Ninja: Shadow of a Tear (2013)

Ninja: Shadow of a Tear
Action, Thailand/USA, 2013
Distributör: Noble Entertainment
Regi: Isaac Florentine
Medverkande: Scott Adkins, Kane Kosugi, Mika Hijii, Tim Man m.fl.
Längd: 95 minuter
På svensk DVD från 2014-06-11

— — —

ninja 2 dvdKampsportsmästaren Casey Bowman (Scott Adkins) har slagit sig till ro i Japan med sin gravida fru Namiko (Mika Hijii) när katastrofen inträffar. Ett möte med en mystisk mördare slår tillvaron i bitar och lämnar Casey hungrig efter hämnd. Med hjälp av sin gamle vän Nakabara (Kane Kosugi) ger sig Casey ut på jakt, en resa som för honom till Burmas djupa djungel och den skoningslösa drogbaronen Goro (Shun Sugata).

Regissören Isaac Florentine hann samla en del halvkassa tv-serier på sitt CV innan han tog steget över till genrefilmens förlovade land på heltid (i alla fall så gott som). Efter en rad obskyra direkt-till-dvd-produktioner kom det kommersiella genombrottet med Undisputed 2: Last Man Standing (2006), där biffiga kampsportaren Michael Jai White fick slå sig fram i ett ryskt fängelse. Filmen blev en oväntad succé och klättrade snabbt in på diverse topplistor.

Florentine, som själv utövat kampsport, fick upp ögonen för den talangfulle slagskämpen Scott Adkins redan i början av 2000-talet och gav honom en roll i actionrökaren Special Forces (2003). Sedan dess har de båda samarbetat i många produktioner och Adkins har gått från små biroller till dragplåster, nu senast i Ninja: Shadow of a Tear.

Scott Adkins kan numera titulera sig dragplåster
Scott Adkins kan numera titulera sig dragplåster

Filmen är en uppföljare till Florentines Ninja från 2009 men är bara löst knuten till föregångaren. Man har valt att bygga vidare på en del nya element och lämnat andra därhän, vilket kan sägas vara ett ganska lyckat beslut då Ninja drogs med en hel del problem.

Som helhet är Ninja: Shadow of a Tear definitivt bättre än föregångaren men Isaac Florentines brister består. Det vill säga, han är egentligen ingen vidare duktig regissör. Att behärska de dramatiska ögonblicken är han rentav usel på. Han vill väldigt gärna att de känslomässiga scenerna ska slå an en nerv hos publiken men resultatet blir istället så rysligt lökigt att man skrattar. De ”kärleksfulla” momenten mellan Casey och frun Namiko får en att ivrigt rycka i skämskudden. Inte blir det bättre av David N. Whites manus som emellanåt lyckas vara stelt och kringelkrokigt på en och samma gång.

Fram med skämskudden!
Fram med skämskudden!

Florentine har inte heller någon vidare bra hand med skådespeleriet, ett faktum som drar ner produktionerna ytterligare en aning. Nu hör det ju visserligen till att direkt till videofilmer (för det mesta) draperar sig i ostadiga skådespelarprestationer, men det är tråkigt att se Scott Adkins valsa runt utan några fastare direktiv.

Adkins har annars framstått som en duglig skådis, inte minst i Universal Soldier: Day of Reckoning (2012) där han till och med är riktigt bra, men i Florentines händer blir det lite överdrivet och skakigt. Vad däremot både Scott Adkins och Isaac Florentine är duktiga på är action. Adkins är en synnerligen vital snubbe som avfyrar multipla sparkar, livsfarliga slagkombinationer, volter och fan vet allt i ett skyhögt tempo. Han är med andra ord en jäkel på att slåss och det är något som Florentine i allra högsta grad är medveten om.

Adkins kan det där med att slåss
Adkins kan det där med att slåss

Actionsekvenserna är ofta förekommande och riktigt snygga. Det är fartfyllt, underhållande och bitvis också fräscht. Florentine har god hand med slagsmålsscenerna och vet precis hur han ska få ut det bästa ur dem. Tagningarna är ofta långa och detaljerade, där man som åskådare verkligen ser vad som händer och vem som slår vem (till skillnad från i många andra produktioner). Referenser och inspiration sträcker sig tillbaka till gamla Hongkong-rullar, men med en modern twist, och jag ser hellre tio gånger mer av detta än alla skakiga och sönderklippta actionsekvenser á la Jason Bourne.

Adkins på ninja-upptåg i skogen
Adkins på ninja-upptåg i skogen

Bakom den skickliga koreografin står svenske Tim Man som, tråkigt nog, är mindre känd på hemmaplan än vad han är i filmvärlden utanför Sveriges gränser. Här finns verkligen potential att ta av och jag önskar att den inhemska branschen kunde ha modet att använda hans talanger till mer än några enstaka stunttrick.

Överlag är denna uppföljare ett snäpp vassare än föregångaren, men Florentines skapelse lämnar ändock en del att önska. De fartfyllda actionsekvenserna väger upp bristerna och är man ett fan av kampsport, då är det här nog en film för dig. Taskig dramaturgi och svajigt skådespeleri får man helt enkelt ha överseende med.

Betyg: 5 av 10

— — —
Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*