South Park: The Stick of Truth
Format: Xbox 360/Playstation 3/PC
Kategori: Rollspel
Utvecklare: Obsidian Entertainment
Utgivare: Ubisoft
Release: 2014-03-06
— — —
Svartalverna och människorna har legat i strid så länge någon kan minnas. Stridsfälten har färgats blodiga av de episka strider som utkämpats över mänsklighetens sista hopp, Sanningens pinne. De båda sidorna är dock så jämt matchade att kriget omöjligen kan vinnas av någon av raserna. Men det finns en som kan avgöra kriget en gång för alla, som kan föra in världen i en ny era av fred eller kaos – du. Vilken sida kommer du att ta i striden, och vad kommer du göra med de krafter som givits dig? Till vilka vänner svär du din lojalitet? Kommer du frälsa världen eller förgöra den? Och kan du på köpet vinna den fagra prinsessan Kennys hjärta?
The Stick of Truth har ett av de mest storslagna intron jag sett på länge, som dessutom presenteras i samma unika konststil som Ralph Bakshis legendariska Sagan om ringen. Det är svårt att inte känna blodet pumpa av förväntningar på den utan tvekan episka spelupplevelse som väntar, och därför även rent av omöjligt att inte sitta där med ett stort fånigt leende när de vackra och mjuka animationerna plötsligt går över till den betydligt mer primitivt animerade South Park-världen. Stolta riddare och trollkarlar förvandlas till diabetesdrabbade skolbarn i för stora maskeraddräkter, och de majestätiska landskapen visar sig bara vara ett kartongfort i Cartmans trädgård. The Stick of Truth är med andra ord kanske inte fullt så episkt som många av spelvärldens andra fantasyspel – åtminstone till ytan. För djupt där inne, under lager av pruttskämt och bajshumor, gömmer sig faktiskt ett riktigt imponerande rollspel.
Något annat som nog kommer få både en och annan spelare att lyfta på ögonbrynen i förvåning är hur pass troget serien allting är. Hela staden är öppen för utforskning, och du kan vara säker på att varenda liten bikaraktär som varit med under seriens gång förr eller senare kommer att dyka upp i spelet. Allting ser ut och rör sig som om det vore direkt hämtat ur tv-serien, vilket gör att The Stick of Truth faktiskt känns mer som ett interaktivt avsnitt än spel under vissa partier. Lägg sedan till att man verkligen späckat spelet med referenser till så väl kända som mindre kända episoder så förstår man snabbt att det är en hel del kärlek och stolthet man lagt ner på spelet. Att öppna upp Cartmans garderob och hitta hans Awesome-Odräkt, slåss mot råttan som Mrs. Garrison försökte odla en ny penis på, eller snubbla över Al Gore och hans envetna kamp mot Manbearpig gör att man hela tiden sitter där framför TV:n med ett brett leende. Utvecklarna skyggar heller inte undan från att driva med sin publik och själva mediet i sig. Spelkonventioner som den stumme huvudpersonen, scriptade stridsscener och meningslösa ljudloggar får sig alla en känga, men alltid med glimten i ögat.
Medan humor och referenser förvisso nog räcker en rätt lång väg, så är det svårt att grunda ett helt spel på enbart dessa element. Tack och lov föll dock lotten på veteranerna Obsidian Entertainment att utveckla spelet och faktiskt göra det kul att spela. Men till en början kan dock The Stick of Truth te sig ett någorlunda platt spel. Under spelets första timmar springer du mest runt i den lilla bergsstaden och utför små fetch quests till stadens invånare. Visst är det underhållande att kunna få utforska alla husen och se vad alla ens favoritkaraktärer har gömt undan i sina byrålådor och garderober, men det infinner sig snart en oroväckande misstanke om att hela spelet kan komma att bestå av dessa enkla uppdrag. Oron är inte helt utan sina grunder, då du ständigt finner dig vandrades från punkt A till B i jakt på diverse reliker och skatter för att kunna föra handlingen framåt, men spelet börjar snart växa och bli allt mer komplext under resans gång. Medan det är rätt så uppenbart att The Stick of Truth är en parodi på rollspelsgenren så var det nog få som kunde ana att det strax under ytan faktiskt döljer sig ett relativt djupt och genomtänkt spelsystem, som på många sätt faktiskt göra nya modiga saker med genren.
Och just det där med att vara djupare än vad ytan kanske skvallrar om, blir snabbt något av ett signum för spelet. Ett gott exempel på detta återfinns i spelet absolut första uppdrag, när det är dags för dig att välja din karaktärs klass. Bland de mer traditionella rollerna magiker, tjuv och krigare har man även smugit in den något mindre politiskt korrekta klassen jude. Medan detta först och främst kanske fungerar som en förlängning av ett av tv-seriens längst förekommande skämt så visar det sig snart att klassen faktiskt är riktigt mångbottnad. Den ersätter den mer traditionella rollen som munk och låter dig ge mer skada ju mindre livsgnista du har kvar. Att på detta sätt ta något som skulle kunna ha stannat vid att vara ett plumpt skämt och göra det till spelets mästerklass är inte bara lite småfnissigt utan även direkt innovativt.
Hela spelets stridssystem präglas egentligen av samma belöning-för-risk-tänkande som judeklassen. Allt eftersom berättelsen utvecklas får du tillgång till nya karaktärer som du kan ta med dig in i striderna som alla har sina egna för och nackdelar. Prinsessan Kenny kan till exempel råka döda sig själv med sina egna mäktiga specialattacker, men har istället förmånen att automatiskt väckas till liv efter några rundor. Problemet med detta är dock att du som spelare tas ifrån möjligheten att själv väcka liv i honom igen och därför lämnas du med andra ord helt ensam på krigsfältet en tid. Andra stridspartners kan istället attackera flera fiender samtidigt, men klarar inte av att dela ut lika mycket stryk som de lite starkare vännerna. Detta gör att The Stick of Truth kan se otroligt annorlunda ut från spelare till spelare, då spelsystemet går att anpassa förvånansvärt mycket efter din egen spelstil.
Allt är dock inte utan sina problem. PS3-utgåvan av spelet är, så som de flesta portar till konsolen, rent horribelt dåligt optimerad. Laddtider plågar så gott som varje scenbyte, och för med sig såväl lagg som grafiska buffar. Det är inte så pass illa att det gör spelet ospelbart, men när det ibland krävs 20 sekunder långa laddningstider för att ens gå in i ett litet sovrum, som dessutom inte innehåller något av värde, börjar man fundera på vad katten som egentligen försiggår.
Det andra problemet, om man nu ens egentligen kan kalla det för det, är att spelet är alldeles för enkelt på de normala svårighetsgraderna. Du hittar pengar på så gott som varenda skärm i spelet, och affärerna som säljer potions och andra helande föremål är aldrig heller längre bort än ett par skärmar. Samtidigt som jag förstår varför ett licensspel vill vara så lättillgängligt som möjligt för alla slags spelare, så kan nog tyvärr den extremt lågt satta ribban nästan skrämma bort mer inbitna spelare istället. På den högre svårighetsgraden rätar dock upplevelsen ut sig några timmar in i spelet och börjar faktiskt bjuda på en och annan frenetiskt bossfight.
Något som dock inte fick lika stor negativt effekt som man kanske skulle kunnat tro är den censur som tvingats på europeiska konsolutgåvor av spelet. Medan det är lite konstigt att man i ett spel väljer att tillåta såväl lemlästning, nakenhet och djursex men förbjuder sodomi så är ändå scenerna som är borttagna ytterst få och intetsägande egentligen. De har ingen som helst direkt påverkan på spelet, och har därför helt sonika ersatts med specialskrivna meddelanden från Trey Parker och Matt Stone där de förklarar scenerna till glad hissmusik. De grafiska beskrivningarna, som dessutom oftast dryper av en rejäl dos sarkasm är faktiskt så pass underhållande i sig att det i slutändan ändå inte förtar spelet något av dess humor.
Licensspel har ofta dragits med en, inte alltid oförtjänt, stämpel som smolket i spelvärldens bägare. Inte minst herrarna Trey Parker och Matt Stone har varit delaktiga till detta dåliga rykte då de glatt satt sina namn på kalkoner som det självbetitlade South Park från 1998 och Chefs Luv Shack några år senare. Och kanske är det just därför som The Stick of Truth är en så pass förbluffande glad överraskning. Inte nog med att det troligen är det bästa South Park-spel vi någonsin kommer att få se, det hade faktiskt kunna fungera alldeles ypperligt utan South Park-licensen med. Visst skänker humorn och karaktärerna en hel del underhållning, men i grund och botten är det ändå det skickligt sammansatta rollspelet som ligger till grund som gör spelet så fantastiskt kul att spela timme efter timme. Spelet må ha sina brister, beroende på formatet du väljer, men trots dessa skavanker går det inte att blunda för att det faktiskt är ett förvånansvärt djupt och stort spel, med genuint underhållande manus och spelmoment. The Stick of Truth kanske inte kommer omdefiniera genren, men det är klart ett värdigt inslag i all rollspelares spelsamling.
Betyg: 8.5 av 10
— — —
Johan Axell; FromBeyond-redaktör