Superfly (1972)

Superfly
Blaxploitation, Usa, 1972
Distributör: Warner UK
Regi: Gordon Park Jr
Skådespelare: Ron O’Neal, Carl Lee m.fl.
89 min
Finns på engelsk dvd-import

— — —

Filmvetenskapliga diskussioner gällande blaxploitation brukar ofta hamna i samma återvändsgränd. Hur påverkades självbilden när afroamerikaner gick från att knappt inte finnas på vita duken alls, till att nästan uteslutande porträtteras som kriminell? De stora filmbolagen fick i sin tur snabbt upp ögonen för detta kommersiellt gångbara upplägg. I hög takt spottade de ur sig massor av filmer med jive-snackade svarta gangsters som sålde sina kvinnor och sköt ihjäl varandra om vart annat. Naturligtvis lanserades också filmerna med ett välkomponerat soul-soundtrack som ofta faktiskt spelade in mer pengar än själva filmen. Revolutionen hade plötsligt blivit kommersielliserad av det vita etablissemanget och medborgarrättsorganisationer reagerade. Var det ett monster som Melvin Van Peebles skapat med independentverket Sweet Sweetback’s Baadasssss Song (1971)? Hade försöket att skapa realism istället underbyggt den redan starka rasismen som fanns i samhället? Visst kan man idag enkelt konstatera att genren klart bet sig själv en smula i baken efter några år. Stereotypen ”bad black motherfucker” blev till slut så överdriven att den mest framstod som komisk. Men så var det absolut inte i genrens linda. Gordon Park Jr Superfly från 1972 är exempelvis varken komisk eller kommersiellt urvattnad.

Ron O’Neal spelar den rakpermanentade kokainlangaren Youngblood Priest. Han är duktig på det han gör men också rejält trött på det kriminella livet. För att kunna dra sig tillbaka så behövs det dock rejält med stålar, så Priest behöver göra en sista stor deal. Den organiserade brottsligheten vill dock inte förlora Priest som inkomstkälla och gör sitt bästa för att binda kvar honom i branschen. Är det överhuvudtaget möjligt för yrkesbrottslingen Priest att lämna brottsligheten bakom sig?

Superfly känns som en trovärdig spegling av afroamerikansk brottslighet på tidiga 70-talet. Ron O’Neal är klanderfri i sin roll som Youngblood Priest. Han är cool och flamboyant, men absolut inte överdriven. Han kör en fantastisk hård Caddilac Eldorado och glider runt till en av de mest karismatiska ljudslingor från det amerikanska 70-talet; Pusher av Curtis Mayfields, en låt som kom att bli verkliga knarkhandlarnas eget soundtrack under lång tid framöver. Priest var arketypen för hur en afroamerikansk gangster skulle se ut, prata och inte minst bete sig. Han visades upp som en produkt av sin omgivning som aldrig haft något annat val än att just ”hustla”, och därför lärt sig bemästra konsten. Men Priest persona är mer komplicerad än så. Trots sina framgångar drömmer han om ett annat liv men upptäcker att ghettots imaginära bojor sitter lika stenhårt som hans förfäders slavkedjor en gång gjorde.    

På många sätt lever han dessutom det liv som så många i hans omgivning eftersträvar. Att vilja lämna allt bakom sig mottas med oförståelse och skepsis av hans vänner och medarbetare.  – Fuck you gunna do except hustle, säger till exempelvis hans vapenbroder Eddie (Carl Lee). – You’re gunna give all this up? Eight Track Stereo, color T.V. in every room, and can snort a half a piece of dope everyday? That’s the American Dream, nigga! Men Priest har genomskådat det liv han lever. Han förstår att hans framtid finns i en kista eller bakom galler. Han har gått i den fälla de vita hegemoniska maktstrukturerna satt upp – behåll afroamerikanen i ghettot. Pumpa in knark som de kan sälja till varandra och låt dem kriga om gatuhörnen. Nu vill Priest bryta sig ut och rör till det i de kriminella leden samt i etablissemanget plan. Lejda maffiamördare skickas efter honom, anmärkningsvärt är att de är vita.

Förövrigt så finns det inte speciellt mycket stiliserat våld i Superfly. Snarare byggs det upp en successiv spänning att allt när som helst kan gå åt skogen. Van Peebles hade visat publiken chockerande autentiska miljöer i Sweet Sweetback’s Baadasssss Song, pappa Parks hade gjort det i supersuccén Shaft från 1971, men i Superfly är omgivningen nära på lika viktig som Priest själv. Om Gordon Park Jr var inspirerad av den ”franska nya vågens” grundidé att ta ut kamerorna ur studiomiljön för att istället komma närmare verkligheten låter jag vara osagt, men en helt vansinnig koppling är det inte. Filmen inleds exempelvis med en jakt genom Harlem då två narkomaner försöker råna Priest. Den skitiga storstadsdjungeln virvlar runt männen och ger en känsla av kvarter efter kvarter av total misär. Känslan blir grundläggande genom hela filmen; i denna miljö finns det bara två typer av människor – rovdjur och offer.

Superfly mottogs med en hel del kritik när den kom. Trots att Priest i filmen vill lämna knarklangandet bakom sig ansåg vissa att den glorifierade denna livsstil. Kritik riktades även mot medborgarrättsrörelsen. Var det denna misär som 1960-talets försök att göra livet enklare för afroamerikanen lett fram till? Då hade man verkligen misslyckats. Själv tycker jag det är svårt att avgöra om filmen gömmer sig bakom sensmoralen att ”Priest vill ut ur kriminaliteten” för att rättfärdiga honom som protagonist, eller inte. Denna typ av frågeställningar är ofta ganska svåra och har egentligen sällan några speciellt bra svar. Men en sak kan jag konstatera.  Superfly är inte bara en av de mest stilbildande och intressanta filmerna som hamnat under det något nedlåtande namnet blaxploitation. Den är även en av de bästa gangsterfilmerna någonsin. Mycket beror detta på Gordon Park Jrs känsla för miljö och Ron O’Neals gestaltning av den frihetssökande knarklangaren Youngblood Priest. Ska du se en blaxploitationfilm i ditt liv är Superfly kanske det bästa alternativet.

Betyg: 8,5 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*