Meny Stäng

Boar (2017)

Boar
År: 2017
Land: Australien
Genre:
Djurskräck
Distributör: Njuta Films
Regi: Chris Sun
Skådespelare: Nathan Jones, Bill Moseley m.fl
Längd:  92 minuter
Tillgänglighet: Finns på svensk DVD från 2018-11-21
Betyg: 4 av 10


”En liten gris gick till Puben,
En liten gris smiskade servitrisen på rumpan,
En liten gris drog några fräckisar,
En liten gris sjunger med till ”Ice Ice Baby”,
En jättegris fick till slut nog och orsakade ett blodbad!”

Regissören Chris Sun (Charlies Farm, 2014) släpper lös både vildsvin och mänskliga svin i den australiensiska outback-djurskräckisen Boar. Tanken på en stor mördargris och löften om splatterfest gjorde pepp-barometern illröd. Barndomsminnen från 1984 års Razorback (eller ”Dödens käftar” som den titulerades i Sverige) skadade inte heller. Tanken på en lättsam splatterfest med ett vildsvin stor som en noshörning tillsammans med en relativt okej budget på 3,4 miljoner dollar, fick mig att hastigt beställa filmen.

Vi får i regissörens fjärde långfilm följa en familj på deras bilsemester i vad Mick Dundee skulle kalla ”The Busch”, en liten håla i Australiens obygd. Där hänger (som sig bör) ortsborna på den lokala puben, när de inte är ute och jagar eller skriker okvädesord till varandra från rostiga pickups. Men i vildmarken utanför härjar en blodtörstig vildsvinsbest som snart börjar ”beta av” lokalbefolkningen, en efter en.

Väl med popcornskålen i knäet och chipspåsen sprättad så gick det sakta upp för mig att denna film tyvärr inte föll mig i smaken alls. Chris Sun har vunnit inhemska priser i Australien för sitt manusarbete, då främst hans dialogskrivande anses snitsigt. Problemet förutom att jag inte fann dialogen underfundig eller rimlig i kontexten den utspelade sig i, är att samtliga ortsbor talar på samma vis (tänk: kåt lustigkurre i en Seth Rogen film) oavsett deras ålder. För att exemplifiera kan vi ta den inledande bilresan med Mamma Debbie (Simone Buchanan), Pappa Bruce (Bill Moseley), sonen (Griffin Walsh) dotter (Christie-Lee Britten) samt dotterns pojkvän Robert (Hugh Sheridan). Familjen har en minst sagt öppen dialog om sex som om de var fem ”Stiffmeisters” från American Pie. Särskilt Robert, som raljerar över sina erövringar med dottern. Den totalt emaskulerade Pappan inte bara accepterar detta utan gör sitt bästa för att hänga med i ”jargongen” (Att dottern är en fena på oralsex, exempelvis) när det enda rimliga vore att sätta snorungen på plats medelst en rejäl lavett. Allt snuskprat till trots fegar Chris Sun ut på ett av de i sammanhanget obligatoriska B:na i Blod, Bröst och Bestar. Den som hoppats få insupa lite lättklädd feminin radians får leta annorstädes. Vi snackar baddräkter som din farmor använder på vattengympan. Skamlöst är istället Chris Suns referens till sin egen film Charlies farm, vilket levereras helt utan finess.

Pappa Bruce spelas av genrefilmstammisen Bill Moseley
Pappa Bruce spelas av genrefilmstammisen Bill Moseley

Männen i filmen framställs som babblande, inkompetenta fyllon med undantag för Morbror Bernie (Nathan Jones), som istället är en imbecill. Tro för den skullen inte att det finns någon underliggande allegori med porträtteringen av de svinaktiga männen i stil med ” I wonder who the real pigs are?”. Jag vet inte vem Chris Sun försöker flirta med denna porträttering av sina landsmän när han skrev manuset. Förvisso skulle det glädja Sveriges radios P3:s redaktion (särskilt Bill Moselys karaktär då), men de kommer knappast köpa eller promota din film, Chris Sun.

Tyvärr är även de kvinnliga karaktärerna märkligt skrivna. De är förvisso starka och självständiga, tills skiten träffar fläkten: då blir de istället handlingsförlamade våp som utlämnas till att räddas av männen. Sak samma. Jag hade helt enkelt önskat en Ellen Ripley eller Alan ”Dutch” Schaefer eller en Quint som kunde styra upp skiten.

Märkligt skrivna handlingsförlamade våp
Märkligt skrivna handlingsförlamade våp

Jag kan uppskatta humor i en skräckfilm. Ett subtilt humorinslag kan vara underhållande i de extrema och ofta absurda situationerna som förekommer, förutsatt att det finns en fingertoppskänsla i utförandet. Här finns ingen sådan enligt mig och inte heller substans att fylla ut de 92 minuterna av speltid med. Därför blir det mycket utfyllnad med just humor och nonsens. Men låt gå för det, humor är en smaksak och vissa gillar bevisligen Chris Suns dialog. Visst log jag när Nathan Jones plötsligt tittar in i kameran när han sjunger med i ”Ice Ice Baby” under sin biltur. Men vid det laget hade jag redan gett upp hoppet om filmen. Jag hade hellre kapat lite humor i förmån för att tydliggöra saker som:

Varför är grisen så stor? Varför hatar den människor? Jag kräver verkligen inte mycket här, bara något som ger mening och hjärta till karaktärerna och vår fyrbenta antagonist. Något enkelt som… en prolog på fem minuter där exempelvis någon av karaktärerna skjuter vildsvinets kultingar, eller något helt annat som ger en känslofylld relation mellan protagonist och antagonist, vilket kunde leda till ett värdigt crescendo. Räkna inte med något ”smile you son of a bitch!” här.

En stor jäkla gris!
En stor jäkla gris!

Det största problemet är trots allt strukturen på filmen. Här finns alldeles för många exempel att dra upp som dessutom skulle spoila köttet. Men för att förklara hur märkligt uppbyggd Boar är så gör vår obligatoriska ”crazy Ralph” entré, 62 minuter in i berättelsen. Därav följer ett illavarslande omen om hur ”Ralph” observerat dödat boskap och uppslitna fårhagar, kanske även skymtat ett enormt vildsvin springa omkring med en kvinna på sina betar! Dessvärre är även han en fyllskalle så ingen på puben tror honom. Detta omen hade varit stämningsfullt att höra under filmens inledning, innan vi redan hunnit se just detta.

Den mekaniska jättegrisen är kul men dödsscenerna blir repetitiva. Första attacken är rätt schyst då den bygger upp stämningen och fungerar som en aptitretare. Men mer fantasi och variation hade varit välkommet.  Efterverkningarna av attackerna är bra. Här blir det blodigt och ja, grisigt. Tyvärr så varvas de praktiska effekterna med en CGI-gris som verkar hämtad ur ett Playstation 3 spel. Betyget går upp från 1 till 4 tack vare det enorma, mekaniska vildsvinets tillsammans med schyst slafs. Nathan Jones muskler och abnorma storlek ökar även underhållningsvärdet.

Det känns trist att ta denna gris till styckbordet. Men livet kan vara grymt, sa grisen!


David Clason

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *