Monsters of Film 2013, del 2 – Lördag

Evangeline 2013Världspremiärer av filmer är något man inte är särskilt ofta förunnad. Även om det inte var någon storslagen galapremiär med röd matta och champagne som korkades upp, var det spännande att gå in genom biograf Stures portar för att se Evangeline (2013), som alltså inte visats för publik alls innan denna dag. Regissören Karen Lam berättade under den efterföljande Q&A som hölls att inte ens stora delar av de som varit med och gjort samt medverkat i filmen hade sett den än, vilket gjorde det hela än mer exklusivt. I filmen får vi följa kvinnan som givit den sitt namn, när hon börjar på college. Där träffar hon och blir snabbt vän med sin roommate Shannon samt dennes vänner Molly och Mark. Under en fest spanar Evangeline in den läckre Konner, en snygg och rik kille, som hon sedan träffar på igen under en långhelg när campusområdet är i princip tomt. Vad som inleds som en något oskyldig date, där Konner bjuder in Evangeline till hennes fars gamla jaktstuga, utmynnar i något mycket värre när hon inser sig ha blivit drogad. Hon vaknar sedan upp i skogen, omgiven av Konner och två av hans vänner, och de vill henne allt annat än väl.

Evangeline-672x378

Karen Lam tar med Evangeline sig an den kvinnliga hämnden som tema. Vi har tidigare sett detta, betydligt smutsigare (och sämre) ska tilläggas, i filmer som I Spit on Your Grave (1978) och Last House on the Left (1972). Här ges det hela en liten spinn när en tydligt övernaturlig del introduceras och får spela en viktig roll i det som följer vad som händer Evangeline i den där skogsgläntan. Filmen är inte gjord på stora pengar, men man lyckas använda sin budget väl och försöker aldrig vara särskilt mycket mer än vad man kan vara, vilket jag uppskattar. Tyvärr tycker jag dock att filmen faller på några av dess mest intressanta idéer, främst kring det som händer Evangeline ju längre filmen går. Tanken är god, men utförandet känns stundtals klichéartat och erbjuder inte nog mycket nytt under solen för att riktigt nå fram till mig som tittare. Man hade även kunnat musiksätta filmen bättre, istället för att låta ett gäng halvtaskiga rockband skräna ut sina ohyggliga toner över filmens annars hantverksmässigt kompententa yta. Den Q&A som hölls efter filmen var desto mer intressant, där Karen Lam visade sig vara en mycket charmig person som svarade långt och matnyttigt på de frågor hon fick till sig.
Betyg: 4 av 10

Dagen fortsatte sedan med seminariet Women in Horror, där man bjudit in Shannon Lark från organisationen Viscera, som fokuserar på att lyfta fram kvinnor som arbetar inom genrefilm. Även Karen Lam var med och intervjuades under seminariet där filmjournalisten Emma Gray-Munthe ställde de flesta frågorna. Seminariet inleddes med att man visade upp en samling kortfilmer som alla var regisserade av kvinnor, som man samlat ihop i ett slags paket. Dessa var av varierande, men i det stora hela hög, kvalitet, där Rebekah McKendrys The Dump, en korftfilm om två seriemördare som träffar varandra när de ska dumpa sina lik på samma plats, var bäst. Även Paula Haifleys mockumentär Sheeties, om människor med en fetisch att klä ut sig till spöken, var fantastisk, vilket också hördes i salongen som rungade av skratt åt den briljanta humor som utspelade sig framför oss. Shannon Lark verkar vara en ytterst intelligent person och det arbete hon gör med sin organisation känns som att det kan leda till att fler kvinnor får komma in och ta mer plats inom genrefilmen, vilket väl om något är på tiden att det sker. För mer info, och för att ta del av några av de kortfilmer som visades upp, kan ni besöka organisationens hemsida här.

Maniac2012När kvällen hade börjat lägga sitt täcke över Stockholm var det dags för en av förra årets mörkaste skräckfilmer att visas på bioduken inne på biograf Zita. Remakes är ofta något som skys likt pesten i skräckfilmskretsar och man tar gärna för givet att filmen automatiskt kommer att bli dålig, trots att man inte hört något mer om den än att den ska bli av. Nu blir ju långt från alla nyversioner av gamla klassiker bra, vissa blir riktigt usla, men det finns även de som sträcker sig från att vara helt okej till riktigt bra, och i vissa fall till och med överträffa originalet. Franck Khalfoun’s remake av det smutsiga slasherdramat Maniac (1980) är en film som bör sätta de flesta skeptikers uppfattning gällande vad en remake kan vara på prov, vilket kritiker och filmfanatiker världen över verkar hålla med om. Biosalongen var fylld till bredden med folk som kommit för att se Elijah Wood utsätta kvinnor för extremvåld, vilket antyder något om hur förväntningarna var inför vad som komma skulle. Jag köpte filmen under min Londonvistelse i somras och såg den hemma en behaglig sommarkväll, och det var nog med mörker och jäkelskap i filmen för att man skulle glömma bort värmen och solen utanför. Liksom i originalet handlar filmen om Frank Zito, här yngre och snyggare, som i nyversionen arbetar med att restaurera skyltdockor som han sedan hyr ut till konstnärer och vem som nu kan tänkas vilja hyra skyltdockor. Frank sysselsätter sig även med att jaga och mörda kvinnor om nätterna, för att sedan samla deras skalpar som han sätter på skyltdockor han klätt ut och ställt upp i sin lägenhet. Efter år av dåligt föräldraskap från hans promiskuösa moders sida har Frank blivit en psykopat som talar med dockorna och uppfattar dem som lika levande som människor. När han träffar den unga fotografen Anna (Nora Arnezeder) som intresserar sig för hans skyltdockor, börjar Frank få förhoppningar om ett normalt liv, men det går sannerligen inte alls som han hoppats.

Maniac-672x378

Maniac från 1980 har sedan mina tidigare tonår varit en av mina favoritskräckisar. Det är något med det smutsigt mörka i det New York som visas upp som fångar mig och naglar fast mig med sin äckliga men lockande yta. Lyckligtvis gör man något nytt med nyversionen istället för att bara berätta samma historia igen. Visst finns det tydliga beröringspunkter som är gemensamma, och (åtminstone) en väldigt tydlig homage till originalet som visar var den har sina rötter. Det faller heller aldrig till att bli nostalgimasturbation av det hela, utan man försöker istället göra en modern skräckfilm som samtidigt sänder kärleksfulla blickar till en svunnen tid. Elijah Wood är briljant castad som Frank Zito och de som minns honom kärleksfullt som den lille Frodo från Sagan om Ringen-filmerna lär få en ändrar uppfattning om honom efter Maniac. Filmen är till största del fotad ur ett förstapersonsperspektiv, där vi följer Frank i hans allra mörkaste stunder. Detta gör att man som tittare på ett tydligare sätt tvingas delta, om än från biofåtöljen, i de hemska dåd som utförs på bioduken framför en, och det hela blir än mer obehagligt. Robs soundtrack är, tillsammans med musiken till Drive, det bästa soundtracket som gjorts till en film på väldigt länge och sänder gång på gång rysningar längs hela min kropp när det ackompanjerar bilderna av de svagt upplysta mörka gator Frank rör sig genom. Maniac är en film som inte bara ska ses, utan som ska kännas också, då dess främsta styrkor ligger i den visuella briljans som den visar upp. Det som haltar lite emellanåt är storyn som i vissa ögonblick känns underutvecklad gentemot resten av filmen. Delarna med Franks mor känns lite för enkla och hade kunnat göras bättre och kanske framförallt lite längre. Bortser man från dessa småmissar är Maniac en film som känns att titta på. Det våld den visar upp är såpass starkt presenterat att man i stunder ryggar tillbaka åt den brutalitet som sker framför en. Att man inte kan göra bra remakes är det här ett av de allra bästa motbevisen på, det är en film du som tittare sent lär glömma.
Betyg: 7,5 av 10

we-are-what-we-are-717x1024Nästa film på schemat var också detta en remake, dock på en betydligt nyare film. We Are What We Are (2013) är en nyversion på den mexikanska filmen med samma namn från 2010. Originalet gjorde mig något besviken, särskilt eftersom den då hypades upp som en ny Låt Den Rätte Komma In (2008), något jag inte alls tyckte stämde. Möjligen hade jag byggt upp förhoppningarna lite väl mycket för att de skulle kunna bemötas på ett rimligt sätt, men någon särskilt minnesvärd film tyckte jag aldrig att det var. Bakom regispakarna för den här står Jim Mickle, som tidigare gjort bland annat den postapokalyptiska vampyrfilmen Stake Land (2010). I fokus här står familjen Parker, vars mor dör när hon efter ett till synes epileptiskt anfall drunknar. Fadern med sina två döttrar och sin son tvingas klara sig själva genom sorgeprocessen. Samtidigt upptäcker den lilla stadens läkare (Michael Paré) vad som verkar vara en bit ben från en människa som åkt ner längs floden med det störtregn som drabbat staden. Han börjar nysta i det hela och kommer fram till att allt nog inte står rätt till med familjen Parker. Staden har dessutom en historia av flera försvunna människor under de senaste trettio åren, och spåren verkar alla leda mot samma familj.

We-Are-What-We-Are-672x378

Det är modigt av Jim Mickle att göra en film som We Are What We Are. Istället för att ösa på med effekter eller våld bygger han långsamt upp en obehaglig stämning som blir mer och mer påtaglig ju längre filmen går. Med ett stilistiskt snyggt foto låter Mickle det otäcka vara med oss hela tiden i en eskalerande grad. För att lyckas med något sådant krävs det också att skådisarna gör det de ska, vilket lyckligtvis sker i den här filmen. De spelar sina roller passande återhållsamt och avslöjar inte mer än vi behöver veta om deras rollfigurer, vilket bara gör avslöjandet i slutet än mer starkt. Den som väntar sig något fartfyllt lär bli besviken, Mickle visar istället upp ett såpass stort självförtroende och förtroende till filmen att han låter den ta sin tid. Rent dramaturgiskt fungerar den mer som ett mörkt drama än en reguljär skräckfilm, men är inte desto mindre otäck för det, och när payoffen väl kommer i filmens slutskede är det få som lär sitta oberörda. We Are What We Are är en av de där nyversioner som lyckas vara bättre än sitt original på alla plan, som tar en idé och förvaltar den på ett mer spännande och intressant sätt. Vad som presenterades mer tydligt i den mexikanska versionen hålls här tillbaka, även om det finns klara hintar om det längs vägen, vilket i slutändan fungerar bättre för filmens eget bästa.

Betyg: 7,5 av 10

Here Comes the devil 2012Sist ut för FromBeyond på denna upplaga av Monsters of Film var lördagens midnattsfilm Here Comes the Devil (2012), regisserad av Adrian Garcia Bogliano, som tidigare gjort bland annat Cold Sweat (2010) och bokstaven B i ABC’s of Death (2012). Personligen hade jag bara sett hans bidrag till den (över)ambitiösa antologifilmen och väl egentligen inte fått något intryck av vilken möjlig kompetens han besitter. Filmen handlar om en familj som är ute på semester och bestämmer sig för att stanna till nära ett par grottor i Tijuana-området. Barnen är ivriga och uttråkade, så föräldrarna låter dem springa iväg en stund för att leka av sig. När barnen inte återvänder, blir föräldrarna oroade, och kontaktar genast polisen som börjar söka efter dem. När de återfinns dagen efter verkar allt först vara frid och fröjd, men föräldrarna märker snart att något inte står riktigt rätt till med deras barn, och börjar förstå att något hemskt hände dem under de där timmarna de var försvunna bland grottorna.

Here-Comes-the-Devil-672x378

Here Comes the Devil är en stundtals mycket märklig film som väljer att fokusera på saker den kanske inte borde, åtminstone inte om den önskar tillfredsställa tittarens förväntningar. Å ena sidan uppskattar jag detta hos filmen, att den inte nödvändigtvis följer en typisk mall för hur en film ska vara, men ibland blir det lite väl märkliga vägar som tas här. Det främsta exemplet är en obekvämt lång sexscen som kommer från ingenstans och som för min egen del inte direkt tillförde något matnyttigt till filmen. Det ska dock sägas att man får ge filmen ett par pluspoäng i kanten för att det inte är några förskönande nakenscener ackompanjerade av smäktande musik. Vidare råder en underlig stämning genom filmen som både är till dess för- och nackdel. Den hintar om otäckheter som aldrig riktigt får blomma ut och bli något, och när filmen väl är slut kan jag inte påstå att jag är särskilt imponerad av vad jag nyss sett. Man tar till slut en något enkel väg ut, vilket sticker i stäv med hur resten av filmen känns. Här och där antyder man om att det är något riktigt ruskigt i de där grottorna som barnen bestämmer sig för att leka i, men det blir aldrig mer än så, och jag tror filmen hade tjänat på att ge oss mer av dess egen mytologi. Där till kommer en till synes onödig inledande scen som inte har något direkt med filmen att göra förutom att den refereras till under en konversation. Är man ute efter något ovanligt kan Here Comes the Devil på sätt och vis rekommenderas, då den inte är som allt annat, men det är samtidigt inte särskilt bra och blir inte mycket mer än en stundtals fascinerande upplevelse som faller platt.
Betyg: 3,5 av 10

Att det blev Maniac som vann årets publikpris, som presenterades tisdagen efter festivalens slut, kommer inte som någon direkt överraskning. Utifrån den känsla jag fick av biobesökarna så var det den film som uppskattades mest, och som alltså även röstades fram som bäst av de som var på plats. Personligen håller jag den, tillsammans med We Are What We Are som de starkaste inslagen på årets upplaga (utifrån de jag gick och såg). Att man lägger fokus på att visa enbart ny film tycker jag känns som ett viktigt initiativ till att ge modern skräckfilm en större chans att visas på bioduken. Jag är tveksam till att vi någonsin hade fått sett Elijah Wood gå loss med kniven på en SF-arrangerad visning. Vad jag önskar ännu mer av nästa upplaga är att man lyckas bjuda in fler regissörer, skådisar eller andra som arbetar med film, då det nästan bästa med hela festivalen var de samtal och seminarier som hölls. När monstren, de mänskliga såväl som icke-mänskliga,  återigen invaderar Stockholms biodukar är åtminstone en sak säker; FromBeyond kommer att vara där.

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*