Late Phases
Skräck, USA, 2014
Distributör: Njuta Films
Regi: Adrián García Bogliano
Manus: Eric Stoltz,
Skådespelare: Nick Damici, Ethan Embry, Tom Noonan m.fl.
Längd: 96 minuter
Finns ute från 15-03-16 på svensk DVD och Blu-ray
— — —
Adrián García Bogliano är ytterligare en ung spansk regissör som provat lyckan på amerikansk mark. Att det inte alltid blivit så bra när spanska regissörer före honom gjort detta är tråkigt nog ett faktum. Precis som när kinesiska regissörer emigrerade till Hollywood på 90-talet har det även i spanjorernas fall ofta blivit ganska urmjölkat, tråkigt och ibland ganska förvirrat. Kanske är det språkbarriären? Kanske krockar de spanska regissörernas visioner med amerikanaska producenters sätt att arbeta? Hur som helst verkar den talang de visat i sitt hemland dessvärre ofta vara som bortblåst.
Är då Boglianos Late Phases ytterligare en besvikelse i stil med Nacho Vigalondoas magplask Open Windows (2014)? Nej, så illa är det gudskelov inte. Istället skulle jag nog våga påstå att Adrián García Bogliano förmodligen är precis rätt person att regissera en film som Late Phases. Men låt mig hålla lite på anledningen till detta uttalande…
Huvudrollen i Late Phases mantlas av av Nick Damici, en skinntorr mustasch-hårding som på senare år allt starkare förknippats med genrefilm av hög kvalitet. I hans renommé hittar vi exempelvis titlar som Mulberry St (2006), Stake Land (2010), We Are What We Are (2013) och Cold in July (2014), filmer som Damici anmärkningsvärt nog även bidragit med manus till. Denna gång är det dock en ganska obeprövad kille vid namn Eric Stoltz som petat ihop manuset. Frågar du mig så verkar även Stoltz blivit välsignad talang inom detta skrå.
Damici är utan tvekan som klippt och skuren för sin roll i Late Phases. Han spelar den blinda Vietnamveteranen Ambrose som motvilligt flyttar in i ett ”pensionärs-bostadsområde” i utkanten av en liten mellanamerikansk stad. Med sig har han sin gamla revolver och sin älskade hund, ett djur som han har betydligt bättre kontakt med än vad han har med sin son Will, som spelas av den alltid lika bekymrade Ethan Embry. Jag vet inte om det har med Embrys ögenbryn att göra, man karln ser alltid ut som om han går omkring med hela världens bördor på sina axlar.
Men tillbaks till filmen, Ambrose vill nu mest bara dra sig undan och dö i lugn och ro. Men istället för några avslutande år av stiltje så ställs Ambrose mot en sista stor drabbning. Kort efter att Ambrose flyttat in i sin nya boning attackeras han nämligen av något som den lokala polisen förklarar bort som en vildhund. Men Ambrose köper definitivt inte den förklaringen. Till skillnad från Ambrose syn är hans luktsinne är i perfekt skick och det luktade absolut inte byracka. Istället tror sig Ambrose ha fått upp vittringen på något betydligt värre – en blodtörstig best som varje fullmåne ger sig ut för att kalasa på tillsynes värnlösa pensionärer. Nåväl, Ambrose är inte född i farstun och under sina år i det millitära har han dessutom plockat upp en hel del tricks.
Last Phase är omodernt nog en film som vågar ta tid på sig att bygga upp sina karaktärer och den historia den vill berätta. Det bres alltså inte på med en massa varulvsaction var tionde minut utan filmen har en varsam stegring mot den ofrånkomliga drabbningen nästa fullmåne. Det är också här mitt påstående att ”Bogliano är precis rätt person att regissera en film som Late Phases” kommer in. I stabila skräckrullar som Cold Sweat (2010) och Here Comes The Devil (2012) har Bogliano även tidigare visat att ett lågt tempo även kan användas till en films fördel. Han har dock aldrig gjort det så bra som i Late Phases. En krypande stämning byggs upp precis som filmens karaktärer. Det man till en början tror ska bli en massa röjig action med glimten i ögat förvandlas till något annat. Karaktärerna får tid på sig att bli mänskliga vilket också gör att man emotionellt investerar i dem. När crescendot väl kommer blir det därför också mer effektivt.
Förutom Boglianos regi stavas en anledning till att Late Phases fungerar så bra – Nick Damici. Rollen som Ambrose hanteras varsamt och nästan ömt av Damici. Det är naturligtvis inte svårt att göra kopplingar till det gamla stenansiktet Charles Bronson när man rent visuellt ser Damici, men likheterna stannar inte bara där. Precis som Bronson klarar han nämligen att spela både sur, stel och uttryckslös samtidigt som han besitter en ansenlig mängd karisma. Man köper och gillar helt enkelt den gamla livströtte veteranen Ambrose med både hull och hår trots att han i grund och botten är en riktig surgubbe. Speciellt hans något trevande vänskap med samhällets lokala präst (Tom Noonan) känns berörande och intressant. Noonan och Damici har också väldigt bra kemi och deras karaktärers skilda erfarenheter och livsöden ger filmen ett bra djup samt en stadig grund att stå på. Två sköna skådisgubbar helt enkelt.
Men missförstå mig rätt, Late Phases är inte i första hand inte något pensionärers-relationsdrama. Dessa komponenter finns förvisso, men varulven finns hela tiden lurande i bakgrunden. Även i mänsklig form är denna best medveten om vem han är och är utan tvekan beredd att döda för att bevara sin hemlighet. Ärligt talat så oroade jag mig till en början att Late Phases skulle innehålla just varulvar. Jag var rädd att filmen skulle ha fyllts med fult dataanimerade moster som i sin tur skulle krossa allt som har med trovärdighet att göra. Glädjande nog är detta inte fallet. Istället är filmen fylld av riktigt sköna praktiska effekter och som alla varulvsfilmer med lite självrespekt bjuds vi på en väldesignad förvandlingsscen. Faktum är att den nog hör till de bästa förvandlingsscener jag någonsin sett.
Att säga att Late Phases har känsla av 1980-tal är faktiskt inte helt tokigt, och då syftar jag både på att filmen vågar ta sin tid samt dess tekniska utformning. Hade jag fått välja så skulle Boglianos gärna fått gå ännu längre och till och med låtit Late Phases utspela sig på 1980-talet, men då hade förmodligen filmen också blivit betydligt dyrare att göra. Kanske hade också Ethan Embrys karaktär kunnat få lite mer spelrum, men man ska absolut inte klaga. Det är sällan modern ”mosterfilm” är gjord med så mycket hjärta och engagemang som Late Phases.
Naturligtvis skulle Damici också vara klockren som surgubbig Vigilante om någon skulle ge sig på att göra en vettig remake på Bronsons paradnummer Death Wish (1974). Jag tror dock inte att Damici kommer behöva gå i Bronsons skor (eller i någon annans heller för den delen) för att ha en fortsatt intressant karriär. Även Adrián García Bogliano har utan tvekan framtiden för sig…
Betyg: 7,5 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson