Modus Anomali
Skräck, Indonesien, 2012
Distributör: Njuta Films
Manus och regi: Joko Anwar
Medverkande: Rio Dewanto, Marsha Timothy, Izzi Isman mfl.
Längd: 87 minuter
— — —
Minnesförlust är, som vi alla vet, ett väl använt trope inom skräckthrillers. Det är ofta ett bekvämt sätt att skapa mystik på med enkla medel, ibland mer genomtänkt och välförtjänt än andra gånger. Filmen Modus Anomali använder sig av denna metod, men låt inte det faktumet avskräcka, ty här är en film som verkligen vet hur man leker med tittarens säkerhet kring vad som egentligen pågår.
Modus Anomali öppnar med en solig skogsomgivning där allt är frid och fröjd. Lugnet blir kortlivat när en hand bryter genom marken och vi introduceras till huvudkaraktären, spelad av Rio Dewanto. Efter att ha spenderat otaliga timmar övertäckt av jord försöker han klura ut vad han har råkat ut för, men inser snart han inte ens minns sitt eget namn, och ännu mindre varför han befinner sig där han är. Att döma av ringen på hans finger och en övergiven bil tycks det som att hans familj har försvunnit till följd av en påhälsning från en främling med dödliga avsikter.
Filmen spiller verkligen inte tid när det kommer till att sätta hjulen i rullning, när nästan det första vi ser är den namnlöse huvudkaraktären som tar sig upp från sin inte alltför djupa grav. Desorienteringen är påtaglig och utsattheten märkbar tack vare Dewantos inte perfekta, men fullt kapabla skådespelarinsats. Sättet man har valt att bortförklara avsaknaden av hans mobiltelefon kändes visserligen inte helt genomtänkt. Mannen upptäcker att alla kontakter i hans förmodade telefon är raderade, så han försöker sig på ett nödsamtal. När växeltelefonisten så frågar vad han heter bara släpper han den till marken, med insikten att han inte har en aning. Det konstiga är att han aldrig plockar upp den igen, för säkerhets skull, vilket nog de flesta skulle ha gjort. Inte för att dra den gamla visan om att batteriet är dött eller att täckningen är närmast ickeexisterande, men här hade det varit mera logiskt. Det är tacksamt nog en bagatell jag är villig att bortse ifrån så fort vår otursdrabbade huvudkaraktär går djupare in i skogen.vi introduceras till huvudkaraktären, spelad av Rio Dewanto. Efter att ha spenderat otaliga timmar övertäckt av jord försöker han klura ut vad han har råkat ut för, men inser snart han inte ens minns sitt eget namn, och ännu mindre varför han befinner sig där han är. Att döma av ringen på hans finger och en övergiven bil tycks det som att hans familj har försvunnit till följd av en påhälsning från en främling med dödliga avsikter.
Förmodligen den generella reaktionen från att bli träffad av en pil
Något som garanterat en del kommer att ha problem med är filmens ojämna tempo. Regissören Joko Anwar gillar att ta sig tiden med många av filmens scener, allra mest i många av scenerna i den mörknande skogen. Större delen av scenerna är inget jag hade något problem med, fast med undantag för de som pågick tillräckligt länge för att låta tankarna vandra till något annat. Den som inte har tålamodet lär tröttna en aning, men har man däremot lätt för att leva sig in så hör scenerna till de mer krypande obehagliga. Vad som kan skapa distraktion från upplevelsen är ett par skogspartier där ljussättningen känns malplacerad och skapar förnimmelsen av studioinspelning. Dessa partier pågår huruvida inte särskilt länge.
Musik existerar inte i scenerna, utan det vi som åskådare endast hör är fotsteg och skogens dova omgivning. Detta är en aspekt som faktiskt underlättar för atmosfären många gånger och allra mest när huvudkaraktären upptäcker ett par stugor i skogen som delvis bär på hemligheterna kring hans tappade minne. Filmen har klokt nog endast ett exemplar av skrämseltaktiken jump scare, men vad som gör även den speciell är att den endast förlitar sig på ljudet i scenen utan hjälp från vare sig musiksting eller pålagt ickepassande ljud och blir desto effektivare av den anledningen.
Var det värt att kliva upp ur gropen?
Så vår protagonist vet varken om sin omgivning, sitt namn eller om hans familj ens är kvar på samma plats, men han blir kvickt varse om att han trots allt inte är ensam. Den mordiska främlingen är kvar och patrullerar runt området och ser därmed till att spänningen hålls i trim. Det är visserligen mot andra halvan som jag börjar ana var filmen är på väg. Känslan av karaktärernas handlingar och dess konsekvenser gör sig känd och mycket väl inträffar den där scenen som man förutsåg. Men i själva verket är det bara jag som tror mig veta vad som pågår, för Modus Anomali visar sig vara steget före mig. Under ytan döljer sig något lika mystiskt för oss som publik som för huvudkaraktären och samtidigt något som jag inte väntade mig.
Modus Anomali tar helt klart sin premiss åt ett mer annorlunda håll än vad man först kan tro och bjuder på en historia som är värd att ta sig igenom en gång så länge tålamodet är med. Vare sig filmens upplösning är värd tiden eller inte är lika subjektivt som att finna filmen tråkig eller inte. Oavsett så drog filmen undan mattan för mig när jag väl trodde mig ha en klar uppfattning av vad som pågick. Inget man kanske tittar på om och om igen, men inte desto mindre en postiv överraskning.
Betyg 6 av 10
— — —
Jonas Pettersson