The Boogeyman
Genre: Skräck, 2023
Land: USA
Regissör: Rob Savage
Medverkande: Sophie Thatcher, Vivien Lyra Blair, Chris Messina m.fl
Längd: 100 min
Betyg: 4.5 av 10
Svensk biopremiär 2 juni 2023
Mången gång har det citerats ifrån det lika klassiska som fruktansvärda programmet Studio S om videovåld här hemma. Därför blev det ju en lätt fnissig stämning när jag skulle bege mig mot biografen för att se The Boogeyman, och bara kunde höra reportern som ska ”intervjua” barn på skolgården prata om Båwgimann. Men nu rörde det inte en remake av den i Studio S omtalade The Boogeyman (U. Lommel 1980), utan istället en film baserad på historien Monstret i garderoben av Stephen King. Den ingick i novellsamlingen Dödsbädden som släpptes som Night Shift i USA 1978. Läste den direkt efter hemkomst från bion, och novellen är i princip en scen i filmen, med en del ändringar.
The Boogeyman handlar om familjen Harper som nyligen haft ett dödsfall i familjen. De försöker ha en normal vardag så gott det går, men döttrarna Sadie (Sophie Thatcher) och Sawyer (Vivien Lyra Blair) saknar sin mamma, och försöker förmedla detta till sin något känslomässigt bortkopplade pappa Will (Chris Messina). En dag kommer en väldigt tärd och rädd man in på Wills kontor och vill ha hjälp och berätta vad som hänt hans barn. Mannen, Lester Billings (David Dastmalchian) berättar en till synes vansinnig historia men hans skräck känns uppriktig. Efter mötet så sker det något som inte bara ärrar familjen Harper ytterligare, utan också verkar ha släppt in någonting i deras liv och i deras hem.
Det finns ju en hel radda Stephen King-adaptioner, och i denna hög av filmer finns det ju både bra och dåliga. Var landar The Boogeyman i den listan då? Återkommer till det.
Att sträcka ut en ganska kort novell till en långfilm är ju ett uppdrag som inte alltid lyckas, men The Boogeyman lyckas ändå skapa en story kring det novellen tar upp, även om det är ändrat. Men grundstommen är kvar. Känns resten av historien egen? Nja, man har sett det förr. Där det skiljer sig från de andra varianterna av liknande teman man sett så har The Boogeyman en ganska sorglig ton stundtals, och just den delen av historien hade utan att skämmas kunnat stå på egna ben som ett drama om den fått blomma ut lite mer. Förhållandet mellan systrarna kändes för det mesta ganska trovärdigt. Jag hörde suckarna hos de jag delade biosalongen med när det tog lite tid emellan skrämselscenerna och det mer fokuserades på familjen. Jag tyckte de delarna fungerade helt okej, och de gjorde också att man fick tänka på vad temat med filmen egentligen var. I stil med hur man tänkte efter att ha sett Babadook (J. Kent 2014), även om den gjorde det mycket bättre och det fanns mer att säga om den.
Men, det är ju också en skräckfilm av modernt snitt, även om de lyckligtvis iallafall till en början inte strösslar med alldeles för mycket jump scares. Men de finns där såklart, och ju mer det går av filmen ju mer glider den in i att vara i skolan av moderna skräckfilmer som jag kanske inte direkt hjular till biografen för att se. När man till sist, tyvärr, få se vad det är som terroriserar familjen vill jag bara stoppa popcorn-kartongen över huvudet för att slippa se eländet. Det som innan varit en skugga i bakgrunden, ett par skumma ögon eller som bara hastat förbi är plötsligt en CGI-smörja som tog mig helt ur den känslan man haft innan då och då i filmen. Att läsa att folk tycker det är det snyggaste på länge och liknande kommentarer på internet gör mig mer rädd än filmen gör. Hade önskat de spelat mer på att ha en krypande, obehaglig känsla.. mer slowburn helt enkelt, och framförallt att de aldrig visat ”The Boogeyman”. Obehaget finns där, men det ändras för snabbt till ett format man sett många gånger innan och som tyvärr inte fungerar längre. Man vet när det höga ljudet och en jump scare ska komma.
Skådespelarna gör det helt okej, där det svajar är i hur de är skrivna och hur de reagerar på vissa situationer. Känns ibland som att manuset kanske skrivits i omgångar utan att det har bläddrats ett par sidor tillbaks för att se hur karaktären reagerade på en liknande händelse innan. Det tar en ur filmen med jämna mellanrum för det är så ologiskt med tanke på vad som händer i scenen och hur de ”borde” reagera. Det finns ju inte så mycket källmaterial att plocka av så klandrar inte den gode Stephen King för detta. Scenen som är tagen från novellen tycker jag är bra, och ändringen ifrån novellen funkar också bra.
Hur står sig The Boogeyman mot andra Stephen King-adaptioner då? Sådär skulle jag säga. Den har långt upp till de som ligger i topp, men den har också en bit ner till det allra sämsta som man suttit och kollat genom åren som tillskrivits King. Det är mest att jag kommer ha glömt bort The Boogeyman om ett tag. Den erbjuder inte riktigt något nytt, och ger inte direkt någon extra krydda till en story man känner igen heller. Den lunkar på, och några scener som hade kunnat bli riktigt bra och några jump scares senare så är filmen slut och en väldigt malplacerad låt spelas över eftertexterna. Det är inte dåligt, bara inte så intressant eller annorlunda att man kommer att komma ihåg den. Det är ett glas ljummen mjölk. Det finns inget som direkt andas Stephen King över filmen heller. Det är en dussinfilm, med något mer intressanta scener än andra i samma fålla av den här sortens modern skräck. Hade den tryckt mer på obehaget och de tunga delarna av historien hade jag nog pratat annorlunda om den, men som den ser ut idag är det en axelryckning du kan se om den dyker up i tv-tablån eller på en streamingtjänst nära dig. Jag hoppas iallafall att nästa Stephen King-adaption ska bjuda på något bättre, för flera filmadaptioner av Kingens verk kommer.. det kan vi vara säkra på.
— — —
Mikael Hammarberg