittar anledningar till att se filmen, även om det finns buskis. Effekterna i filmen är bra och det finns en del ganska elaka stunder, om än inte på något sätt i närheten av Cannibal Holocaust eller de andra samtida kannibalfilmerna. Som tur är slipper vi dock se djur dödas i denna och det är ju ett plus onekligen.

Hos kannibalstammen tar filmen fart och det finns en hel del riktigt otäcka scener. Som tur är slipper vi den djurslakt som ofta förknippas med de äldre italienska kannibalfilmerna.
Hos kannibalstammen tar filmen fart och det finns en hel del riktigt otäcka scener. Som tur är slipper vi den djurslakt som ofta förknippas med de äldre italienska kannibalfilmerna.

Nu kommer den sura gubben i mig fram igen för jag måste klaga även på utseendet i filmen. Kannibalfilmerna från förr hade en smutsig look och ett slags allmänt äckel över sig som blir lite som bortblåst i nyare filmer där allt ska vara så skarpt och färgglatt. The Green Inferno är för ren och snygg för att man ska få en ordentlig obehaglig känsla vilket drar ner helhetsintrycket och det känns aldrig riktigt farligt. Miljöerna är fina och jag skulle gärna semestra där, men det är ju inte tanken på att packa en resväska jag vill åt när man ser en film om kannibaler. Men allt är filmat så skarpt att jag kommer på mig själv med att vara glad att jag inte sett den på bio för alla de där klara, skarpa färgerna tror jag skulle kunnat bränna sönder hornhinnan om man har otur.

Eli Roth, jag ville så gärna att detta skulle bli filmen då du lyckades göra en film precis lika bra som du verkar vara en skön typ. Men det gick inte denna gången heller, tyvärr. Det känns tråkigt att säga men The Green Inferno är inte mycket annat än en ganska medioker skräckfilm med en rad fräcka scener. Jag saknar det politiska, skitiga och genuint vidriga som man fick från andra kannibalfilmer. Det finns ljusglimtar i Green Inferno och den tål att ses, men den kommer inte att följa med mig någon längre stund och jag tror att den ganska snart kommer att hamna i reabacken på närmsta filmbutik för någon framtida klassiker som kommer stötas och blötas är det inte. Skådespeleriet är alldeles för tunt och man rycks inte med i storyn något nämnvärt. Karaktärerna känns ganska platta och det är som sagt alldeles för rent och snyggt. Hade verkligen önskat att den utspelat sig större delar av filmen i djungeln då den faktiskt fungerar till stora delar, men tyvärr är det för mycket annat som drar ner betyget. Tar en sväng med Cannibal Holocaust igen istället…

Betyg: 5 av 10

— — —

Mikael Hammarberg

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*