Mindhunter – Säsong 1 (2017)

Mindhunter
Crime/Drama, USA, 2017
Distributör: Netflix
Creator: Joe Penhall
Skådespelare: Jonathan Groff, Holt McCallany, Hannah Gross m.fl
10 avsnitt


Jag följde The Walking Dead, men tappade helt intresset och har inte fastnat för Game Of Thrones, men ibland dyker det upp en ny tv-serie som slår klorna i till och med mig. När sista avsnittet för säsongen tar slut så börjar man så smått klättra på väggarna när man vet att det kommer att dröja innan nästa säsong kommer. En av dessa serier är den hyllade Stranger Things, och hyllningarna är mycket välförtjänta. Säsong två av Stranger Things släpptes nyligen på Netflix, och jag dyrkar på alla fyra inför detta 80-talsgodis. Men.. Stranger Things har en utmanare, även denna signerad Netflix. Väggar.. bered er på klättring!

Mindhunter tar avstamp i de tidiga stadierna av det som vi har kommit att känna som gärningsmannaprofilering och psykologin hos kriminella. Holden Ford (Jonathan Groff) och Bill Tench (Holt McCallany) är två FBI-agenter som har det tuffa uppdraget att försöka ändra på synen om varför vissa människor blir mördare och kriminella, och fördjupa sig i psyket hos de personer som gjort riktigt vidriga brott stundtals. I en strikt och stängd värld så är inte nya idéer som dessutom gör arbetet jobbigare särskilt välkommet, så de kämpar i motvind. Dessutom ska de två agenterna klara vardagen efter all information de får under arbetet.

I mina yngre dagar, och till vissas stora oro, så läste jag och såg allt jag kom över om seriemördare och människor som gjort riktigt hemska saker mot andra. Intresset svalnade av, för det blir onekligen ganska tjatigt i längden att läsa och se program som i många fall är ganska taffligt gjorda, eller rent spekulativa. Men ibland blossar intresset upp igen och jag ser ett gäng dokumentärer eller läser några böcker. På filmfronten när det kommer en film om någon seriemördare brukar det allt som oftast vara.. ja, ganska dåligt. Finns såklart undantag, men de verklighetsbaserade filmerna brukar oftast vara filmer man med gott samvete kan hoppa över. Mindhunter är till stora delar baserat på John Douglas och Robert K Ressler, och deras arbete med just gärningsmannaprofilering och intervjuer med diverse seriemördare. Mindhunter skiljer sig från mycket annat inom samma genre och som tar upp liknande historier, för tempot är riktigt långsamt och det är inte mycket våld som visas. Däremot diskuteras det ganska mycket, och det är stundtals riktigt obehagligt. Obehaget blir också så mycket värre när det slår en att allt som sägs är sant och har hänt.

Bill Tench och Jonathan Groff i Mindhunter.
Bill Tench och Jonathan Groff i Mindhunter.

David Fincher är inblandad i Mindhunter och jag tycker att hans arv märks, inte minst i hur serien ser ur. Det känns igen ifrån Zodiac (D. Fincher 2007), i de lite ”tunna” färgerna som känns 70-tal i brist på bättre förklaring. Höstigt skulle man kanske kunna beskriva utseendet på serien, och jag tycker det funkar utmärkt ihop med det väldigt långsamma tempot som genomsyrar hela första säsongen. För egen del uppskattar jag tempot, och man slipper en massa påklistrad action som bara skulle ha dragit ner på den bra stämningen. Allting känns genomarbetat och intresset hålls uppe genom hela säsongen med bra karaktärsutveckling och några olika trådar i historien. För egen del kan jag skruva lite på mig åt de inte fullt nödvändiga sexscenerna som ibland känns inslängda till egentligen ingen nytta. Men det är inget som drar ner betyget, för Mindhunter är riktigt bra. Det jag och min sambo diskuterade mycket efter att ha sett klart säsongen var hur idéer och nutida självklarheter var så främmande och motarbetades många gånger. Detta är intressant att se, speciellt när man som jag läst mycket om både mördarna och utredningar, hur saker och ting har blivit standard nu, men var både ifrågasatt och kontroversiellt då.

Skådespelarinsatserna i Mindhunter är bra, och Groffs lite nervösa, ”unga” beteende kontra McCallanys mer bestämda och ibland livströtta uppsyn är kanon. På tal om McCallany, upptäckte till min förvåning att det är han som spelar den narcissistiske Sam Whitemoon i Creepshow 2 (M. Gornick 1987). En roll jag är tveksam till att de skulle valt att porträttera så idag. Men, priset för den absolut bästa tolkningen av en roll och så obehagligt nära den verkliga personen att jag trodde det var han är Cameron Britton som Ed Kemper, the Co-Ed Killer. Allt är klockrent, och det blir nästan orättvist mot de som ska spela mördarna efter honom för han gör det så vansinnigt bra.

Cameron Britton är minst sagt övertygande som Ed Kemper, the Co-Ed Killer.
Cameron Britton är minst sagt övertygande som Ed Kemper, the Co-Ed Killer.

Jag är uppe och river på tapeterna då jag läser att säsong två kommer att dröja ett tag innan den landar på Netflix-listan. Mindhunter är intressant att se utifrån en annorlunda synvinkel än serier och filmer på temat innan, och att som jag skrivit innan få se hur saker som vi nu ser som vardag motarbetades och vad som fanns innan. Mindhunter är en välgjord, välspelad och välskriven serie med några små fel som jag gärna har överseende med. Folk runt om på nätet hyllar serien, och precis som med Stranger Things instämmer jag i hyllningskören. Här har Netflix verkligen lyckats och jag har höga förhoppningar om säsong två, när den nu kommer. Finns en del trådar som lämnades lösa i säsong ett som jag hoppas att de plockar upp i säsong två, och jag blir väldigt sugen på att dyka ner i mitt gamla intresse igen och läsa böckerna som John Douglas och Robert Ressler skrivit. Jag hoppas att detta blir standard nu, att tv-serier kommer leverera så här starkt i fortsättningen med. Då är jag nöjd i alla fall.

Betyg: 9 av 10.


Mikael Hammarberg

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*