Kultfilmsfestivalen 2016

1

Alingsås, eller ”potatisstaden” som den ibland kallas. En mindre stad som varje år anordnar en potatisfestival till Jonas Alströmers ära och som är känd för sina kaféer. Det är väl inte annat än rimligt att en idyllisk ort som denna väldigt bildsköna och pittoreska plats är hem för två filmfestivaler med fokus på det otäcka och det konstiga varje år. Allt tack vare eldsjälen och en av Sveriges största kultfilmsfantaster Peter Friberg, som ännu en gång lyckas ro detta i hamn.

Till skillnad från hur vi brukar ta oss dit med hjälp av rälsburet fordon åkte vi i år bil ner mot väst, i sällskap av vår gode vän Wiktor, som på detta område får ses som en tämligen oinvigd. Över slätter och genom regnväder förde resan oss så slutligen till Alingsås och efter en kort promenad från parkeringen till biograf Palladium var vi äntligen på plats. Jag har åkt ner, bortsett från två missade tillfällen, varje festival sedan 2009 då jag upptäckte denna fantastiska tillställning. Som vanligt möttes vi i foajen av Peter och ett antal andra gelikar vars största intresse är det vi alla brinner så för och som vi lägger (säkerligen hiskeligt) stora summor pengar på; film av slaget annorlunda.

MV5BYTI2MjUwMWMtOGEzYS00NjVhLWIwODgtOGMzY2QzZTczMTNmXkEyXkFqcGdeQXVyNDA5MTY5Mw@@._V1_SY1000_CR0,0,707,1000_AL_På fredagskvällens schema stod långfilmsregidebuten för Gustav Ljungdahl och Jesper Danielsson, Root of Darkness, som tidigare år varit nere och promotat sin film med trailers. Jag är på riktigt glad över att skräckfilm görs på amatörnivå och att det finns folk som brinner för att få utlopp för sin konstnärliga ådra genom film, men detta innebär inte per automatik att det blir bra. Tyvärr är så fallet med Root of Darkness, som i mångt och mycket känns som ett förstlingverk från ett par, åtminstone hittills, ovana filmskapare. Detta säger jag utan vidare belägg, och går helt på känsla, men det var för mycket med filmen som hantverksmässigt skavde för att det skulle fungera för mig. Tanken med en Evil Dead-doftande film framförd med ”Bergman-dialog” (det känns inte särskilt Bergman…) kanske låter kul på pappret för vissa, men på filmduken är det inte särskilt skoj. Miljö och story i övrigt funkar, men det är mer en tanke som inte lyckas framföras. Nu vill inte jag vara den som med min brinnande kritikerpenna tar död på aspirerande regissörer, vilket jag knappast tror jag gör heller, och för min del får gärna Ljungdahl och Danielsson fortsätta göra film och förhoppningsvis lära sig av sina tidigare erfarenheter.

Fredagen i övrigt bestod mest av att komma på plats och till ro med lite umgänge. Som en uppladdning inför lördagen, då ett fullspäckat filmschema stod på dagens agenda och då festivalen på riktigt skulle börja. Därför blev det inte särskilt sent i säng, eller sovsäck om man ska vara ärlig, på fredagen. Det hårda golvet och det halvtrånga utrymmet till trots sov vi ändå godkänt och var nog utvilade för att ta oss an den filmskörd som väntade på lördagen. Innan bioduken började gå varm inleddes dagen med försäljning i foajen, och i år höll jag själv i plånboken och nöjde mig med ett gäng nummer av skräcktidningen Dark Side som inte riktigt gick att motstå för den billiga peng de såldes för.

fleshgordonNär det väl var dags att bänka sig i biostolen var det inte till vilken film som helst. Det är inte varje dag man får se något som liknar det vi fick se på bioduk, och frågan är om inte dagens första filmupplevelse också var den som satte sig hos de flesta, även om den egentligen kanske inte var bäst. Flesh Gordon är precis som titeln antyder en sexkomedi som parodiserar den gamla kultserien Flash Gordon och med en så fyndig titel anar man stordåd. Vad vi fick var en plojig film gjord med mycket glimt i ögat, där det nog var lika fördelat mellan nakna och påklädda människor, där de billiga skämten haglade och där taffliga effekter gjorda med kärlek fick stor plats. Det här är väl inte filmen man visar svärmor första gången man träffar henne, men i rätt sällskap var det en underhållande upplevelse som i mångt och mycket överlevde på att den visste precis vad den skulle göra.

conquestFrågan är hur man ska beskriva filmen som stod efter på schemat. Lucio Fulci är för många ett namn synonymt med supervåldsam skräck. Även om han med finess även gjorde annan film, är det för hans zombierullar han är främst ihågkommen, med  minnesvärd gore och pessimistisk stämning. Conquest är på ett sätt något helt annat, även om våldet spelar en stor roll här. För att göra det enkelt för mig själv väljer jag att kalla det för Fulcis bidrag till fantasygenren, även om det är mil ifrån vad gemene man förknippar med fantasy. Handlingen är lika luddig som det vaselindränkta fotot och det känns mer som en hallucinatorisk upplevelse än en faktiskt berättad story. Detta fungerar till viss del, men nu när jag ser filmen för andra gången dras den med vissa temposänkningar som gör den lite mer svårsmält. Är man ute efter en totalt logibefriad film med monster, våld, rök och suddigt foto är Conquest filmen för dig.

exterminatorEfter en upplevelse som Conquest känner sig även den mest härdade kultfilmsfantast slutkörd och behöver således energi. Enligt tradition, som i någon mån måste upprätthållas, förde våra ben oss till en lokal thairestaurang där tre hungriga munnar snart var mättade efter en utsökt måltid. Med något slöare ben gick färden sen tillbaka till Palladium och uppladdningen inför nästa film stod på agendan. Själv var jag på tok för opåtänkt av mina föräldrar för att ha upplevt videovåldsdebatterna som flammade upp i början av 80-talet. Ni som känner er osäkra på ämnet bör youtubea ”studio s” för att få en fascinerande inblick i en era som känns fruktansvärt avlägsen dagens mer toleranta samhälle. En av de filmer som man varnade för i det nu mer klassiska SVT-programmet var The Exterminator, som handlar om en Vietnam-veteran som väljer att ta lagen i egna händer när hans kompis och krigspolare råkar ut för ett gäng gangstrar. Även om man blir lite besviken på att den eldsprutarorgie som omslaget utlovar aldrig blir av, är The Exterminator en stabil hämndrulle som i mångt och mycket känns som en produkt av sin tid. Dessutom är det alltid lika ljuvligt att få skåda dåtidens sjaskiga New York som känns dekadent och nedgånget, vilket ju passar utmärkt för den här typen av film.

motelhellHypen inför nästa film var minst sagt hög efter att arrangören starkt proklamerat dess oneliner- och taglinevänliga repliker, och med ett omslag där en figur i grismask vevar en motorsåg är det svårt att inte få det att vattnas i munnen. Motel Hell var alltså nästa film på schemat, och få skräckfilmsälskare säger väl nej till ett scenario där ett avlägset motel används till att samla in människor och göra kött av dem? Motivet är inte nytt, men tillvägagångssättet känns nog eget för att filmen ska fungera hela vägen. Även om det blir lite transportsträcka emellanåt är det i det stora hela en underhållande rulle, där humorn oftast fungerar och som visar att den inte alltid tar sig själv fullt på allvar.Förvisso kunde den ha bjudit på mer motorsågsvevande grisutklädd mördare, men man kan inte få allt här i världen.

deadburiedFör att sätta sorti på dagen, eller snarare kvällen, passar det väl bra med en stämningsfull rysare? Ni som lyssnar på podcasten vet att vi är förtjusta i begreppet slow burner, och Dead and Buried som var avslutningsfilmen detta år kan enkelt placeras in i det, något vaga, facket. Förutom att ha en Robert Englund pre-Freddy är det här en något orättvist förbisedd mysrysare som förlitar sig mer på atmosfär än chockeffekter, även om en del av den makeup som dyker upp är klart minnesvärd. Dessutom bjuds vi som tittare på en twist som heter duga, som fungerar lika bra oavsett om det är första eller, som i mitt fall, tredje gången man ser filmen. Att manusförfattare Dan o’ Bannon främst får credd för sitt manus till Alien kanske inte är så märkligt, men han bör även kommas ihåg för detta fina bidrag till atmosfärisk 80-talsskräck.

Om ni vill ha svar på frågan hur man år efter år orkar och lyckas med att sätta upp en så lyckad tillställning är det fritt fram att kontakta Peter Friberg, för ingen annan än arrangören till detta evenemang sitter inne med svaret. Jag är själv återigen förvånad att kvalitén på det hela är så hög och att jag år efter år får en så trevlig helg i potatisstaden Alingsås. Kanske är det på tiden för att ge staden ett nytt epitet, och vad passar då bättre än ”Kultstaden Alingsås”? Jag vet att ingen skulle bli gladare åt detta än Peter, hjärnan och hjärtat bakom det hela.

– – –

David Larsson

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*