Killer Crocodile (1989)

Killer Crocodile alternativ titel Coccodrillo assassino (Italien)
Djurskräck, Italien, 1989
Distributör: Studio S
Regi: Fabrizio De Angelis
Skådespelare: Ennio Girolami, Anthony Crenna m.fl.
Längd: 88 min
Släpps på svensk dvd 2011-09-21

— — —

En skräckfilm behöver egentligen inte vara speciellt otäck för att ändå vara underhållande. Det räcker egentligen långt med ett bra koncept och ett hyggligt medryckande utförande. Jag har däremot ganska svårt för skräckfilmer som försöker vara roliga. Allra värst tycker jag det är när diverse filmmakare ”hyllar” föregångare genom att medvetet ha dåligt skådespeleri och lökiga effekter. Oseriösheten används som ett skydd mot kritik gällande både regissörens kompetens samt filmens exploaterande av sex och våld. Varför inte våga stå för att man faktiskt gjort så gott man kunnat med den talang och de pengar man har haft tillgång till? Och kanske är det jag som är en torris men jag finner heller oftast inte denna typ av ”retrohyllningar” speciellt roliga. En film som däremot är både komisk och skamligt underhållande är Fabrizio De Angelis Killer Crocodile från 1989.

Sug förresten på det namn som filmen fick för den inhemska italienska marknaden – Coccodrillo assassino. Här serveras det med andra ord skamlös italiensk djurskräck på hög nivå. Fabrizio De Angelis, eller Larry Ludman som blev denna regissörs engelska artistnamn, hade tidigare pressat ur sig finfin Italiotrash som den så kallade Thunder Warrior-trilogin. När Killer Crocodile gjordes var det nog ingen hemlighet att den italienska genrefilmsmaskinen sjung på sista versen. Pornografi var lättare att tjäna pengar på och superbilligt att spela in. Men lite liv fanns det kvar, åtminstone i De Angelis. En människoätande krokodil, ja det borde ju funka. Och eftersom 80-talet också var en tid då radioaktivt avfall var populär fiktiv anledning till massor av otäckheter så fick det också bli en gigantiskt muterad sådan.

Ett nyskapande och mångbottnat manus var naturligtvis inte det allra viktigaste. Man förlitade sig helt enkelt på att en Jaws-liknande historia med en ilsken krokodil med smak för människokött var tillräckligt spektakulärt för att locka åskådare. I filmen i fråga får vi följa ett gäng totalkorkade miljöaktivister som ger sig ut i ett träskområde för att undersöka om vattnet är förorenat. Så är fallet och snart hittar det flodbåtsburna gänget läckande tunnor med suspekt innehåll. Nu gäller det bara att rapportera in fyndet, men detta visar sig inte vara något helt enkelt. Gifterna har (som sagt) lett till att en krokodil muterats till gigantiska mått och har dessutom insett att människor är förhållandevis lätta byten. Dessutom är den närliggande stadens sheriff inblandad i kemikaliedumpandet och gör sitt bästa för att sätta pinnar i hjulen på expeditionen. Som tur är så erbjuds oväntad hjälp från en Crocodile Dundee-aktig bushfilur som fått för sig att han och krokodilen har någon form av personlig hatrelation. Tillsammans med de överlevande miljöaktivisterna ger han sig ut för att döda det hiskliga vidundret…

Grundidén att visa hur snälla djurvänner förvandlas till att kallhamrade jägare räcker lång i mitt tycke. Filmens karaktärer beter sig naturligtvis så idiotiskt som det bara är möjligt men det hör ju också saken till. Att Jaws är förgrundsfilmen är ju inte heller direkt någon chock. Inledningsscenen med en simmande ung kvinna är ett rakt plagiat men även grepp som filmens musik har ”lånats” av Spielberg. Naturligtvis behövs också, precis som i Jaws, en råbarkad half förvildat jägare och denna gång är det Ennio Girolami som får mantla uppgiften. Girolami är en säker gammal slitvarg som helt klart vet hur stereotyper ska gestaltas och han härjar stabilt runt i träskmarken som om han aldrig gjort annat. Den egentliga huvudrollen spelas dock av Anthony Crenna, en skådespelare som ser ut lite som en neandertalare men som också är tillräckligt macho för att rida hjälterollen i land. Krokodilen spelas i sin tur av en stor plastfigur som förmodligen stulits från något budget-tivoli. Skämt åsido – krokodilen är helt enkelt fantastiskt komisk i sin mekaniska stelhet och sina stora blinkande gula Kermit-ögon. Han verkar dessutom kunna ändra storlek och form när det passar, river ner bryggor och välter båtar för glatta livet. Inte illa pinkat av en plastkrokodil skulle man kanske kunna säga. 

Men tro inte att det här rör sig om någon sågning. Tvärt om, Killer Crocodile är en underbar oavsiktlig parodi på djurskräck med Spelbergs Jaws som utgångspunkt. Att kalla den för en B-film eller kalkon är bara fånigt. Filmen har rejält med blod och gore och hade Killer Crocodile dessutom innehållit lite mer sleaze så skulle den vara en nära på perfekt italiensk exploitationskapelse. Det är så överdrivet och så skamlöst plagierat att man helt enkelt inte kan låta bli att charmas. Fabrizio De Angelis är dessutom en grym regissör, bara det att han samtidigt som han gjorde filmen passade på att spela in en uppföljare är ett klart bevis för detta. Förhoppningsvis skrapar Studio S fram och ger ut den också, eller varför inte – De Angelis Thunder Warrior-trilogi.

Betyg: 7 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

 

1 Comment on Killer Crocodile (1989)

  1. Kunde inte sagt det bättre själv i första stycket! Håller helt med, och kan hålla låda länge om varför ironisk ”neogrind” är ett hån mot riktig exploitation-film.

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*