Metalhead (2013)

Metalhead
Drama, Island, 2013
Distributör: Njuta Films
Regissör:  Ragnar Bragason
Medverkande:   m.fl.
Längd: 97 minuter
Finns på svensk DVD

— — —

MetalheadomslagIbland krävs det bara en endaste sekund av oaktsamhet för att hela ens värld ska rämna runt omkring en. För den unga Hera inträffar det där ödesdigra ögonblicket när hennes bror Baldur omkommer i en tragisk jordbruksolycka under början av 80-talet. Utom sig av sorg gör hon det enda hon kan komma på för att hålla sin bror levande – om så bara i minnet; Hon ikläder sig hans gamla skinnjacka, spelar på hans gitarr och lyssnar på hans rockalbum tills nålen nästan nöts ned på skivspelaren. Hon tar på många sätt över sin storebrors roll i livet, och alla hennes handlingar är som ekon av vad som en gång kanske kunde ha blivit.  Men i stället för att underlätta familjens sorg visar sig Heras desperata handlingar bara fungera som en återkommande påminnelse om vad de faktiskt förlorat. Åren går, och Heras smärta växer sig bara större och starkare. Till slut börjar hon slå ut mot samhället runt henne, som i hennes ögon inte verkar förstå varför hon lever sitt liv som hon gör. Denna destruktiva revolt för henne till avgrundens absoluta rand, och till slut tvingas hon se sanningen i vitögat; Ingen kan leva enkom i det förflutna. Hera tvingas snart ställa sig öga mot öga mot sitt becksvarta inre för att en gång för alla ta reda på vem hon faktiskt är.

Hårdrockaren och dennes musiksmak har aldrig riktigt funnit sig ett hem i kulturens finrum. Istället har den skinnjackebärande poeten så gott som alltid förpassats till toklustiga komedier eller på sin höjd parodiska actionfilmer. Men den isländske regissören Ragnar Bragason knuffar i Metalhead bryskt ner den missförstådda rebellen i det djuplodade dramats vatten för att en gång för alla bevisa att alla människor har en berättelse värd att lyssna till.

metalheadmalm1

Som namnet antyder så är berättelsen starkt influerad av hårdrockens mentalitet och estetik. Det bör dock kanske påpekas redan från början att de musikstycken man valt låta representera genren sällan har någon direkt narrativ roll per se, men likväl är de fundamentala för att man verkligen ska kunna förstå Heras inre kamp under filmens gång. Gång på gång åberopas musiken som en slags livsfilosofi, där sanning och öppenhet väger tyngre än samhällets alla normer och regler. Hera använder detta mantra som en slags sköld mot yttervärlden, då hennes bortgångne brors livsstil kommit att symbolisera den godhet i världen som stulits från henne. Stundtals verkar det nästintill snudda vid religiös fanatism när hon barskt avfärdar alla som inte erkänner rockens många husgudar som etiska vägledare i livet. Detta dras kanske till sin spets när Bragason för samman Hera och byns nya präst, som lyssnandes på ett blandband diskuterar musikens påverkan på världen och deras liv. Försöket att polarisera de både faktioner och visa att båda två har mer att erbjuda än vad den andra kanske skulle vilja erkänna är inte hanterat på det mest subtila sättet, men det är ändå uppfriskande att se en film hantera situationer som kyrkbränningar och musikförbud utan att faktiskt ta någon definitiv sida i debatten.

metalmalm2

Hera ställer sig under berättelsen helt oförstående till hur man kan välja ett liv bortom hårdrocken när det finns så mycket smärta i världen, och visar detta genom en serie rent utav barnsliga revolter. Det känns stundtals som ett schablonartat försök att porträttera ett vilt tonårsbeteende som här dragits till sin mest forcerade spets, men det finns likväl en avgrundsdjup och kristallklar bakgrund till hennes sätt att vända sig mot normen. När hennes bror dog slets hans hår av, och berövade honom på sin självaxlade identitet; han fördes till efterlivet utan sin älskade musik, sin skinnjacka eller den så viktiga hårdrocksmanen. Hera är livrädd för att åter berövas på sin brors, och därav även sin egen identitet genom att falla in i samhällets prydliga led, och slår därför vilt ut omkring sig med tänder och klor för att försvara sig mot en fiende som egentligen aldrig ens existerat.

I grund och botten är Metalhead med andra en intim studie i sorg, och hur vi väljer hanterar denna. Hera är på många sätt ensam i sin sorg, men enbart för att hon själv har valt att stänga sig ute från omvärlden.  Genom att ignorera sina föräldrars tafatta försök till kommunikation berövar hon på många sätt både sig själv och sina nära den bearbetning de är i så gravt behov av. De stundtals nästintill katatoniska föräldrarna fungerar utmärkt som en motpol till Heras hetlevrade utspel och skapar på sikt ett otroligt intrikat spektra av såväl sorg, självömkan och ilska. Filmen är dock långt ifrån nattsvart rakt igenom, utan bjuder faktiskt på en del genuint värmande scener där Hera lite travande lyckas återknyta en del av den kontakt hon förlorat med sin mor och far.

malmhmetal45

Att alltid vara sig själv är nog ett av de viktigaste och klokaste råden man kan få som ung. Men hur ska man egentligen bära sig åt när man inte är säker på vem man faktiskt är? Heras resa tvingar henne till insikter som får henne att att omvärdera världen runtomkring sig, men även några av de sidor hos sig själv som hon tidigare tagit för givet. Filmen når sitt crescendo när Hera till slut lyckas formulera sina känslor i ett otroligt stark black metal-epos som träffar som en känga i rakt i bröstkorgen. På bara några minuter kondenseras ett helt liv av saknad och sorg till musik i dess allra hårdaste form, och det är omöjligt att inte låta sig beröras av budskapet . Musiken grabbar bryskt tag i lyssnaren, och är ett perfekt eko av den smärta, sorg och ilska som de flesta av oss fått genomlida när vi förlorat någon. När de sista hårda tonerna väl ebbat ut är Heras resa äntligen fullbordad, och det är en otroligt rå och naken bild vi får av den unga, starka kvinnan som just blottat sin själ för världen.

metalhead45

Metalhead saknar nästan helt de plattityder som våra svenska småstadsskildringar är så förtjusta att omge sig av. Borta är försöken att hävda landsbygdens överlägsenhet eller behovet av att återvända till sina rötter. Istället presenteras en vacker och unik skildring av tragik och sorg och över de tveeggade bojor som ibland fjättrar oss vid platser och tillfällen.  Dess karga och benvassa misc-en-scene hamrar in ett budskap om hur identiteter formas snarare än ärvs, och att maskerna vi stundom bär aldrig får tas för givet. Metalhead har sannerligen förtjänat sin biljett in i kulturens finrum, där den nu kan sålla sig till några av årtiondets kanske viktigaste filmer. Bragasons verk är precis som musiken den hämtat inspiration från både hård och skoningslös men även bitterljuvt rättfram och poetisk.

Betyg: 9 av 10

— — —

pressaxell
Johan Axell
; Redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*