Porno Holocaust
Erotik/skräck, Italien, 1981
Distributör: Njuta Films
Regi: Joe D’Amato
Skådespelare: George Eastman m.fl.
Längd: 108 min
Finns på svensk dvd från 2010-10-12
— — —
Porno Holocoast släpps den 12 oktober på svensk dvd. Inte helt otippat så är det Njuta Films som ligger bakom det hela. Filmen har förvisso visst kultvärde. Det är en sådan där film som många hört talas om, men inte speciellt många verkligen sett. Sleaze-regissören Joe D’Amato fortsatte här det experiment han påbörjat med Erotic Nights of the Living Dead (1980), en film som enligt vissa källor spelades in samtidigt som Porno Holocaust. Det hela gick ut på att blanda fungerande extremskräck med pornografi. D’Amato var helt enkelt en regissör som var ”in it for the money” och när VHS-marknaden gett pornografin helt nya distribueringsmöjligheter så var det där pengarna nu fanns. D’Amato fick ihop lite löst porrfolk och the big ape himself; George Eastman, som rafsade ihop ett manus. 1981 tog monstret Porno Holocaust sina första flåsande andetag. Och huga vilken otäckhet det rör sig om.
Manuset har ett ganska typiskt zombie/kannibalupplägg. En öde ö har utsatts för radioaktivitet och börjat bete sig skumt. Ett forskningsteam sätts ihop och åker dit för att undersöka det hela. Det visar sig att radioaktiviteten har skapat ett hiskligt vidunder som lurar flåsandes i buskarna. Eftersom forskarteamet dessutom är mer än lovligt brunstiga och lättdistraherade faller de en efter en offer för varelsen. Men det visar sig också att den grisnästa mutanten inte bara nöjer sig med traditionell människoköttshunger. Han verkar också ha torskat dit ordentligt på det kristna brukar kalla för ”köttets lust”. Med andra ord köttas det på rejält på den lilla karibiska ön, och tro inte att varelsen nöjer sig med endast levande offer.
D’Amato tog som sagt två kommersiellt populära genrer och mosade ihop dem. Istället för tidigare lyckade italienska skräckfilmers ”hardcore-skräck med softcore-erotik” (typ Fulcis New York Ripper) så blev det ”hardcore-porr med softcore-skräck”. Och det är ärligt talat så illa som det låter och filmen blev också ett kommersiellt fiasko. Nu i efterhand brukar detta förklaras med att ingen av de tänkta målgrupperna verkar ha attraherats speciellt mycket av konceptet porrskräck. Att filmen dessutom är ungefär lika underhållande som körtelfeber lär heller inte direkt ha hjälp till.
Det kanske underligaste med Porno Holocaust är egentligen att den är nästan 110 minuter lång. Det betyder att skådespelarena, förutom sina kärleksmöten, går runt och pratar om totalt poänglösa saker – hur länge som helst. Det tar hela 40 minuter innan expeditionen tagit sig till ön i fråga, och hela 70 minuter innan mutanthelvetet visar sig. Till en början tar han nämligen någon form av voyeuristisk roll och smyger runt och tjuvkikar på expeditionsdeltagarna. Detta är olidligt tråkigt och när filmen dessutom är så extremt taffligt gjord så blir det nära på outhärdligt. Effekterna består exempelvis av köttfärs i ansiktet, kameramän tittar fram lite här och där och skådisarna är dumma nog att gång på gång glo in i kameran. Jag upprepar igen – det blir fan nära på outhärdligt.
Efter Porno Holocaust tuffade Joe D’Amato glatt allt längre in i porrträsket. Fram tills sin död 1999 hade han spelat in ett hundratal av dessa filmer, ungefär också under lika många alias. Man behöver nog vara rejält D’Amato -frälst om man ska kunna uppskatta Porno Holocaust. Upptäcker du dessutom att du blir uppeggade av filmen så skulle jag rekommendera sluten psykvård. Det rör sig om exploitation draget så långt att det inte är kul längre. Egentligen är det bara två saker som är bra med Porno Holocaust – filmens charmiga soundtrack och att man faktiskt slipper se George Eastman naken. Kolla istället på Emanuelle and the Last Cannibals (1977), där håller sig nämligen D’Amato i skinnet.
Betyg: 1 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör