Meny Stäng

Luz: The Flower of Evil (2019)

Luz: The Flower of Evil
Fantasy/Skräck/Western, Colombia, 2019
Distributör: Njutafilms
Regi: Juan Diego Escobar Alzate
Medverkande: Yuri Vargas, Jim Muños, Sharon Guzman m.fl.
Längd: 104 min
Tillgänglighet: VOD
Betyg: 5 av 10


Långt uppe i bergen, i ett land utan namn, lever predikanten El Señor (Jim Muños) som med järnhand styr över sin lilla by av invånare. När predikanten en dag för med sig en liten pojke, utnämnd som den nya Messias, till byn börjar gemenskapen krackelera i kanterna. Inte minst för predikantens tre döttrar som börjar ifrågasätta sin fars avsikter och inte minst, Guds egentliga ursprung.

Den colombianske regissören Juan Diego Escobar Alzate långfilmsdebuterar med Luz: The Flower of Evil, men har dessförinnan hunnit avverka en hel drös med kortfilmer samt en utbildning i regi på Academy of Arts i San Fransisco. Som grädde på moset har långfilmsdebuten dessutom rönt framgångar på diverse filmfestivaler världen över och därmed gett nutida colombiansk genrefilm ett ansikte.

Escobar Alzate vill bjuda åskådaren på ett ambitiöst skräckepos, en känsla han slår an redan tidigt in i berättelsen, inte minst tematiskt men också rent visuellt. Luz: The Flower of Evil kan stoltsera med en vacker, nästintill utomjordisk, inramning när det gäller sceneri. Escobar Alzate skapar en igenkännbar, men ändock ack så främmande, värld där allting ter sig än mer praktfullt, än mer exotiskt.

Känslan beror delvis på inspelningsmiljöerna i sig, dels på den färgkorrigering man gjort i efterhand. Bilderna i filmen är rentav fluorescerande, på ett så starkt sätt att det nästan sticker i ögonen. Det är som om man vridit upp färgmättnaden till max och sedan lite mer än så. Det ger en förnimmelse av att befinna sig i en vansinnig feberdröm, eller mitt i en intensiv syratripp. Bilderna ter sig levande, likt ett eget ting, och förhöjer den känsla av utanförskap och andlighet som Escobar Alzate vill förmedla.

Handlingen i sig bjuder inte på några överraskningar. Vid en första anblick kan man missta den för att vara gåtfull, men börjar man skrapa på ytan blir man snart varse att det är ännu en berättelse om en bindgalen patriark vars religiösa villfarelser utgör grunden för den olycka som sedan ska komma att drabba hans fromma församling. Det är inte för inte man kommer att tänka på Jim Jones, eller någon av alla andra skenheliga predikanter och sektledare som endast använder religionen å sin egen vinning.

Att handlingen i sig är bekant utgör dock inte problemet. Snarare är det Escobar Alzates envisa försök att utgöra den som något större, bättre och djupare som sätter käppar i hjulet. Jag kan gissa mig till att han är ute efter att framkalla någon slags filosofisk reflektion över religionens betydelse för människan, men det kommer inte naturligt utan framstår som framtvingat, rentav skitnödigt.

Escobar Alzate krånglar till och fyller ut filmen med pretentiöst svammel, levererat av en viskande berättarröst som kommer och går lite som hen själv vill, och långa tagningar på folk som stirrar ut i blanka luften, de många miljöerna eller på den trumpna barn-Messias och hans skitiga kläder. Tänk dig Terrence Malick-light, fast mycket sämre. Med andra ord: det blir ganska ofta jäkligt långtråkigt. Det onödiga fyllnadsmaterialet drar ner filmens tempo något ohyggligt och vid vissa tillfällen blev jag så rastlös att jag högljutt frustade och pustade i soffan.

Om Escobar Alzate skurit bort det överflödiga fläsket hade Luz: The Flower of Evil blivit både tajtare och rappare, vilket hade varit till filmens fördel. I nuvarande skrud framstår den både som långsam, pseudointellektuell och onödigt tilltrasslad. Kill your darlings; det har varenda manusförfattare fått höra så många gånger att de säkert spyr på uttrycket, men det finns en stark anledning till varför just det rådet upprepas så ofta.

Skådespelarna gör vad de ska och lite till. Framför allt Jim Muños är bra som den besatta predikanten, faktiskt så pass att jag ville nita honom fem minuter in i filmen. Att framkalla sådan innerlig avsky får man väl lov att säga är en bra egenskap för en antagonist. Särskilt beröm kan man även ge Andrea Esquivel i rollen som en av döttrarna, vars jordnära skådespel är det som berör mest.

Luz: The Flower of Evil är vacker att se på men saknar slagkraft. Någon vidare skräck bjuder inte filmen heller på, åtminstone inte i den kvantitet som behövs för att få en van genrenörd att kissa i byxorna. Att vifta med en get, á la satans sändebud, må höra hemma i genren men särskilt upphetsande som skräckdevis är det inte.

Ändå bjuder filmen på glimtar av något riktigt bra, framför allt vad det gäller Escobar Alzates känsla för att bygga upp världar och hans sätt att forma det övergripande ramverket, särskilt rent visuellt. Det finns alltså talang där, utom tvekan, men ännu känns det inte som att Escobar Alzate hittat hem som regissör. Att detta är en långfilmsdebut är väldigt tydligt. Är man tålmodig och ger man honom några år att utvecklas, tror jag däremot att han kan komma att bjuda på riktigt läckert.

Bättre filmer med liknande tema, eller med samma slags övergripande känsla, är Ari Asters Midsommar (2019), Darren Aronofskys Mother! (2017) och det mästerliga verk till långfilmsdebut som Lukas Feigelfeld gjorde med Hagazussa (2017).

—- —- —-

Sandra Wallin


 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *