Motel Hell (1980)

Motel Hell
Skräck/ komedi, USA, 1980
Regi: Kevin Conner
Originalmanus: Robert Jaffe, Steven-Charles Jaffe
Manusbearbetning: Tim Tuchrello, Frank Cotolo
Skådespelare:   Rory Calhoun, Nancy Parsons, Nina Axelrod, Paul Linke m.fl.
Distributör: Arrow Films
Längd: 101 min

— — —

Som barn av det svenska 80 och tidiga 90-talets videovåldshysteri så fanns det få filmer som kändes så farliga som Tobe Hoopers The Texas Chainsaw Massacre (1974). Det spreds naturligtvis även annat spännande på raspiga vhs-kopior, som Lucio Lulcis Zombie Flesh Eaters (1979) och senare Peter Jacksons Bad Taste (1989), men för mig hade alltid Motorsågsmassakern ett speciellt nästan ohälsosamt skimmer. Det var den skitiga atmosfären, den nästan dokumentära lågbudget fotot, och inte minst den helt bisarra kannibalfamiljen som bet sig kvar. Filmen sista 20 minuter har för alltid bitit sig kvar i mig och Marilyn Burns panikfyllda och ihärdiga gallskrik är enligt mig fortfarande oöverträffat i sin uppriktighet. Må hon vila i frid…

Marilyn Burns 1949 – 2014
Marilyn Burns 1949 – 2014

När jag sedermera kom upp i tonåren inleddes också ett sökande efter något lika mörkt, skitigt och farligt som Hoopers gamla kassakalv. Av ren tur stötte jag på en dödsmetalsnubbe som satt på en hyffsad samling och genom honom kom jag att upptäcka filmer som The Burning (1981), Necromantik (1988) och Maniac (1980). En annan film som jag fick låna var Kevin Conners Motel Hell (1980). 
– Den påminner rätt mycket om ”sågen” sa dödsmetalsnubben och glad i hågen såg jag därför framför mig en rejäl smocka bondläpps-terror. Men så blev det inte riktigt.

Motel Hell var som jag såg det i unga år ett tramsigt och oseriöst Motorsågsmassaker-plagiat utan vare sig några sköna bondläpps-kannibaler eller någon speciell terror att tala om. Motel Hell blu-ray Arrow FilmsJag blev med andra ord rejält besviken och de följande 25 åren har jag vid flera tillfällen uppmanat folk att låta bli Motel Hell när någon exempelvis frågat mig om filmen är värd att se. Jag såg Motel Hell kort och gott som ett kommersiellt försök att stöpa om Hoopers formel för en mainstream-publik. Och det fick man ju inte.

Nåväl. 2013 ger förnämliga Arrow Films ut Motel Hell på en stilig bluray och när de under våren 2014 har en rea slinker Motel Hell (trots alla år av hat) ner i min varukorg. När jag en förmidag något senare inte har något bättre för mig knäpper jag på filmen och… nu tror du säkert att jag kommer skriva att jag denna gång fann Motel Hell helt fantastisk och jag hade missuppfattat den totalt, men så var det faktiskt inte. Däremot hade jag denna gång helt andra förväntningar (inte några alls faktiskt) och kunde nog uppskatta filmen lite mer för vad den egentligen är.

Till att börja så bör man konstatera att Motel Hell absolut inte är någon regelrätt skräckfilm utan snarare en svart komedi. Hooper ska ha varit inblandad inledningsvis i projektet men hoppade av. Filmen var tydligen också betydligt mörkare under sin ”förproduktion” men då den legat på hyllan ett par år stöptes den tillslut om till något annat. Enligt uttalanden från filmens Motel Hells regissör Kevin Conner så var det ett krav från hans sida att manuset skulle behöva formas om till just en svart komedi om han skulle göra den. Och så fick det bli.

Handlingen i Motel Hell kretsar kring farmaren Vincent (Rory Calhoun) som driver ett litet motell tillsammans med sin knasiga syster Ida (Nancy Parsons). Förutom motellet så har  syskonparet också en annan inkomstkälla – den supergoda beef jerky som Vincent tillverkar efter ett gammalt hemligt familjerecept. Och JA du gissade rätt – köttet som Vincent röker och torkar kommer naturligtvis ifrån människor. Närmare bestämt kommer köttet från de genomresande stackare som Vincent och Ida kidnappar och planterar på sin bakgård tills de är mogna för slakt. Men trots det populära rökta köttet och lagom ström av motellgäster att tillaga så är allt faktiskt inte frid och fröjd för farmare Vincent och hans syster. De börjar nämligen komma till åren och traditionen behöver föras vidare. Vincent tror sig dock ha funnit lösningen i en ung dam (Nina Axelrod) som på ett lämpligt sätt borde kunna slussas in i familjehemligheten…

Syskonparet Vincent och Ida
Syskonparet Vincent och Ida

Upplägg är förstås ganska typiskt för Hillbilly-skräck, och Hoopers succéfilm finns utan tvekan i bakgrunden, men som jag tidigare sagt så skiljer sig Motel Hell Och The Texas Chain Saw Massacre också ganska mycket åt. Den största skillnaden är förmodligen den uppenbara lätt humoristiska känsla som finns i Motel Hell. Men det handlar dock inte om den överdrivna splatterhumor som ofta förknippas med denna typ av film utan en betydligt mer subtil humor. Det är det knasiga i att plantera levande människor för att sedan skörda dem som fungerar som det komiska, inte minst när offren försöker smita eller ropa på hjälp trots att Vincent klippt av deras stämband. Istället för brutal chockterror så bygger filmen snarare succesivt upp en krypande känsla av något skevt och lätt obehagligt. Kanske är det någon form av kritik mot köttindustrin som filmen fiskar efter då den på ett uppenbart pekpinnemässigt sätt placerar människor i samma situation som grisar. Speciellt i de scener då farmare Vincent uppenbarar sig i grismask, hängselbyxor och motorsåg, men det kan också vara mest för sakens skull. Alltså skapa ett scenario som får publiken att höja lite på ögonbrynen och bli lite sådär lagom skräckblandat road.

Vincent med motorsåg i hängselbrallor och grismask
Vincent med motorsåg i hängselbrallor och grismask

Något annat som skiljer sig mot många liknade Hillbilly-skräckrullar är att filmens kannibalfamilj inte till det yttre är speciellt hotfulla. Tvärtom faktiskt. Veteranskådisen Rory Calhouns farmare Vincent har en mycket trevlig farfars-framtoning som kombinerat med karaktären obligatoriskt knasiga religiösa övertygelser och blodtörstiga beteende utan tvekan resulterar i en skräckfilmsantagonist utöver det vanliga.

Rory Calhoun 1922 – 1999
Rory Calhoun 1922 – 1999

Och ska jag vara helt ärlig så är det svårt att inte säga att Motel Hell nästan helt vilar på Calhouns späda axlar och imponerande nog gör han sin roll helt utan att spela över det minsta. Han är lika älskvärd som han är helylleamerikansk cowboy, något som utan tvekan gör hans karaktär ännu mer hotfull. Det är lite som när Sergio Leone lät Henry Fonda spela iskall mördare i Once Upon a Time in the West (1968). Calhoun passar inte riktigt in i den bild man har av hur en galen kannibalbondläpp ska se ut och bete sig. Detta gör honom utan tveken desto mer intressant och effektiv som skurk.

 Motel Hell puttrar förövrigt på i maklig styrtakt och jag förstår varför jag i unga år uppfattade den som jäkligt tråkig. Jag var ute efter rak brutalitet men fick en ganska annorlunda frukt i det spretiga Hillbillyskräck-trädet. Vissa problem i filmen är dock svåra att bortse ifrån. Speciellt sånt som att filmens kvinnliga protagonist Terry (Nina Axelrod) är ganska dåligt skriven och får för lite utrymme under filmens upplösning. Kan detta vara ett resultat av för många omskrivningar av manuset och medvetna försök att inte vara allt för lik Hoopers originalfilmformel?  Kanske var Connor, som är betydligt mer förknippad med sci-fi genrefilmer än just skräck, helt enkelt fel person att anlita för denna typ av manus.

Viist kan ajg idag uppskatta delar av Motell Hell, men jag tycker fortfarande att filmen inte riktigt lyfter trots ett hyffsat regijobb av Kevin Conner och en minnesvärd skådespelarinsats av Rory Calhoun.  Det blir fortfarande provocerande mjäkigt i scener som skulle kunnat ha blivit riktigt spektakulära. Det jag än idag tycker Motell Hell skulle behövt är en rejäl skopa Tom Savini-effekter, eller till och med (hör och häpna) – mer humor. Nu står den istället någonstans mittemellan skräck och komedi och famlar. För visst är Motel Hell ett klassiskt exempel på när ett filmbolag eller regissör vill något annat än vad filmens ursprungliga manusförfattare hade i åtanke. Manusförfattares visioner är ju i vanlig ordning något som ofta får stryka på foten. Men när det ändå handlar om ett ganska rakt genrefilmmanus så tycker jag att man i detta fall tappade bollen med att försöka för mycket.

Ett lika stort magplask som Texas Chainsaw Massacre: The Next Generation (1994) är Motel Hell absolut inte. Men skulle jag rekommendera en mer komisk ”adaption” av Hoopers hiskliga motorsågsstyggelse från 1974 så skulle jag snarare välja hans egen uppföljare The Texas Chainsaw Massacre 2 (1986). Trots att även denna film gick genom en hel del bolagsutvecklingar blev slutprodukten trots allt båda karismatisk, rolig och högst underhållande. Motel Hell är och förblir däremot mest en gäspning…

Betyg: 4 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson, FromBeyond-radaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*