Here Comes The Devil (2012)

Here Comes The Devil / Ahi Va El Diablo
Drama/Skräck 2012
Distributör: Njuta Films
Regi: Adrián García Bogliano
Medverkande: Francisco Barreiro, Laura Caro m.fl
Längd: 97 min

— — —

333527Mitt förhållande till mexikansk skräckfilm, eller ja, film från Mexiko överhuvudtaget, egentligen är tyvärr ganska limiterat. Finns såklart mexikanska filmer som hamnat i mitt blickfång, däribland den magnifika Alucarda (J. L. Moctezuma 1977) som är en lite bortglömd klassiker jag anser borde få större utrymme när det diskuteras film. Nu var det dags att ta sig an en film från just Mexiko. Here Comes The Devil skvallrar på framsidan om att den vunnit bästa film på Fantastic Fest 2012, och även att den enligt Starburst Magazine ska vara ”förvirrande, skrämmande och hysterisk”. Detta verkade ju onekligen lovande, men samtidigt så är ju jag också en bitter cyniker när det kommer till just de där texterna som finns på omslagen och vunna priser. Det brukar ju till syvende och sist inte betyda så mycket då de där positiva texterna kan ha skarvats och självklart väljer ju de bara de positiva. Men hoppet levde då Mexiko trots allt skapat just nämnda Alucarda, och det känns som en frisk fläkt att se en ny skräckfilm som inte är vare sig en remake eller från USA.

Vi bjuds första händelsen i filmen på en kärleksscen mellan två kvinnor som vid ett samtal efter sin kärleksstund avbryts av en macheteviftande man. En av kvinnorna misshandlas grovt och antyder i plågor att det var något med mannen som inte stämde, specifikt med hans ögon. Filmen klipper till Sol (Laura Coro), hennes man Félix (Francisco Barreiro) och deras två barn Sara (Michele Garcia) och Adolfo (Alan Martinez) som är på semester på den mexikanska landsbygden. Dottern Sara får sin första menstruation och medan hon och Sol är på en bensinstation och tvättar av sig ser Sol en man titta in på dem och blicka mot de blodiga underkläderna. Efter detta så vill barnen gå iväg en stund för sig själva, vilket föräldrarna tillåter för att även de ha en liten stund för sig själva i bilen. Men barnen kommer inte tillbaks till den tid de bestämt och när de väl återfinns så tycks de vara annorlunda på något sätt. Vad hände egentligen när de var borta och vem var mannen som tittade in på dem på bensinstationen? Sol och Félix blir mer och mer undrande och deras undran övergår snart i drastisk handling.

Mystiska grottor är sällan ett bra tecken...
Mystiska grottor är sällan ett bra tecken…

När jag såg filmen kände jag en växande känsla i magen gällande hur svårt det skulle bli att recensera den. Inte för att historien är så enormt komplex eller att den drog undan mattan under mina fötter. Nej, mer för att jag stundtals märkte att jag tappade intresset. En del skyller jag på det jag nämnde ovan, nämligen att de små recensionstexterna på omslagets fram och baksida skvallrade om ett ”monster till film”, ”unik” och liknande fick mig att tro jag skulle få se en helt annan film. Annat jag kan skylla på är att jag hela tiden hade i bakhuvudet att det inte var någon Alucarda jag såg. Jag lade till drama i beskrivningen av filmen för det är stora delar av filmen som mer lutar åt att vara ett slags drama än den skräckfilm som filmen sägs vara. Skräckelementen finns såklart men inte till den grad att jag sätter min signatur och håller med om att filmen är ”Brutal As Hell” eller ”..ett unikt och ruskigt monster till film”.

Vissa stunder kände jag dock att filmen led lite av schizofreni då den inte riktigt visste vilken fot den skulle stå på. Skiljelinjen mellan skräckscenerna och dramascenerna var lite för skarpa och flöt inte ihop på ett sådant sätt att jag köpte det. Kanske är det för att man inte ska riktigt veta vad historien går ut på eller vad den är till fullo för det finns olika sätt att tolka den på. Jag kan inte gå inte på det för djupt utan att avslöja delar av filmen så får låta det bero för tillfället.

Skräckelementen finns men det är inte frågan om något "unikt och ruskigt monster till film"
Skräckelementen finns men det är inte frågan om något ”unikt och ruskigt monster till film”

Filmen har precis som exempelvis It Follows (D. R Mitchell 2014) diskuterats om den snuddar vid att vara misogyn eller moraliserande då skräckelementen i filmen sammanfaller med nsexuella händelser. Filmen utvecklar dock inte detta i någon riktning för att ge något ”svar” så jag kan inte sätta fingret på om så är fallet. Överlag känns storyn relativt outforskad när eftertexterna börjar rulla. Man får egentligen inte så mycket svar om någonting, det spretar lite varstans och som jag redan nämnt är hoppen mellan skräck och drama lite för stora för att i alla fall jag ska uppskatta det eller att filmens mening och innehåll ska göra så att jag sitter och diskuterar den efteråt, vilket hände med The Babadook (J. Kent 2014) exempelvis.

Det finns såklart positiva sidor med filmen också. De mer surrealistiska scenerna, som jag gärna hade sett mer av, var bra och filmen såg förövrigt bra ut överlag med en rad fina kameravinklar. Sen är det som jag också skrev i inledningen trevligt att se en film som inte är en amerikansk remake. Soundtracket hade också sina stunder. Men överlag var Here Comes The Devil en besvikelse för mig. Den var ingen total katastrof och hade sina positiva sidor, men det var inte den film man kan förvänta sig och här var det inte till filmens fördel. Känslan på framsidan, logotypen och texterna på filmen kändes inte igen medan filmen rullade tyvärr. Den spretar för mycket och det var för skarpa skiljelinjer mellan de genres som den verkar inom. Filmen är sevärd om man har det med sig i bakhuvudet att det inte rör sig om en ren skräckfilm. Vill man ha skräck bör man vända blicken åt annat håll dock. Betyget går upp ett snäpp på grund av filmens utseende som stundtals är riktigt bra. En okej filmupplevelse men också en påminnelse om att inte lita på omdömen som står skrivet på omslag och liknande.

Betyg: 5 av 10

— — —

Mikael Hammberg

 

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*