Knock Knock
Skräck/terror, USA, 2015
Regi: Eli Roth
Skådespelare: Keanu Reeves, Lorenza Izzo, Ana de Armas m.fl.
Längd: 95 min
På svensk DVD och Blu-ray från 16-02-22
Eli Roth, killen man vill hänga med. Förutom att han verkar sitta inne med närmast obegränsad kunskap gällande så kallade ”kultklassiker” framstår han som en genomgående sympatisk och trevlig person. Sen har vi hans egna avstamp i den grindhouse-doftande filmmylla som han så varmt vurmar för. Som skådespelare har jag inga som helst invändningar mot Roth. Exempelvis i polaren Tarantinos filmer Death Prof (2007) och Inglourious Basterds (2009) fungerar Roth utmärkt och hans excentriska närvaro blir ett positivt tillskot. Men när det kommer till Roths egna regiinsattser så har jag inte alltid varit lika imponerad.
Ok, Hostel (2005) är trots skavanker en rätt effektiv skopa tortyrskräck och Cabin Fever (2002) är en ganska fyndig lågbudgetskräckis, så utan talang som regissör är inte Eli Roth. Jag tycker ändå att det känns som man gått lite för länge och väntat på det riktiga mästerverket. Roth som har sådan koll på klassisk genrefilm borde väl ha det inom sig kan man tycka? När det för några år sedan började snackas om kannibalgenrens återkomst – The Green Inferno – blev jag till en början väldigt hoppfull. Vem skulle egentligen kunna göra en kannibalrulle bättre än just Eli Roth? Han verkar ju formligen avguda spagettisplatter som Cannibal Holocaust (1980). Roth lyckades ju till och med få med giallo-drottningen Edwige Fenech och Ruggero Deodato (Cannibal Holocausts regissör) själv i Hostel II, så detta projekt borde sitta som en.
Men ni som sett The Green Inferno vet hur det blev med den saken. Efter år av distributionstrassel så presenterades en lökigt skådespelad rulle med ett häpnadsväckande svagt manus. Den smarta samhällskritik och det finurliga Found Footage-upplägget som gjorde Cannibal Holocaust till något mer än en ren vulgäritet lyste exempelvis starkt med sin frånvaro. Allt krut verkade istället ha lagts på filmens gore-effekter, vilka förvissa var riktigt bra, men helheten kändes på tok för slarvig, hoprafsad och filmen stannade vid att vara just en sensationslysten vulgaritet. Ingen fjäder i Eli Roths hatt med andra ord.
Men nu var det ju Eli Roths senaste verk Knock Knock denna recension skulle fokusera på och inte The Green Inferno. Men som ni säkert nu förstår var mina förväntningar inte var speciellt höga när jag knäppte igång Roths senaste alster. När riktigt fula förtexter och en slö tv-filmspanorering över ett välordnat villkvarter dessutom inledde Knock Knock så skulle jag ljuga om jag påstod att jag gick i taket av entusiasm. Detta kan bli riktigt jobbigt att ta sig igenom tänkte jag till och med för mig själv. Men kanske var jag var lite väl snabb att döma filmen.
Denna gång rör det sig inte bara om en ”homage” utan Knock Knock är till och med en remake av en film från 1977 kallad Death Game. Samma grundhistoria som i originalfilmen finns i Knock Knock, men Roth har naturligtvis moderniserat upp det hela och satt sin egen tusch på det hela. Med egen tusch syftar jag först och främst på en större fokus på flamsiga tonårsflickor, något som Roth verkar tycka är ett oskrivet måste.
Huvudrollen mantlas underhållande nog av Keanu Reeves. Han spelar en medelålders lyckligt gift arkitekt vid namn Evan. Med familjen bortrest tänker Evan fokusera på jobb trots att det är hans födelsedag och allt. Dessa planer kommer dock att grusas när någon plötsligt knackar på dörren till familjens tjusiga förortsvilla. Utanför dörren står två nedregnade unga kvinnor som ber att få komma in och låna telefonen. Lite motvilligt släpper Evan in de båda damerna, och när de väl kommit in ska det visa sig allt annat än lätt att få dem att lämna huset och Evan i fred.
De båda unga damerna (Ana de Armas och Roths fru Lorenza Izzo som även spelade huvudrollen i The Green Inferno) sätter ganska omgående igång att manipulera och provocera den arma arkitekten Evan. De börjar med att sätta sig lite väl nära honom och pratar lita väl öppet om hur de tänder på äldre killar. Evan gör sitt bästa, men snart är han fångad i de båda unga damernas bisarra spel och utmanande lekar.
Ja, ni förstår hur denna historia utvecklas. Det blir sexuellt laddad manipulation och eskalerande sadism för hela slanten. Det är dock aldrig frågan om någon ren fysisk tortyr utan snarare olika formar av förnedring. Trots att uppägget inte är unikt så har jag inte några större problem med det. Roth vänder och vrider på genusresonemang och könsroller och låter den starka medelålders vita mannen hamna i en undergiven position kontrollerarad av några tonårs-hoppor. Hade man vänt på det hela hade det naturligtvis varit en fruktansvärd film, nu blir det istället svårt att inte dra lite på smilbanden.
Det som också tillför humor till Knock Knock är Keanu Reeves. Det är utan tvekan är kul att se honom i de allt mer extrema situationer som han utsätts för. Och det beror absolut inte på att Keanu Reeves är en så ”jäkla bra skådis”, för oavsett vad han spelar för roll så kommer han alltid vara samma korkade ”dude” från Bill & Ted, vilket naturligtvis också är en del av hans charm. I Knock Knock går Reeves förövrigt in för sin roll med allt han är värd och slänger på ett dramatiskt överspel nog att göra Nicholas Cage avundsjuk. Detta tillför som sagt humor och hade man valt en mer begåvad skådis så hade resultatet utan tvekan inte blivit lika underhållande.
Filmens båda damer är inte heller kattskit. Precis som i The Green Inferno så visar Lorenza Izzo att hon med lite mer erfarenhet (och bättre regi) kan bli en riktigt intressant skådis. Båda tjejerna är bra och lyckas hela tiden ligga någonstans mellan charmiga och obehagliga utan att det blir allt för vulgärt eller pajigt. Något som inte är lika kul är filmens sensmoral och slapphänta upplösning. Vad vill Roth egentligen säga med Knock Knock? De gamla terror- och home invasion-rullarna kom ju ofta med någon form av ”rättfärdigande” budskap. Till och med i House on the edge of the Park förde ju Deodato en diskussion om hur olika klasser skulle kollidera om man kom för långt ifrån varandra. Allt sådant saknas tyvärr i Knock Knock. Här är det förnedring för sakens skull och några kluriga subtextuella undertexter hittar du inte trots det uppenbara könsrollsupplägget. Precis som i The Green Inferno missar Roth här bollen med andra ord. med tanke på upplägget så var det till och med öppet mål denna gång.
Några annat som är tråkigt är att en ”bakåtblickare” som Roth inte lagt mer krut på filmens foto och utseende. Ok, jag förstår att det idag är toksvårt att få ihop pengar till en filmprodukton om man inte har ett megastort bolag ryggen, men drivor med regissörer innan Roth har lyckats komma runt lågbudgetproblematik med hjälp av smart scenografi och engagerat kameraarbete. När Knock Knock i stort sätt utspelar sig i samma inomhusmiljö så blir det lite väl tråkigt att endast bjudas på stelt tv-filmsfoto. Roth skulle ha vågat spexa och ta ut svängarna lite mer. Vad har han egentligen att förlora?
En annan ingrediens som fattas är karismatisk filmmusik, något som också fattades i The Green Inferno. Här fattar jag inte varför Roth gör bort sig. För en person som ständigt hyllar gammal italiotrash borde det inte vara speciellt svårt att klura ut att man kan kamouflera massor med brister med ett starkt soundtrack. Köp lös en redan använd italiensk komposition från 70-talet eller vad som helst. Allt är bättre än de intetsägande standardstråkar som man finner i Knock Knock.
Jag är inte nöjd, men på det hela klarar sig Knock Knock något bättre än The Green Inferno. Som ni förstår lider filmen tyvärr av samma problematik. Det känns hafsigt på helt fel sätt och med några små förbättringar hade den kunnat bli en mycket starkare film. Roth behöver också sluta gotta sig åt hur sexigt det är med tonårstjejer. Det börjar kännas både tråkigt, gubbigt och osmakligt. Och visst är det lite konstigt att killen som har sådan koll på gamla ”kultklassiker” själv inte landar närmare när han skapar sina egna versioner. Kanske är det producenter och budget som sätter sig på tvären, men kanske är det också så att Eli Roth inte är den regissör jag vill att han ska vara. Jag kommer dock fortsätta se hans filmer åtminstone ett tag till. Han verkar ju vara en så skön kille och tillslut får han förhoppningsvis till det…
Betyg: 4 av 10
Kristoffer Pettersson