Nekromantik
År: 1987
Land: Tyskland
Genre: Skräck
Distributör: Arrow films
Regi: Jörg Buttgereit
Skådespelare: Bernd Daktari Lorenz, Beatrice Manowski, Harald Lundt, Jörg Buttgereit m.fl
Längd: 71 min
Tillgänglighet: Bluray/DVD Finns tillgänglig på import från Arrow video från 2015-08-07
Betyg: 7 av 10
Under högstadietiden hade jag förmånen att ha en riktigt excentrisk biologilärare. Hans varumärke var främst de döda djur som togs med till lektionssalen vid de sporadiska tillfällen han råkat se något avlidet djur efter vägkanten på sin färd till arbetet. Detta skedde faktiskt så ofta, att vi började undra hur många döda djur en och samma person egentligen kan råka stöta på efter vägen. I varje fall ansåg vi att han var en fantastisk lärare. Biologiläraren var storrökare så på rasterna bolmade han på i ett källarrum som vaktmästaren tillhandahöll, och ibland rökte han några bloss på lektionen och andades ut i ett slags papper så vi fick se alla bruna gifter som fanns i röken. Vi fick sticka oss i fingrarna och inspektera vårt blod i mikroskop, skära i djur, samt få en plastpåse över huvudet i 30 sekunder (något med koldioxid och växter, tror och hoppas jag…). Hur som helst var höjdpunkten när han kom in med ett koöga som skulle dissekeras. Det hela slutade med att en dristig elev (efter en djärv utmaning från biologiläraren) åt upp halva koögat och följaktligen blev kompenserad med en hundralapp. Allt detta kom upp från minnesbanken medan kvällens film rullade. Hur koögon i munnar passar in utelämnar jag som en liten överraskning till de som ännu inte beskådat Jörg Buttgereits Nekromantik (1987).
I Västtyskland 1987 är det inte räddningstjänsten som städar upp på olycksplatsen efter brutala trafikolyckor. Istället kommer ” Joes street cleaning agency”; En samling rediga grabbar som godmodigt kapar upp bilar och pular ner likdelar i påsar för bortforsling. Teamets rookie tillika filmens huvudkaraktär Rob (Bernd Daktari Lorenz) gör sitt bästa för att hjälpa till men är ändå under förmannen Brunos (Harald Lundt) kritiska lupp, då han inte anses besitta den nödvändiga begåvningen för detta arbete. Som tur är har chefen Joe bättre saker för sig och låter Rob hållas. Vad värre är; Rob har för vana att under städningsarbetet stjäla hem likdelar till sin flickväns förtjusning. Det är alltså ingen slump att Rob sökt sig till detta arbete, både han och flickvännen Betty är nämligen nekrofiler.
Ett lik som är relativt intakt dyker upp i slutet av ett arbetspass. Rob får som rookie uppgiften att ta hand om liket, vilket han gör. Men inte enligt protokollet. Istället åker det ruttnande liket raka vägen hem till Robs lägenhet där han stolt visar upp sitt fynd för Betty (Beatrice Manowski). Sedan inleds ett bisarrt triangeldrama mellan Rob, Betty och liket. Medan Rob arbetar hinner Betty dock romantisera med liket så Robb är nu definitivt tredje hjulet i relationen. Robs förman Bruno får till slut nog av Robs bristande arbetsmoral och får honom avskedad. När Betty får höra detta visar det sig att Robb uttjänat sitt syfte då han inte längre kan förse henne med kopplingen till döden. Nästa morgon är Betty försvunnen och hon har tagit liket med sig. En förkrossad Rob gör sedan allt för att återuppleva samma extatiska sinnestillstånd som han fick smak på under ”romansen” med Betty och liket.
Även om Rob och Bettys karaktär är i centrum broderas inte relationerna eller karaktärerna ut, vilket i detta fall är till filmens fördel med tanke på ”skådespelarnas” insatser. Istället hålls filmen föredömligt kort. Karaktärernas relation till döden är det väsentliga här. Buttgereit håller berättelsen tight och fokuserad. Vi får små inblickar i ett ruralt arbetarklassamhälle som inger en slags hopplöshet. Karaktärerna representerar de missanpassade monstren som endast kan känna lycka av det som inte är acceptabelt. Vi förstår tidigt att Robs syfte inte kan leda till något annat än katastrof. Rob och Betty står utanför samhället och dess konstruerade rationaliteter som inte kan tillfredsställa dem. Vissa scener med Robs karaktär (mycket tack vare musiken av bland andra Herman Kopp) känns verkligen djupt tragiska.
Det tekniska utförandet är ungefär det man kan förvänta sig av ett gäng unga punkare som gör en film utan några medel förutom fantasi och drivkraft. Nekromantik filmades på 8 mm under en tvåårsperiod utan sammanhängande manus. På grund av den osammanhängande inspelningen (som bland annat tog plats hemma hos Buttgereit själv) blir berättandet fragmentariskt. Detta tycker jag är till filmens fördel överlag. Även om vissa moment känns helt malplacerade. Scenerna där en bisarr olycka sker känns pajiga och passar inte alls in. I en annan brutal scen får man intrycket av att gänget var på lättsamt humör och ville göra en knasig specialeffekt. Under en tvåårsperiod är det förmodligen lätt att fokuset skiftar.
En scen visar flickvännens fäbless för blodbad (bokstavligen) samtidig som Rob ser en dokumentär om avtrubbning för våld, som vävs samman med en återblick på Robs bevittnande av en kanin (som dödas och skinnflås) varvat med klipp från nutid där Rob skär i ett lik. Denna fragmentariska berättarteknik presenterar kärnan i karaktärerna på ett effektivt sätt som räcker för denna story. Att klippa ihop något sådant från impulsivt filmat material över så lång tid är imponerande. Filmen driver på och slösar ingen tid. Även scener som där Rob exempelvis går på bio är tekniskt trista, men det finns så mycket undermening att reflektera över så intresset hålls ändå uppe. Om man är på det humöret. Som tittare hålls man mentalt sysselsatt då det hela tiden finns något att processa. Filmen knyter även ihop säcken riktigt bra. Den ständiga kopplingen mellan sex och död som genomsyrar hela filmen gör att dillchipsen snabbt läggs ner. Riz Ortolani har lärt oss att vacker musik under scener med grafiskt våld kan skapa mycket obehag, vilket är fallet även i Nekromantik.
Det är paradoxalt att ett kompisgäng i tjugoårsåldern gör en skräckfilm som har en tematik som en vuxen tittare finner mer tankeväckande än gängse större skräckfilmsproduktioner. Det är synd att Buttgereit inte verkar ha behov av att skapa en modern provokation idag. Det goda livet kanske satt punkt för det. Jag önskar han skulle vilja göra sin röst hörd genom filmmediet igen. Vi såg förvisso hans episod ”Final Girl” i German Angst (2015) som Buttgereit gnäller om i intervjuer att han ännu inte fått tillbörlig ersättning för. Men särskilt uppseendeväckande var den inte. Jag ser en liknelse till barndomsidolen Magnus uggla (!) som sjöng sarkastiskt om hyr han spyr av åsynen av Malou, Alice och Kasimir 1989 men i slutänden sjunger på kronprinsessan Victoria och prins Daniels bröllop 2010. Inbjudan till värmen är såklart kul för dessa rebeller men inte för oss fans.
Våldet då? Det extrema explicita innehållet denna film är uppmärksammad för. Vissa ”extrema” filmer lever upp till sin hype vilket lämnar en med känslan av att vara ”mätt” på hemskheterna. Jag tänker dels på Salo (Pasolini, 1975), A Serbian Film (Spasojevic, 2010) och Cannibal Holocaust (Deodato, 1980). Det är liksom inte roligt längre och lämnar en med en smutsig känsla. Känslan att man ”fick vad man bad om” ger en slags skuldkänsla och självförakt. Nekromantik påverkar med betydligt enklare medel. Det är inte tal om någon eleverad psykisk tortyr utan själva temat i sig som är äcklande, amatörproduktionen till trots. Nekromantik levererar helt enkelt precis på de punkter man kan förvänta sig.
Kanske kunde denna film endast skapats av ett gäng samhällsfrånvända, trotsiga punkare som ger ett långfinger till världen. Vad man än tycker om Nekromantik är den en unik liten film som knappast kommer lämna någon lik-giltig (förlåt)! Vilket får ses som att Buttgereit och hans gäng lyckats med sin intention. Arrow films release är fantastisk då inte bara filmen är smakfullt remastrad utan även innehåller ett antal kortfilmer av Buttgereit (Extra plus för snyggt artwork på boxen). Sedan är det som vanligt rikligt med dokumentärer såväl som intervjuer.
David Clason