Meny Stäng

Träfracken (1966)

 Träfracken
Regi: Lars-Magnus Lindgren
Thriller, Sverige, 1966
Medverkande: Gunnar Bjönstrand, Elsa Prawitz, Catrin Westerlund, Ulla Sjöblom, Heinz Hopf, Åke Fridell, Margareta Krook, Allan Edwall, Essy Persson
Distributör: Klubb Super-8
Längd: 83 minuter
Ute nu på svensk DVD

— — — 

Två begravningsentreprenörer står och diskuterar olika sorters kistor. Direktörerna får en kista av mahogny medan militärerna får nöja sig med en i furu konstaterar det snart. En kista öppnas, och till ett uselt orgeltema fullt av falska toner (tro det eller ej så är det en variant på Bachs Johannespassionen) svischar skådespelarnas kroppar förbi till förtexterna. Det skruvade anslaget sätter tonen för Träfracken.

Ett klipp följer där en kvinna spelar roulette. Klipp: två ungdomar går på stan. Klipp: En hemmafru ligger och gråter på sängen. Klipp: de två ungdomarna sparkar på en bil. Klipp: En bil åker längs en vinterfrusen väg. Klipp: Två kvinnor diskuterar ett arv med sin gamle fader. Klipp: En man spelar det falska orgeltemat igen. Klipp: Någon filar på bromsarna till bilen. Klipp: En av kvinnorna från arvstvisten kör iväg med bilen och krockar med en lastbil. Klipp: En man blir strypt och skriker, snart visar det sig dock att en doktor bara försöker rätta till hans stela nacke.

Låter det förvirrande? Det är det också! Sällan har jag skådat en film med en så diffus inledning som denna. Det finns ingen introduktion till karaktärerna mer än de snabba bilderna.. Det klipps istället hej vilt mellan karaktärer som inte säger något. Som åskådare undrar man vad fan det är man bevittnar. Dramaturgi är trams i regissören Lars-Magnus Lindgrens ögon. Det är bara att köra på! På det sättet är det en av de mest anarkistiska svenska filmer jag sett. Inget hör ihop. Det känns som att Lindgren bara tagit råfilmen och slängt den på golvet i en hög för att sedan tejpa ihop negativet på måfå. Wolla! En film är skapad.

Träfracken är en adaption på en dåtida deckare av Jan Ekström. Grejen med en deckare torde vara en stark intrig som håller spänningen uppe för läsaren. I filmen är spänningen borta. Intrigen också för den delen. Okej, den finns där – men alla distraktioner gör att man fullkomligt tappar bort sig. Den rör sig i alla fall kring Vivi Sander (Catrin Westerlund) som vill att farsgubben ska sälja sin herrgård så att hon ska kunna betala tillbaka sina spelskulder. När hon hamnat på sjukan inleder hon ett förhållande med doktor Rune Wester (Gunnar Björnstrand). Rune har en kink för sadistiskt sex och tar tillfället i akt att piska Vivi över ansiktet samtidigt som han slickar sig om läpparna. Han är en riktig karlakarl och belägrar typ alla damer i sjukstugan. I en okonventionell sexscen får vi i en närbild se en sjuksköterskas njutningsfulla ansikte bakom sängstolparna. Johannespassionen tillsammans med ett banalt jazzstycke utgör soundtrack till sexet. Tyvärr är det inte särskilt upphetsande. I alla fall, efter ett tag dör en dam under mystiska omständigheter på sjukhuset. Vivi börjar utpressa läkarna. En natt beger hon sig till kyrkogården. Hon hittas snart död i en kista. Två snutar kommer till sjukhuset för att utreda mordet. Jag tror det får räcka så.

Det filmiska hantverket är helt snett. Alla försök till spänning, som i några stalker-scener där människor förföljs av någon skummis blir istället komiska då orgeltemat stjäl uppmärksamheten. Det finns ofta inte ens någon kontinuitet i klippningen. Istället uppstår verfremdung-effekter gång på gång, men jag kan inte i min vildaste fantasi tro att det skulle vara avsiktligt.

Sen finns det också en ganska stor portion av underliggande svart humor i filmen, som dock aldrig blir särskilt rolig. Det känns som att Lindgren aldrig kunde bestämma sig för vilken typ av film han ville göra. Därmed blir resultatet också högst schizofrent.

Mina invändningar till trots så hatar jag faktiskt inte alls filmen. Den har en fascinerande dragning i sig, mycket på grund av den udda formen. På många sätt känns det som att Träfracken är själva essensen av svensk skräpfilm. En thriller som på grund av sina svaga intrig istället utmynnar till en ren exploitationfilm. Jag tycker det är strongt av Klubb Super-8 att ge ut denna för dagens publik. Det är en film helt utan tyglar. En skenande häst.

Betyg: 3 av 10

– – –

Erik Göthlin filmvetare och frilansskribent

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *