När Nintendo släppte Eternal Darkness till Gamecube 2002, var det svårt för tv-spelande skräckfantaster att inte tjuta till av lycka. Ett skräckspel som inspirerats av självaste Lovecraft på en Nintendo-konsol lät helt enkelt för bra för att vara sant! Men om hela sanningen ska fram, så var det inte första gången något liknande hände. Efter att ha rotat runt nere i redaktionens mörka källarvalv dammar vi den här veckan av Insmouse No Yakata, en oöversatt kultfavorit som formligen kryllar av luriga deep ones!
Gunpei Yokoi är ett namn som de flesta känner till inom spelvärlden. Hans minst sagt imponerande meritlista ståtade med klassiker som Nintendos Game & Watch och storsäljaren Gameboy. Men trots hans många framgångar, så finns det ändå något av en svart plump i hans annars så fläckfria protokoll, ett projekt som Nintendo nästan verkade vilja sopa under mattan. Virtual Boy blev aldrig någon storsäljare, mycket tack vare dålig hårdvarudesign och ett ytterst magert spelutbud. Endast 22 stycken spel blev någonsin producerade för konsolen innan Nintendo till sist drog ur proppen, varav enbart 19 översattes till engelska.
Ironiskt nog kunde kanske systemets räddning ha legat i ett av de spelen som aldrig nådde oss i väst. Ett spel som inte bara kunde ha tilltalat en lite äldre publik, utan dessutom introducerade en helt ny genre för systemet. Insmouse No Yakata från 1995 var nämligen den första och enda first person shootern till Nintendos monokroma best, ett koncept som vid första anblick kanske kan te sig något skrattretande. Men faktum är att spelet ståtade med ett av de kanske bäst lämpade koncepten för systemets förmåga att måla upp en till synes levande värld runt spelaren. Med hjälp av kuslig atmosfär, en minst sagt kreativt monsterdesign och kanske framförallt smart ljuddesign bjuder nämligen Insmouse No Yakata på en riktigt adrenalinpumpande skräckupplevelse!
Bokstavstrogna Lovecraft-älskare höjer förstås lite frågande på ögonbrynet när de får höra vad spelet går ut på, då Shadow over Innsmouth inte direkt är känd för sina många eldstrider. Det finns dock en någorlunda vettig förklaring till detta. Insmouse No Yakata är nämligen inte alls baserad på den hårresande novellen, utan på den i sin hemland numerade kultförklarade b-skräckisen Insmus wo Oou Kage! Trots dess låga budget så har filmen hyllats av fans världen över, då regissören Chiaki J. Konakas tv-skräckis allt som oftast brukar anses vara en av de mer lyckade filmatiseringarna av skräckförfattarens verk. Då man dock var tvungen att ändra på en del element ur filmen för att den lättare skulle fungera i spelformat, innebär det med andra ord att Insmouse No Yakata som bäst kan kallas inspirerat av den kusliga hamnstadens med dess kufiska invånare. Men det spelet kanske saknade i intrig och karaktärsutveckling tog det igen med råge med sin kusliga atmosfär.
Spelets upplägg kunde egentligen inte ha varit mer simpelt. Efter att dristat dig in i den stora herrgården i Innsmouth måste du famlande söka igenom långa och labyrintiska korridorer i jakt på nycklar, som sedan i sin tur låter dig avancera till nästa våning i huset. Låter det måhända lite väl lätt och kanske rentav tråkigt? Ptja, det kanske är för att jag inte berättat om spelets monster ännu. Det går nämligen snart upp för spelaren att man inte är ensam i det stora huset. Medan man desperat försöker leta reda på de bedrägliga nycklarna jagas man nämligen ständigt av hemska bestar, som medan de kanske inte påminner allt för mycket om Lovecrafts fiskmän, klart verkar vara hämtade från någons allra värsta mardrömmar. Skulle man ha oturen att att springa i ett av monstret så är dock inte allt hopp ute. Ett par välriktade skott mot kreaturet är allt som krävs för att det ska sprängas i småbitar. Nu hade allt kunnat vara frid och fröjd, om det inte vore så att din ammunition enbart räcker till att ha ihjäl en handfull av husets myriader av monster. Ditt enda hopp är med andra ord att med hjärtat i halsgropen springa genom husets mörka och fuktiga korridorer och hoppas att döden inte väntar runt hörnet…
Tack vare Virtual Boys primitiva 32bits-processor beslutade man tidigt att hålla spelet så pass enkelt som möjligt. Men enkelt behöver inte alltid vara något negativt, snarare ligger en stor del av spelets behållning just i dess restriktioner. Spelet låter nämligen inte spelaren röra sig helt fritt i herrgårdens mörka vrår, utan håller sig istället låst till ett slags rutnät som låter spelaren röra sig i fyra olika riktningar. Insmouse No Yakata spelar med andra ord mer som labyrinterna i Phantasy Star än Doom eller Wolfenstein 3D när det gäller kontrollen. Faktumet att du aldrig har fullständig kontroll över din karaktär gör överraskande mycket för spelets helhetsupplevelse, då det ständigt håller dig vinglades på paranoians rand. När så det oundvikliga mötet med banans väktare sker och deras muterade klor verkar sträcka sig ut genom skärmen är det svårt att inte hoppa till.
Något som förstärkte den tryckande stämningen ytterligare var utvecklaren Be Tops känsla för ljuddesign. Medan Insmouse No Yakata är rätt sparsmakat när det kommer till musik, så lade man betydligt större möda på spelets ljudeffekter. Tack vare Virtual Boys inbyggda högtalare, placerade vid spelarens öron, kan man nämligen avgöra från vilket håll helvetsbestarna närmar sig, en idé som var nästintill okänd inom speldesign vid tillfället. Denna finurliga användning av ljudeffekter fungerade dessutom som en ständig påminnelse om monstren alltid fanns därute i mörkret, hur tomma de långa korridorerna framför dig än såg ut.
Så hur spelbar är då denna oöversatta klassiker för oss västerlänningar? Svaret är ett rungande ”enormt”! Medan man kanske behöver se filmen för att ha den blekaste aning om varför man springer runt i ett hus som svärmar med fiskmonster, så är spelet i sig väldigt lätt att ta till sig. Utöver spelets titelskärm är spelet dessutom helt på engelska, vilket effektivt suddar ut allt vad språkbarriärer heter!
Insmouse No Yakata har genom sin kultstatus bland skräckälskare blivit något av ett samlarobjekt på senare år, så var beredd på att betala en saftig slant om du bestämmer dig för att plocka upp denna oslipade diamant. Men med en otroligt straffande svårighetsgrad och multipla vägskäl och slut så är det här ett spel som kommer hålla dig upptagen i timmar. Ja, om dina ögon klarar av att sitta vid en Virtual Boy så länge det vill säga…
— — —
Johan Axell; Frombeyond-redaktör