IT: Chapter Two
USA, 2019
Regi: Andy Muschietti
Skådespelare: James McAvoy, Jessica Chastain, Bill Hader, Bill Skarsgård mfl.
Längd: 169 minuter
Släpp: Svensk biopremiär 6/9 2019
Betyg: 5 av 10
Om det var en skräckis man pratade om som det läskigaste någonsin när jag var barn, så var det filmen DET. En otäck clown med långa klor som åt barn, bara den tanken fick det ju att rysa längs ryggraden och det ska ärligt sägas att det dröjde ett par år innan jag samlade mig mod nog att se den. När Andy Muschiettis nya tagning på Stephen Kings mästerverk IT, som vi härmed kallar den, dök upp på bio 2017 blev den en succé både hos kritiker och publik; något som givetvis banar väg för en uppföljare. En berättelse måste ju knytas ihop, eller hur?
Året är 2016 och Derry drabbas återigen av våldsdåd och försvinnanden. Mike är den enda av gänget i Losers Club som stannat kvar i den lilla staden i Maine, men inser att han måste kalla hem sina gamla vänner för att återigen ta upp kampen mot det väsen som plågar staden. När de väl anländer och får syftet klart för sig, är det inga direkt glada miner som bjuds, men slutligen inser de att de inte har så mycket val förutom att ge sig i kast med att bekämpa den onda clownen Pennywise.
Jag var en av många som uppskattade 2017 års IT väldigt mycket och såg det som en klar uppgradering av den föråldrade och idag rätt fåniga TV-filmen från 1990. Tyvärr märks det nu när det ska knytas ihop att även denna upplaga av IT har bekymmer med samma delar som den ursprungliga versionen hade, nämligen att skildra karaktärerna som vuxna och deras kamp mot det ondskefulla väsendet. Här är dock problemen av annan karaktär, och det rör främst filmens tempo, som jag inte riktigt blir klok på. Ibland så går det i rätt så maklig takt och vi får spendera tid med karaktärerna, för att helt plötsligt rusa på för att föra handlingen framåt, vilket blir ett klumpigt drag som känns som att man inte riktigt lyckas synka manus och färdig film. Ett tydligt exempel i filmen tycker jag blir när det väl vankas slutkamp mot IT, något man typ bygger upp för hela filmen för att sedan bara kasta in karaktärerna i förhastat, för att sedan dra ner på tempot något igen.
Tyvärr lider filmen också av det symptom många skräckfilmer gör idag, en ohygglig mängd jumpscares. När det som i denna films fall dessutom kombineras med, rätt ut sagt, rätt dåliga specialeffekter landar det platt. När IT förvandlar sig till en jättelång, naken gammal tant sitter jag mest och skakar på huvudet snarare än att frukta för karaktären som blir jagad av nämnda tant. Detta val förbryllar mig, då de scener när Bill Skarsgård får vara IT i form av clownen Pennywise istället fungerar riktigt bra och är det som ändå gör att filmen i helhet blir delvis lyckad. Han får stort spelutrymme att jävlas med huvudkaraktärerna och lyckas med konsten att komma både under deras och mitt skinn.
Det tredje, och sista, stora problemet med filmen jag vill lyfta är faktiskt skådespeleriet. Kollar man på rollistan känns det på pappret svårt att misslyckas, men duktiga skådisar som James McAvoy och Jessica Chastain ser inte helt bekväma ut i sina roller, vilket gör att deras tolkningar av karaktärerna inte alls lyckas lika väl som barnskådespelarnas fantastiska prestationer. Undantag här är främst Bill Hader och hans Richie, som lyckas med konststycket att både vara rolig och tragisk, samt Isaiah Mustafas Mike, som blir något av filmens drivkraft i att ena karaktärerna mot IT. Ibland lyckas Muschietti få till känslomässiga inslag som fungerar bra och man påminns om varför man fastnade för berättelsen från början, och jag tycker att många (dock inte alla) av de skämt som filmen varvar med skräckinslagen fungerar bra.
Nog är det synd att man inte lyckas ro detta projekt helt i hamn, även om biosiffrorna nog kommer att säga något annat. Slutresultatet blir en spretig film, som jag egentligen inte tycker är för lång trots sina 2 timmar och 50 minuter, men som känns bitvis ofokuserad, där man kunde lagt tyngden på andra saker. Kanske är min blick för kritiskt färgad av Kings roman, men det känns som mycket saknas eller inte riktigt fungerar i den här avslutande delen. Man får vara nöjd med att vår svenske representant Bill Skarsgård gör en oerhört minnesvärd Pennywise, vilket alltid är något.
– – –
David Larsson; FromBeyond-redaktör