Piranha 3DD
Mördarfisk-komedi, USA, 2012
Distributör: Noble Entertainment
Regissör: John Gulager
Medverkande: Danielle Panabaker, Matt Bush, David Koechner m.fl.
Längd: 83 minuter
Finns på svensk BD och DVD från 2012-10-17
— — —
Alexandre Ajas Piranha 3D är en kärleksfull, passionerad och otroligt fånig uppdatering av Joe Dantes klassiker Piranha från 1978. Aja tog ett tokigt koncept, vred upp nivån till 11 och lyckades mot alla odds få sin lilla film att bli bättre än vad någon någonsin kunde tro. Dessutom, till skillnad från de flesta andra Amerikanska genrefilmer, valde han den då 47-åriga Elisabeth Shue som filmens centrala karaktär, en sheriff och småbarnsmamma som har full koll på läget. Fräsht och kul och Shue bar sin uniform betydligt mer än värdigt. Det är en film som helt enkelt håller för omtitt.
Det samma går kanske inte att säga om John Gulagers Piranah 3DD, som trots en barnslig men fyndig titel aldrig riktigt levererar samma hjärta som Aja lyckades med. Kanske beror det på att producenten Corman är ute ur bilden i denna uppföljare och den hyfsade budgeten i ettan plötsligt gått ner från 24 miljoner dollar till 5 miljoner. Det handlar egentligen inte bara om effekter och skådisar, utan att man hade tid – det värdefullaste av allt – att lägga när på den. Piranha 3DD hade 25 dagar på sig att leverera samma magi som ettan, och det fungerar inte.
Historien som sådan känns som en klassisk uppföljare: ett nytt äventyrsland ska invigas, med inriktning på strippor istället för livvakter och en ”adult pool” där allt kan hända. Maddy (Danielle Panabaker) kommer hem och upptäcker hur hennes minst sagt sliskige styvfar Chet (David Koechner) förvandlat hennes mors familjeparadise till ett snuskparadis och sätter sig givetvis emot honom. Chet har dessutom borrat sig ner till en underjordisk sjö där han kan få friskt och rent vatten utan någon kostnad, men allt har sitt pris och priset här är givetvis jättehungriga, forntida, mördar-pirajor!
Piranha 3DD är fylld med sex-skämt, storbröstade kvinnor som springer i slow-motion och överlag en väldigt ogenomtänkt regi. Ibland känns det som om teamet bara riktat kameran mot det hållet skådespelarna befunnit sig och filmat scenen utan någon eftertanke, tyvärr. Förutom det trista historieberättande så saknar denna den självdistans när det gäller just nakenheten och sexet som den första filmen faktiskt hade. Här verkar Gulager och hans team faktiskt tro att det är tufft, coolt och ballt med kvinnor som visar brösten, på en nivå som sänker dem till de mest sex-törstande femtonåringarna på jorden. 
Inget fel med det, men när det också gör mekaniskt och utan den där viktiga glimten i ögat så mjuknar hela korthuset av vattenskador. Nu ska jag väl erkänna att efter att ha sett den två gånger var jag mer road än jag trodde jag skulle bli. Det finns en del kul skämt spridda här och var, men det är främst skådespelarna som lyfter filmen.
Danielle Panabaker är en schyst hjältinna, även om hon inte har samma tyngd som Elisabeth Shue. Ständigt skalliga David Koechner, som egentligen bara behöver visa sig för att bli rolig, gör en genomgående vass snuskhummer vars dumheter får oss på närmast primitiva avgrunder hoppas att han ska få sitt straff. De traditionella gästrollerna är ganska kul också. Gary Busey och Clu Gulager (jepp, far till regissören) ryker med i inledningsscenen precis som Richard Dreyfuss gjorde så briljant i den första filmen, men i och med att de just inte är en stor, känd legendarisk filmstjärna som Dreyfuss som dessutom åter igen spelar en ikonisk filmkaraktär, gör att det helt enkelt inte blir lika kraftfullt och roligt. Wing Rhames är tillbaka också och har en kul roll som troligen sköts på en eller två dagar, samma sak med Christopher Lloyd.
”Welcome to rock bottom” är David Hasselhoffs första replik och filmen och det startar också filmens bästa del. Hasselhoff bjuder väldigt mycket på sig själv, till den grad att han till och med nämner Anaconda 3 och på ett fantastiskt sätt delar med sig av sin otränade, småfläskiga gubb-kropp i en skön sekvens som driver med Baywatch. Saken är den att Hasselhoff är den ende som riktigt befinner sig i det känsloläget som alla inblandade i Piranha 3DD skulle ha befunnit sig i. Han förstår hur fånig den är, han driver med sig själv men lyckades ändå ingjuta värme och en viss seriositet. Piranha 3DD är Hasselhoffs film, vare sig han är en gubbsunkig små-alkis eller inte.
Man måste befinna sig i rätt humör för att verkligen kunna uppskatta Piranha 3DD och kanske inte heller vara beredd på att den ska hålla samma klass som ettan. Jag välkomnar gärna en tredje del, speciellt om den går åt samma håll som James Cameron gjorde med Piranha 2: Flying Killers… ja, ni förstår av titeln vad som vore trevligt i en tredje del.
Nä, blir det en till uppföljare till, välkomnar åtminstone jag mer hjärta än bröst och lite mer klass än ett sunkigt äventyrsland maskerat med vimplar och billiga skyltar.
Betyg: 4 av 10
— — —