Sagor från de döda (1968)

Sagor från de döda
Drama/Skräck, Frankrike/Italien, 1968
Distributör: Njuta Films
Regissör: Federico Fellini, Louis Malle, Roger Vadim
Medverkande: Jane Fonda, Peter Fonda, Birgitte Bardot, Alain Delon m.fl.
Längd: 121 minuter
Finns på svensk DVD sedan 2012-02-24

— — —

Sagor från de döda kan bäst beskrivas som en antologi skräckberättelser, där varje berättelse har ett helt unikt tema och utseende. Medan de tre berättelsernas röda tråd, att de alla är baserade på korta noveller av Edgar Allan Poe, ger dem en gemensam grund att stå på, så är det en minst sagt eklektisk blandning man bjuds på. Varje kapitel i antologin har nämligen regisserats av olika regissörer, och de tre auteurernas visioner kunde inte varit mer olika!

I filmens inledande berättelse, Metzengerstein, får vi möta den sadistiska grevinnan Frederique de Metzengerstein, spelad av den alltid lika undersköna Jane Fonda. Efter en bortskämd uppväxt har den unga grevinnan nått nästan Caligula-artade nivåer av dekadens. När hon inte roar sig med att hänga unga pojkar från träd tar hon sig gärna en svängom i någon av de dagliga orgier som hålls i hennes slott. När man som Frederique fått livet serverat på ett silverfat är det kanske inte så konstigt att man blir bestört första gången någon säger nej. En dag träffar hon nämligen en ung man, som trots hennes idoga försök inte låter sig charmas av hennes burdusa närmanden. Att den unge baron Wilhelm, porträtterad av Peter Fonda, inte är så bekväm inför grevinnans charmförsök är kanske inte så konstigt, då han är hennes kusin! Rasande över kusinens motstånd låter hon sina män tända eld på baronens gamla gods. Hennes försök att imponera på Wilhelm går dock snett, då den unge baronen själv brinner inne. Men snart därpå dyker en mystiskt svart hingst upp framför Frederiques slott. Baronessan visar sig vara den enda som kan närma sig den vilda unghästen, och de två formar snart ett obrytbart band. Men hennes intresse för djuret byts snart ut i vad som närmast kan beskrivas som besatthet. Ju mer tid hon spenderar med den svarta hingsten, desto djupare verkar baronessan sjunka ner i en galenskap framkallad av lidelse och ångest…

Fredagsmys såg lite annorlunda ut på medeltiden

Den uppmärksamme märker tidigt att man här valt att filmatisera en av Poes kanske mindre kända berättelser med samma namn. Sagor från de döda gör dock väldigt tidigt klart att man inte riktar sig till de bokstavstrogna, då allt från grevinnans ålder till kön har ändrats för filmatiseringens skull. Tack vare dessa ändringar går en del av de ack så viktiga homoerotiska anspelningarna i originaltexten förlorade, men det hela ges istället en tidigare outforskad dimension av valet att låta Jane Fonda spela mot sin egen bror. Tyvärr har man dock även starkt tonat ner den lustfyllda besatthet Frederique känner inför den mystiska helvetesbesten och den sadomasochistiska natur förhållandet snabbt får. Valet att skygga undan från just dessa element ter sig något udda, då det trots allt är denna bisarra relation som är själva grundstommen i originaltexten.

Tyvärr känns Metzengerstein mer som ”Svarta Hingsten” än gastkramande gotisk skräck

 Metzengerstein är regisserad av den franske Roger Vadim, och det märks väldigt tydligt. Vadim kanske är mest här i Sverige för sitt fantastiska arbete med Barbarella, och det är svårt att undgå auteurens signum i Metzengerstein. Filmens fantastiska kläddesign, otrolig detaljrika bildporträtt och undersköna inramningar är sannerligen några av Sagor från de dödas klarast skinande guldkorn, men tyvärr blir det lite för mycket yta och lite innehåll här. Medan man sitter som trollbunden framför rutan och tar in de fantastiaka kreationerna som friskt blandar adelsmode med 60-talskitch, så går det inte att undkomma att berättelsen känns väldigt tom. Metzengerstein är en veritabel orgie i dekadens, men efter att nyhetens behag har lagt sig finns det föga att hämta ur Vadims bidrag till antologin.

William Wilson presenterar oss för den barbariska officeren Wilson vars enda njutning kommer från att se andra människor lida. Som ung lät han råttor nafsa sina kamrater i hälarna, för att under sitt vuxna liv istället gå över till ritualistisk tortyr och mordorgier. Men lika länge som Wilson försökt utöva sina missgärningar har det alltid funnits en man som hindrat honom. En man vid samma namn och med samma ansikte som han själv. Gång på gång stoppas Wilson av sin mystiska dubbelgångare, tills han en dag får nog. Men tänk om den andre Wilson är mer än bara en spegelbild? Tänk om han är en levande del av Wilson? Hur dödar man egentligen sig själv?

Låt oss hoppas att läkarlinjen inte har så här vilda fester nu för tiden…

William Wilson är utan tvekan antologins bäst presenterade berättelse. Medan man även här tagit sig kreativa friheter med källmaterialet, så har den ändå lyckats fångat den nästan klaustrofobiska och panikartade känsla som genomsyrar Poes text. Just atmosfär och stämning har nog alltid varit regissören Louis Malle starkaste sida, så det är kanske inte någon större överraskning att ta sig an just William Wilson. Malles studie av det populära dubbelgångartemat, med en riktigt fascinerande djupdykning i människans medfödda grymhet är helt klart en av de vassaste inom genren. Medan berättelsen till en början kan te sig nästintill förolämpade enkel, når den snart ett gastkramande crescendo i ett spänt pokerparti mellan William och den vackra Giuseppina. Alain Delons obevekliga kyla och självgodhet finner en fulländad motpol i Brigitte Bardots plötsliga insikt av vad hon gett sig in på. När spelet visar sig vara förlorat är det nästan hjärtekrossande att se hoppet försvinna i Bardots ögon. Tyvärr går det inte att sticka under stol med att de två skådespelargiganternas insatser känns något bortkastade i Sagor från de dödas kortaste kapitel, men den tunga känslan av genuint obehag Malle och hans skådespelare lyckas trumma upp väger mer än väl upp för detta. Medan William Wilson är långt ifrån det mest visuellt tilltalande avsnittet i antologin, så är det utan tvekan det mest minnesvärda.

Toby Dammit  är den enda berättelsen ur Sagor från de döda som släppts som fristående film i sitt hemland. Med den legendariska regissören Federico Fellini bakom rodret är detta kanske inte allt för förvånande.

Den titulära Toby Dammit är en brittisk filmstjärna på besök i Rom för att närvara vid en prisutdelning. Tyvärr har den unge skådespelaren druckit lite för djupt av livets vin, och hans dekadenta livsstil har lämnat honom arrogant, argsint och själsligt död. Det dröjer inte länge innan all uppståndelse från media, regissörer och skådespelare driver honom till vanvett. Likt en tiger som blivit inträngd i ett hörn slår han ifrån sig i en vansinnig och blottande revolt som tar honom på en vansinnesfärd genom Roms öde gator.

Terence Stamp gör en rent fantastisk prestation som den hålögde och alkoholiserade Dammit, en snabbt falnande skådis som desperat klänger sig fast vid sin stjärnstatus sista glans. Från att ha citerat Shakespear på Englands största arenor har han här förpassats till att spela in katolska westernfilmer i utlandet. Fellini bygger upp en riktigt tryckande känsla när väggarna i det personliga helvete herr Dammit byggt åt sig själv snabbt sluter sig om honom. Den klimaxartade vansinnesfärden genom den italienska huvudstadens öde gatorna är såväl stark som full av symbolik, men tyvärr räcker det inte riktigt hela vägen.

Med smink och kläder som skulle göra Tim Burton grön av avund levererar Terence Stamp en fantastisk prestation

Medan berättelsen knappt har något med Poes grundtext Never Bet the Devil Your Head att göra, så är det snarare Fellinis överdrivna och konstlade symbolik som snabbt sätter krokben för upplevelsen. Medan blott en tiondel av berättelsen faktiskt ägnas åt grundmaterialet består resten av vad som bäst kan beskrivas som skamlös självbeundran. Toby Dammit är till bredden fylld av dialogstycken direkt lyfta ur andra Fellini-filmer och befolkas av mer än tillräckligt bisarra karaktärer i underliga miljöer för att mätta även den mest lystne Fellini-älskaren. Medan antalogins mening självfallet var att visa upp auteurernas egna unika tolkningar av Poes mörka texter, så är det svårt att uppskatta Fellinis konstigheter när de enbart verkar vara med för syns skull. Toby Dammit må ha ett fantastiskt soundtrack som gör underverk för att förstärka den redan bisarra atmosfären, men detta hjälper föga när filmens narrativ är en ren mardröm.

 Antologier är aldrig lätta att sätta ihop. Medan filmerna ständigt måste vara sammankopplade får de samtidigt inte vara så lika varandra att de börjar blöda samman .I Sagor från de döda finns det dock ingen risk att du missar när en berättelse slutar och den andra börjar. Snarare blir det stundtals så abrupta stiländringar att filmen för en stund förlorar sitt transliknande grepp om åskådaren. För det är just så man bäst kan beskriva filmens dragningskraft. Man stirrar sig ofta så blind på de olika regissörernas vitt skilda stilar att man glömmer bort att ta in allt runtomkring. Vare sig det är det spännande rävspelet mellan Delon och Bardot eller Fellinis pretentiösa kameraspel så finns det alltid något att för åskådaren att fängslas av. Tyvärr spricker det hela snart i sömmarna när man granskar antalogin närmare. Tack vare de olika kapitlens korta speltid reduceras oftast skådespelarna till ögongodis, och får aldrig riktigt visa sina talanger. Man inser dessutom snabbt vid en tillbakablick att varken Vadim eller Fellini levererar fullgoda berättelser, utan istället verkar ha förlitat sig på vackra färger och former för att blidka publiken.

Som separata berättelser skulle så väl Metzengerstein som Toby Damnit få underkänt, men tack vare antologiformatet infinner sig en slags bisarr harmoni mellan de tre kortfilmerna. Medan William Wilson egentligen är den enda berättelsen som klarar av att stå på egna ben, så bildar de tre kapitlen tillsammans en bisarrt charmig upplevelse. Medan det finns gott om bättre filmatiseringar av Poes berättelser, och definitivt bättre filmer av antologins regissörer, så är likväl Sagor från de döda en av de mest unika skräcksamlingarna som gjorts.Vem kunde tro att Edgar Allan Poe och 60-talskitch skulle kunna gifta sig så väl?
Betyg: 5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*