Rampart (2011)

Rampart
Thriller, Usa, 2011
Distributör: Noble
Regi: Oren Moverman
Skådespelare: Woody Harrelson, Ben Foster, Steve Buscemi, Sigourney Weaver,  Anne Heche, Cynthia Nixon m.fl.
Längd: 108 min
Finns på svensk DVD och Bluray från 2012-06-20

— — —

På papperet ser Oren Movermans Rampart mycket lovande ut. Speciellt om man som jag är nästan överdrivet förtjust i tokstollen James Ellroys stenhårde ”ny-noir” prosa. RampartDet är nämligen Ellroy som krediteras för filmens manus och med ett skådespelargäng som Woody Harrelson, Ben Foster, Steve Buscemi och Sigourney Weaver borde ju inget kunna gå fel? Eller?

Filmens upplägg är också så James Ellroy att det nästan är löjligt. Året är 1999 och Los Angels polismakt är rejält i hetluften efter flera uppmärksammade fall av korruption och polisbrutalitet. Kritiken är förmodligen helt befogad med tanke på att det finns poliser som Dave ”Date Rape” Brown, som spelas av en rejält slimmad Woody Harrelson. Brown är den där typiska Los Angels-snuten som alla avskyr. Han är en ”gamla skolans LA-snut” – angloamerikansk, våldsam och inte minst – upp över öronen korrumperad. Snaran är dock på väg att dras åt runt Browns hals. Han blir fångad på film när han brutalt misshandlar en färgad man och nu börjar även polisledningen känna att det är dags för Brown att försvinna ut i perforin. Men Brown har inga som helst tankar på att lägga brickan på hyllan. Det får helt enkelt kosta vad det kosta vill…

Miljön i gängtäta östra Los Angeles som Brown glider runt i är en perfekt fond till denna typ av verklighetsrelaterad historia, dessa fattiga latinamerikanska ”barrios” där krig förs över gatuhörn och mänskligt liv är billigare än en normalstor burrito. Om Brown en gång varit en polis som följde lagboken så har han förmodligen glömt det. Han är en ensam alfahane som lever helt i sin egen värld med personliga värderingar och lagar. Till och med Browns egna barn har gett upp hoppet om honom. Brown gör dock sitt bästa för att hålla ihop sin familj bestående av två döttrar och två exfruar (utmärkt spelade av Anne Heche och Cynthia Nixon) – som dessutom är systrar. På fullaste allvar tror Brown att de alla ska kunna leva under samma tak, lika naiv inställning har Brown till de anklagelser som riktas mot honom efter den uppmärksammade misshandeln han utfört. Häll pengar på problemet så löser det sig resonerar han. Pengar vet han ju att det finns rejält av i det knarkinfekterade område han patrullerar. Det är heller inte första gången Brown gått utanför lagens gränser.

Woody Harrelson i Rampart
Woody Harrelson i Rampart

Det går inte att sticka under stolen med att Woody Harrelson är fenomenal i rollen som skitstöveln Dave Brown. Han är utmärglat senig och så obehagligt intensiv. Utmärka är också filmens övriga skådespelarensemble.  Nämnkända väletablerade skådespelare dyker hela tiden upp och deras rolltolkningar känns också genuint trovärdiga och engagerade. Trots dessa mycket positiva ingredienser är det också något som hela tiden ligger och skaver med filmen. Onödigt experimenterande med innovativa kameravinklar distraherar och regissören Oren Moverman verkar inte riktigt veta vad han vill med filmen. Ju mer hett det blir kring Browns öron desto mer tappar filmen tempo, något som naturligtvis borde vara det motsatta. Tydligen har Moverman jobbat tillsammans med Ellroy med utformningen av filmens manus. Något som faktiskt låter lite konstigt när Moverman också verkar tappa bort sig helt i historiens alla trådar och karaktärer. Mot slutet kastas man mest runt mellan dåligt förklarade händelser och filmens intressanta upplägg rinner tillslut helt ut i sanden. Inget crescendo finns. Inga förklaringar ges. Jag kommer på mig med att känna mig lämnad i sticket av Moverman och Ellroy. Jag vet inte vem, men någon har gjort bort sig.

Tokdeffade Woody tappar hakan av avundsjuka när han ser fulsnygga Ben Fosters nya Shabby Chic/myrorna-look.
Tokdeffade Woody tappar hakan av avundsjuka när han ser fulsnygga Ben Fosters nya Shabby Chic/myrorna-look.

Något annat som Moverman borde ha använt sig mer av i Rampart är själva miljön i östra Los Angeles. Ta en film som Antoine Fuquas Training Day (2001). Trots att denna film faktiskt har en ganska medioker grundhistoria blir filmen fantastisk på grund av den känsla för Los Angeles som Fuqua har. Filmen blir som en safari i stadsdelar som glömts bort av omvärlden och där djungelns lag råder. Det vore faktiskt inte helt fel att säga att staden Los Angels faktiskt spelar huvudrollen i en film som Training Day. Moverman borde även han låtit kameran fånga mer än Harrelsons utmärglade kropp. Istället skulle han riktat ut linsen genom polisbilsfönstret och fångat den sjudande häxkittel som Los Angeles faktiskt är. Det är ju trots allt denna miljö som format polisen Dave Brown till den parasit och våldsverkare han nu är. Istället lämnas både omgivningen och människan ”Brown under uniformen” åt åskådarens fantasi. Samma sak gäller när det kommer till det politiska maktspel som hela tiden verkar finnas i bakgrunden. Känslan finns att Brown är en bricka i ett betydligt större spel, men vad och vilka som egentligen avgör hans öde lämnas även det åt fantasin.

Jag känner mig trots starka skådespelarinsatser med andra ord rejält otillfredsställd. För några år sedan hyllades Oren Moverman för antikrigsfilmen The Messenger. Den gången var även jag rejält imponerad. Med Rampart tog sig dock Moverman vatten över huvudet.

Betyg: 4 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*