Rymdinvasion i Lappland (1959)

Rymdinvasion i Lappland

Science Fiction, Sverige/ USA, 1959

Distributör: Klubb Super 8

Regissör: Virgil W. Vogel

Skådespelare: Sten Gester, Barbara Wilson, Robert Burton m.fl.

Längd:  72 minuter

Finns på svensk dvd sedan 2005-04-27

— — —

Virgil W. Vogel är kanske mest känd för gemene man som regissör för ett otal klassiska tv-serier. För älskaren av skräck och science fiction för namnet nog dock tankarna till den kultförklarade filmen The Mole People från 1956. Några år senare, 1959, kom han att göra en annan science fiction-film som tyvärr verkar ha fallit i glömska. Det är förstås Rymdinvasion i Lappland det handlar om, en av Sveriges allra första flirtar med denna genre.

Rymdinvasion i Lappland har en något missvisande titel, då det aldrig riktigt handlar om en regelrätt invasion. Då är filmens engelska titel, Terror in the Midnight Sun, mycket mer passande och beskrivande. Efter att en mystisk meteorit har slagit ned i Lappland kallas ett team forskare samman för att undersöka händelsen närmare. Teamet består till en början av amerikanska specialister och en svensk geolog, spelad av Sten Gester, men utökas snart av kärleksintresset Barbara Wilson. Tillsammans med militären börjar man undersöka nedslagsplatsen samt de mystiska fall av slaktade renar som inträffat på sistone. Det visar sig snart finnas ett samband mellan de båda, då det visar sig att meteoren ifråga egentligen är ett kraschat rymdskepp. Med en sex meter lång utomjordisk best på rymmen, som dessutom verkar vara förtjust i amerikanska isprinsessor, så går ingen i Lappland säker!

Den här filmen har i många kretsar fått ett oförtjänt dåligt rykte, då det under en lång tid bara gick att få tag på den amerikanska omklippta versionen kallad Invasion of the Animal People. Den klippning som Klubb Super 8 har släppt på DVD är helt klart den bästa versionen och är betydligt bättre än den amerikanska. Det ska dock sägas redan från början att Rymdinvasion i Lappland inte vinner några pris för djupgående story eller existentiella frågeställningar trots att man ser den i dess optimala version. Men det är nog inte dessa kvaliteter man letar efter när man plockar upp en film med en titel som denna. De löften som titeln gör om rymdvarelser och snötäckta landskap levererar dock filmen med råge!

Att man valt att placera filmen i just Lappland är inte svårt att förstå. De vidsträckta och ödsliga områdena som existerar uppe i dessa fjäll skapar en enorm känsla av utsatthet. När Vogel sedan ibland använder den hårda och kalla blåsten som bakgrundsljud för vissa scener blir känslan av isolation allt mer påträngande. Dock är sättet man använt det nordiska landskapet på inte alltid positivt. Rymdinvasion i Lappland ter sig ibland mer som en reklamfilm riktad till turister än en skräckfilm, och filmen tappar lite fart halvvägs in, då publiken utsätts för ett långt skidmontage. Det känns helt enkelt malplacerat att se karaktärer, som egentligen försöker skaffa hjälp för att rädda sina kollegor, lekfullt susa nedför skidbacke efter skidbacke. Landskapet är otroligt vackert vid tillfällen, men det är tyvärr inte rätt tidpunkt eller medium för dessa vyer.

Skådespeleriet är en riktig höjdpunkt i filmen och rivaliserar helt klart (om det inte till och med är överlägset) sina amerikanska släktingar inom genren. Framförallt är det förhållandet mellan Engströms karaktär Erik och kärleksintresset Diane som står ut. Även om romansen blommar upp väldigt plötsligt, så som är standarden inom denna genre, så verkar det faktiskt finnas en genuin personkemi mellan skådespelarna. Detta är något som många amerikanska science fiction-filmer från denna era ofta saknar, vilket brukar leda till att det är svårt att känna empati för karaktärerna och engagera sig i deras livsöden. I Rymdinvasion i Lappland känns faktiskt Eriks oro över Diane riktigt trovärdigt.  Men tyvärr finns det även mindre bra sidor av skådespeleriet. Då man valt att blanda svenska och engelska skådespelare, så förekommer det dialog på båda språken i filmen. Detta hade kanske inte varit så konstigt, och kunde kanske till och med skänkt mer realism till filmen, om det bara hade varit konsekvent. Att engelsk dialog förs mellan de amerikanska skådespelarna, eller mellan de svenska och amerikanska är mer än förståeligt. Men när den svenske Erik plötsligt pratar engelska med mannen bakom disken på det svenska hotellet så hajar man till. Detta är en liten, men viktig, detalj som Vogel kunde ha skött bättre.

Filmens största höjdpunkt måste dock sägas vara de utomjordiska besökarna. Det sfäriska glödande skeppet som kraschlandar i snön har ett distinkt utseende som särskiljer det från andra skepp vi sett på den vita duken, och det samma kan sägas om dess skeppsmedlemmar. Dels är skeppet befolkat av tre humanoida, bleka och hårlösa varelser som verkar kommunicera med telepati, samt även av deras sex meter långa håriga best! Av oklara anledningar är det detta odjur som är löst och terroriserar den lokala befolkningen, medan de tre andra ur besättningar stannar kvar i sitt skepp. Vid första anblick liknar monstret mest en man i en alldeles för stor pälsdräkt, men vid en närmare granskning så inser man att det ändå är ett väldigt unikt monster man skapat. De scener där besten anfaller stugor och kåtor står ut som filmens bästa partier, då man använt sig av allt från lek med vinklar till kameratrick för att få monstret att se stort ut. En annan sak som hjälper denna illusion rejält är det väldigt kompetenta användandet av modeller, som borde få filmens amerikanska släktingar från samma period att skämmas. Att monstrets kärlek till kvinnor, och faktumet att han egentligen inte vekar vilja något ont för tankarna till King Kong och andra sympatiska filmmonster, gör det oundvikliga slutet allt mer bitterljuvt.

Detta slut är dock den enda som verkligen skadar filmen, då det är alldeles för abrupt. Även om de större intrigerna följs upp och avslutas, så sitter man likväl kvar med frågor man vill få svar på. Tidigt i filmen föreslås det att skeppet kraschlandet på grund av magnetism från malmådror, men om detta var fallet klargörs aldrig. Man får heller aldrig någon riktig klarhet i vad den håriga varelsen egentligen skulle fylla för funktion på jorden, eller vad man egentligen ville uppnå. Istället presenteras ett ”slutet gott, allting gott” slut, som på något sätt både är tillfredställande och otroligt frustrerande.

Det här är en film som erbjuder lite av varje, vare sig man letar efter vackra miljöer eller intressanta filmmonster. Lägg sedan till ett suveränt sångnummer av Brita Borg, där hon sjunger Värmlandsvisan med omgjord text, samt en för tiden vågad duschscen med Barbara Wilson, så blir det uppenbart att det här är en film som står ut från mängden. Även om Rymdinvasion i Lappland kanske inte helt håller upp till modern standard för science fiction, så går det inte att förneka att detta är en väldigt viktig film för svensk filmhistoria.  Det är inte bara en av de allra första science fiction-filmerna förlagd i Sverige, utan även en riktigt välgjord sådan för sin tid. Det lite plötsliga slutet må dra ner på helhetsbetyget, men det är inte på långa vägar anledning nog att inte se detta guldkorn som är ett måste för science fiction älskaren.

— — —

Johan Axell är filmvetare och frilansande skribent

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*