Jigsaw (2017)

Jigsaw
AKA: Saw 8
Skräck, USA, 2017
Regi: Michel & Peter Spierig
Medverkande: Matt Passmore, Tobin Bell, Callum Keith Rennie m.fl.
Längd: 92 minuter
Distributör: Nordisk Film
Ute nu på svensk DVD och Blu-ray


Döda kroppar börjar dyka upp och var och en av dem har mött sin undergång på de mest makabra av sätt. När poliserna sjunker djupare i utredningen pekar allt på en man: Johan Kramer (Tobin Bell). Problemet är bara att seriemördaren kramar, känd under sitt alias Jigsaw, har varit död i över ett decennium. Så var vi här igen! Sju år fick Jigsaw vila i kistan innan det var dags att ännu en gång återuppliva liket. Snacka om att seriemördaren med smak för blodig tortyr är en seglivad sådan.

Saw (2004) klampade in på skräckfilmsscenen under regi av James Wan och gjorde genast avtryck hos publiken och blev ett frontansikte för genren ”torture porn.” Ja, här snackar vi förstås då inte BDSM och nakenhet, utan de skräckfilmer som gjorde en djupdykning i den plågade kroppen. Det vill säga att handlingens och iscensättningens fokus vilade på att frossa i karaktärernas fysiska lidanden. Här i formen av en seriemördare med en fetisch för att ställa folk till svars för sina dåliga handlingar med hjälp av allehanda tortyr.

Jag ska erkänna att jag diggade den första filmen i serien och någonstans i dvd-hyllan har jag en dammig box med de tre första filmerna. Resterande alster har jag försökt tagit mig igenom i omgångar, en kvart här och där, då kvaliteten på filmerna har varit minst sagt tveksam.När Jigsaw slutligen pensionerades var jag rentav lättad. Filmseriens livslängd hade dragits ut alldeles för länge och helt tappat sin dragningskraft.

Nya fällor, gammalt upplägg...
Nya fällor, gammalt upplägg…

Men som alltid i dessa tider är Hollywood ständigt sugna på re-makes och omstartningar så det var väl bara en tidsfråga innan någon åter skulle få för sig att väcka liv i den populära skräckfilmsserien. Aningen förvånad blev jag när jag såg vilka som tagit sig an Jigsaw. Bröderna Spiering har tidigare regisserat underhållande vampyrrullen Daybreakers (2009) och sci-fi äventyret Predestination (2014) som faktiskt utmärker sig som riktigt bra. Att de tackat ja till att göra Jigsaw kändes lite som en … nedgradering. Jag menar, de tidigare Saw-filmerna har inte direkt utmärkt sig som särskilt bra, plågade av hysterisk klippning och en hjärnblödnings-framkallande användning av ”avid farts.” Ni vet, sådana där blixtrande effekter som egentligen inte tillför något (mer än irritation och en ökad risk att drabbas av spasmer).

Jigsaw i händerna på två kompetenta regissörer ter sig annorlunda än sina föregångare, det kan man väl ändå påstå. Borta är de blixtrande effekterna och klippningen går i ett betydligt mer tillfredsställande tempot, vilket är glädjande. Bröderna vet hur man sätter ihop en film och handlingen rör sig hyfsat framåt. Problemet de stöter på är att grundmaterialet i all ärlighet inte är särskilt bra. Handlingen är onödigt tillkrånglad och så krystad att man emellanåt himlar med ögonen. Man slår liksom knut på sig själv för att ge tittarna något nytt men det är ändå samma gamla historia som upprepas. Har man sett en Saw-film har man sett alla. Det som kommer efter den första är bara olika varianter av samma material: ett offer vaknar upp i ett tortyrredskap och måste plåga sig ur sin situation medan några poliser försöker lista ut vad som händer och vem de ska ställa till svars; vem har axlat Jigsaws mantel denna gång?

Vem döljer sig denna gång bakom grismasken?
Vem döljer sig denna gång bakom grismasken?

Den som är ute efter lite klassiskt splatter och gore, det som filmerna lockade med från början, lär nog bli lite besviken. Här har man faktiskt dragit ner på våldsamheterna ganska mycket, i alla fall för att gälla en Saw-film. Varför vet jag riktigt inte. Kanske är det för att locka mer publik, kanske är bröderna Spierig inte särskilt intresserade av att dränka bioduken i blod eller så har man möjligtvis haft problem med budgeten. Faktum är faktiskt att Jigsaw ser ganska billig ut. Interiörerna i en lada är så artificiella att man kommer att tänka på gamla Hammer-rullar. Tortyrredskapen ser ibland uppenbarligen fejk ut, som om man haft lite bråttom i produktionen och fått nöja sig med något så när.

Skådespeleriet är som det brukar vara i filmer av denna sort. Lite si så där.  Callum Keith Hunt står ut som slemmig snut men annars är det torrt om bra prestationer. Roligt kan man i alla fall ha åt Paul Braunstein som i sin roll som offer bjuder på en riktig kalkon-insats. Där finns många skratt att hämta, vilket kanske inte riktigt var tanken …

Jigsaw är bättre än vissa av sina föregångare men det säger egentligen inte så mycket. För att få ut något av det här måste man nog vara ett hårdkokt fan av filmserien. För övriga åskådare finns det nog inte så mycket att hämta

Betyg: 4 av 10


Sandra Wallin

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*