Meny Stäng

Intervju med H.P Lovecraft Historical Society – teamet bakom Dark Adventure Radio Theatre!

2012 har helt klart varit ett fullspäckat år för svenska skräckfantaster med det ena stora eventet efter det andra, och året är långt ifrån över! Nästa stora händelse för skräcksverige är årets andra Lovecraftfestival i Stockholm som arrangeras av Serieteket, Science Fiction Bokhandeln, Bibliotek Film & Musik, Bibliotek Plattan, Dragon’s Lair, SMASH, Hög av Serier, Tiki Room, Thank You Satan och The Howard Philips Lovecraft Historical Society. De flesta av våra svenska läsare känner nog igen den sistnämnda organisationen, då de är gänget bakom bakom kultrullarna The Call of Chtulhu och Whisperer in the Darkness. De har även under många år producerat högkvalitativa radiodraman baserade på H.P Lovescrafts verk under namnet Dark Adventure Radio Theatre, och kommer faktiskt att ha urpremiär för sin senaste radiopjäs under Lovecraftfestivalen nu i Oktober! Frombeyond hade turen att få sitta ner med tre av nyckelpersonerna från föreningen, Andrew Leman, Sean Branney och Mike Dalager för en ingående intervju om deras arbete, deras förflutna och kanske fram för allt den spännande framtiden!

Alla berättelser måste börja någonstans, men var började egentligen historien om H.P Lovecraft Historical Society? Hur kom ni först i kontakt med Lovecrafts mörka och mystiska värld, och vad var det som fick er att ta klivet från att bara vara fans till att engagera er på en mer professionell nivå?

Andrew Leman: Sean och jag stötte först på Lovecrafts verk när gick i high school under mitten av 1980-talet. Det var genom vår vän Darrel Tutchton som Sean först fick kontakt med Lovecrafts berättelser, och när Sean sedan började intressera sig för rollspelet Call of Chtulhu från Caosium började vi spela det tillsammans.

Jag, Sean och några av våra vänner hörde till teatergruppen när vi gick på high school, och efter att ha spelat Call of Chtulhu hemma vid köksbordet började vi fundera på om det inte vore roligare att klä ut oss och agera ut spelen istället. Vi hade aldrig hört talas om levande rollspel tidigare, så vi hittade på vårt eget sätt att spela. Vi använde oss aldrig av tärningar eller liknande, utan baserade istället våra spel på improvisation, drivande narrativ och en generell känsla av fair play. Vi byggde våra spel på berättelser och förlitade oss sedan helt på deltagarnas egna förmågor och talanger. Vi spelade dessutom ut berättelserna på platser som var så lika de i historierna som möjligt. Istället för att sitta hemma runt köksbordet och låtsas att vi befann oss på ett café, så valde vi att spela ut våra scenarion på ett riktigt café, oftast omringade av andra cafégäster som inte hade en aning om de var del av ett parallellt universum! Med andra ord, om ett scenario utspelade sig i en läskig källare, så sökte vi rätt på just en läskig källare, och så vidare. Sean brukade dessutom syssla med trollerier på den tiden, så när berättelserna krävde inslag av det mer övernaturliga slaget, så använde vi oss av trolleritrick och illusioner för skapa fantastiska effekter och manifestationer! Några av de här första spelen finns faktiskt fortfarande bevarade på vår hemsida.

Allt eftersom vår uppskattning för Lovecrafts texter växte sig allt starkare, och våra spelrundor blev allt mer utstuderade och intrika, så växte även H.P Lovecraft Historical Society fram. Under våra collegeår började vi ge ut en månatlig tidsskrift som hade läsare över hela världen. Det här var innan internet, så alla våra prenumerantefick sina nummer av Strange Eons skickade på posten! Tidningen gavs ut i hela två år, och lästes med stor glädje av Lovecraftfrälsta i båda USA och Storbritannien. Tidsskriftens material kom från HPLHS-medlemmar, men var inte enbart till för att förmedla sällskapets spelrundor och berättelser, utan var också menat som ett forum för utforskning av många relaterade ämnen så som skräck, 20-talshistoria och allmän galenskap!

Berätta lite mer om omständigheterna kring hur ni tre träffades. Klickade det redan första gången ni träffades, eller är er vänskap och ert samarbete något som växt fram över åren?

Andrew Leman: Sean och jag träffades när vi både var med i en high school-uppsättning av Robert Bolts En man för alla tider. Jag tror vi fann en tvillingsjäl i varann, vilket var starten på en vänskap som inte bara varat utan dessutom fortsatt växa under de senaste 30 åren, trots att vi ofta levt väldigt skilda liv.

Mike Dalager är dock en något nyare bekantskap. Vi träffade honom när vi rollsatte vår första film, The Call of Cthulhu. Mike provspelade för rollen som en av sjömännen,
och vi insåg snart att han besatt exceptionellt engagemang, intelligens och kreativitet. Han levererade en fantastisk prestation under inspelningen, och vi visste direkt att vi ville fortsätta att arbeta med honom under kommande projekt. Som tur var verkande han känna likadant.

Det är ju rätt tydligt att Lovecrafts berättelser påverkade er väldigt starkt. Hur tror ni att det kommer sig att hans texter fortfarande är så populära än idag? Vad är det som gör berättelserna så lätta att till sig?

Andrew Leman: Jag tror faktiskt att det är en blandning av flera olika saker i Lovecrafts texter som gjort dem så unika och slagkraftiga. Den rent kosmiska vidden som går att finna i hans mytbildning kring Cthulhu har sannerligen inspirerat många andra författare, och sätter verkligen igång fantasin hos alla som kommit i kontakt med hans berättelser. Då han dessutom var väldigt strategisk i sitt val av beskrivningar och medvetet utelämnade detaljer lyckades Lovecraft engagera såväl känslor som fantasi hos sina läsare, vilket är en av anledningarna till att han stoff har sådan otroligt kraft bakom sig.

Lovecraft visade dessutom stort intresse och genorisitet gentemot andra författare, många av dem yngre än han själv, vilket tillsammans med hans nära sammarbete med dåtidens amatörjournalister såg till att hans inflytande sträckte sig långt bortom hans egna texter. Sedan kan man ju inte låta bli att beundra Lovecrafts engagemang och målmedvetenhet. Han var en specialist på litteratur om det övernaturliga, var väldigt påläst och visst vad han pratade om. Och han sålde sig aldrig. Även om många av hans verk publicerades i kiosklitteratur, så tummade han aldrig på sina artistiska principer. Han skrev aldrig berättelser han inte kunde stå för enbart för att tjäna pengar. Han visste dessutom mycket väl att han skulle kunna ha gjort det: han förstod hur marknaden fungerande och arbetade ibland som spökskrivare för andra skribenter. Han visste att han kunde ha tjänat mycket mer pengar om han bara hade lagt till söta flickor och lite snärtigare dialog i sina berättelser, men han gjorde det aldrig. Medan han förvisso fick lida en del för detta under sin egen livstid, så tror jag faktiskt att det har varit en stor bidragande anledning till att just hans texter levt vidare, medan resten av den tidens kiosklitteratur i stort sett är bortglömd idag. Det är riktigt inspirerande! Sen har ju vi dessutom en väldigt klar bild av Lovecraft som författare och person tack vare att så mycket av hans korrepsondens överlevt tidens tand. Genom den har vi fått en bättre bild av hans tankegångar, hans filosofier och hans livs alla kamper och prövningar.

Sedan har jag personligen alltid varit fascinerad över hans val att låta sina berättelser äga rum i den verkliga världen, snarare än att som Tolkien skapa en fantasifull sagovärld som Midgård.  Numera kan vi ju distansera oss något från Lovecrafts värld rent estetiskt, vilket i sin tur har skapat ytterligare en dimension för läsaren att ta in. Lovecraft levde och var aktiv under 1920- och 30-talet, som var en riktigt fascinerade tidsålder för både USA och världen i helhet. Världen hade fått sitt första smakprov på global krigsföring, men hade ändå lyckats behålla en känsla av romantik och oskuldhet. Vetenskapen hade gjort stora framsteg, men det skulle fortfarande dröja länge innan människan fick se jorden från yttre rymden, eller kunde utforska havets allra djupaste hemligheter. Det fanns fortfarande stora delar av vård jord som var helt outforskade av den civiliserade världen. Transnationella företag hade ännu inte homogeniserad världskulturen, och du kunde inte flyga från Amerika till Europa på ett par timmar som idag. Världen var mer exotisk, farlig och naiv. Massmedia var fortfarande i sin linda, och det är rent makalöst att kunna blicka bak på en era där film, serietidningar och tv-sändningar just hade tagit sina första stapplande steg. Det är även fantastiskt att se tillbaks på hur de stora världsekonomierna och politiska partierna planterade alla de frön som skulle komma att bära fukt under vår tid. Under 1980-talet, då vi först började spela Call of Chtulhu, tyckte jag mig se förbluffande likheter mellan Hardings och Reagans tid vid makten, och våra spelrundor slog alltid an en samklang hos mig just för att de utspelade sig under Lovecrafts tidsperiod. Det är faktiskt en av anledningarna till att vi velat fortsätta att jobba med aspekter och miljöer från just Jazzåldern.

Berätta lite mer om Dark Adventure Radio Theatre. Hur började projektet? Och varför just radiodraman?

Sean Branney
: Om jag minns det hela rätt, så var det Andrews idé. Efter att vi var klara med vår stumfilm The Call of Cthulhu, så föreslog han att vi skulle försöka adaptera en av Lovecrafts berättelser i samma stil som 1930-talets radiodraman. Vi fann att Lovecrafts berättelser var som allra bäst när vi inte bara lät dem utspela sig under tidende skrevs, utan även använde den tidens teknik för att berätta dem. Vi tänkte att den storslagna miljön i det episka äventyret At the Mountains of Madness skulle vara idealiskt för ett radiodrama, där du kunde höra skådespelare leva ut rollerna men låta bilden av Lovecrafts äventyr växa fram i din egen fantasi. Vi visste verkligen inte om vår publiken skulle uppskatta greppet, men vi bestämde oss för att satsa! Det visade sig att våra program är mycket populära både hos den äldre publiken, som kanske minns radiodraman från förr, och den även den yngre publiken som kanske är helt obekanta med konceptet.

Andrew Leman: Jag tror ingen av oss hade gjort något fullskaligt radiodrama innan, men under en av mina teaterlektioner på college så utforskade vi tanken att berätta en historia helt genom ljud. Inte ens dialog, utan bara ljud. Men som ett fan av 1920-talet så var jag ju väl medveten om radiodraman. Min mamma och pappa växte upp under Depressionen, och min mamma brukade alltid berätta för oss om sina favoritdraman från när hon var ung. Jag hade inte hört vidare många av dem själv; nu när vi har internet och iTunes och liknande så är det självklart lättare att leta reda på de gamla programmen, men för bara fem-sex år sedan var det rätt svårt att hitta dem.

När vi spelade in vår långfilm The Call of Cthulhu, så bestämde vi oss för att göra det på samma sätt som man skulle gjort det på Lovecrafts tid. Lovecrafts texter fungerar så väl tack vare att han låter läsaren själv fantisera fram en stor del av berättelsens detaljer. Stumfilmer och radiodraman fungerar på samma sätt. Klassisk stumfilm är väldigt känsloladdad kanske just för att den förlitar sig så kraftigt på musik och bilder, vilka kringgår den mer logiska vänstra hjärnhalvan och går direkt in i den känslostyrda högra halvan.Radiodraman är förvisso väldigt bundna till språk och dialog, men då de inte involverar några bilder så är de väldigt stimulerande för lyssnarens egna fantasi. Både denna berättarteknik och den vi använde till The Call of Cthulhukräver ett visst engagemang från deras publik och kräver att publiken deltar mer aktivt i skapandet av berättelsen. Vi tror att det är mycket därför de fungerar så bra att adaptera Lovecrafts texter med.

Berätta lite om er arbetsprocess.Vilka är de olika produktionsstegen, och hur lång tid tar det att slutföra ett avsnitt? Vilket av dessa steg är det mest utmanande?  

Sean Branney:Vi spenderar en rätt stor del av tiden med att skriva manus. Lovecrafts texter är inte alltid så dramatiska, och vi tycker att Dark Adventure Radio Theatre finns till just för dramatisera källmaterialet. Därför ägnar vi oftast ett par månader åt att bara ta fram ett riktigt bra manus.  Oftast lägger jag eller Andrew fram ett första utkast, som vi sen låter den andre läsa igenom. Efter ett par vändor fram och tillbaka så får vi till slut fram ett manus som vi båda känner oss nöjda med. Den är den här delen som åtminstone för mig är den svåraste. Om det blir något fel här så finns det inget du kan göra senare under produktionen för att fixa till en dåligt skriven replik eller scen som inte riktigt fungerar. Om du lyckas få till ett riktigt välskrivet manus så gör det alla de efterföljande stegen så mycket lättare!Vi brukar sedan låta några av våra skådespelarvänner läsa upp replikerna för oss, så att vi får se om det faktiskt låter lika bra som vi tänkt oss. Sedan finslipar vi manuset ytterligare om det behövs, och börjar sedan rollsätta projektet. Ibland kan vi tillsätta rollerna på en gång med de skådespelare vi känner, medan vi i andra fall måste hålla provspelningar för att hitta just rätt skådespelare för rollen.

För att spara pengar, som vid våra senaste fyra avsnitt, så har vi spelat in avsnitten två åt gången och passat på att använda oss av en stor del av rollsättningen för båda delarna. Vi bokar sen in oss i en studio för att börja spela in skådespelarnas repliker. De senaste avsnitten har vi spelat in vid Jamnation i Venice, Kalifornien. Vi spelar in en scen åt i taget, och har oftast bara en enda skådespelare i inspelningsbåset åt gången, även om vi ibland haft upp till åtta stycken samtidigt!

Det tar ungefär 10 timmar att spela in ett avsnitt. När det sedan är avklarat tar vi med oss det inspelade materialet till vår studio, och börjar redigera ihop det. Vi lyssnar igenom alla skådespelarnas repliker, lägger dem i rätt ordning, och börjar därefter mixa in alla ljudeffekter. Den här processen tar oftast mellan tre och fyra veckor.

En annan viktig del av produktionen som verkligen tillför en stor del av den där autentiska radiodrama-känsla är självfallet musiken. Kan ni berätta lite om den processen? Väntar er kompositör, Troy Sterling Nies, tills ni är helt klara med ett manus innan han börjar komponera för avsnittet i fråga, eller utgår han från Lovecrafts originaltext? 

Andrew Leman: Musik är absolut en väldigt viktig del i både stumfilmer och radiodraman, och vi har haft en nästan löjlig tur som fått jobba med Troy Sterling Nies som vår kompositör. När vi skriver manuset till våra radioprogram, så anger vi vart vi tycker att musikaliska markeringar och underliggande stämningsmusik skulle kunna passa in. Efter att Troy sedan fått gå igenom manuset kan han börja tänka över och planera den övergripande stämningen, vilka instrument som bäst passar och vilken känsla musiken som helhet ska förmedla till lyssnaren. Sedan kanske han gör ett utkast eller två av vissa stycken, men han startar aldrig med den slutgiltiga komponeringen innan vi presenterat ett ihopklippt färdigt program. Det är nämligen inte förrän vi når det steget i processen som vi faktiskt vet hur mycket musik vi kommer att behöva. Ibland kanske vi räknar lite fel, och då kan det visa sig att de scener som vi trodde skulle behöva musik klarar sig bra utan, medan andra scener behöver det desto mer.  Sånt där kan man inte veta innan man faktiskt sätter sig ner och höra hur scenerna faktiskt spelas ut. Vi kollaborerar mycket med Troy gällande saker som placering och generell ton av musiken, och det händer ofta att han går igenom både ett och annat utkast innan alla är nöjda.  

Sean Branney: När Troy sedan är klar med musiken kan vi lägga in styckena i våra redigeringsprogram och börja finslipa avsnittets generella ljuddesign, för att sedan till sist påbörjade den slutgiltiga mastermixningen.

Det har hänt att ni tagit er en del kreativa friheter med Lovecrafts berättelser för att göra dem lite mer radiovänliga. De kanske mest utmärkande exemplen på detta är den nyskrivna dialog ni tillför avsnitten och alla de bakgrundskaraktärer ni lyfter fram i rampljuset. Hur har dessa ändringar mottagits av era lyssnare? Har ni fått några negativa reaktioner?

Sean Branney : Det händer då och då att någon purist inflikar att “Lovecrafts berättelser är perfekta, och man borde inte ändra på ett enda ord”. Och det får dem självfallet tycka, vi välkomnar bara att folk har sina egna åsikter. Men på det stora hela verkar som det som att vår publik finner våra program riktigt underhållande och engagerande. Vi spär på berättelsens drama och dess intriger helt enkelt för att vi tror att det blir ett bättre radiodrama av det hela då. Lovecrafts berättelser är fantastiska, och de kommer alltid att finnas där för de som uppleva dem. Men om du vill uppleva ett spännande radiodrama i samma anda som de från 30-talet, ja, då måste vi ta oss en del friheter! Jag tror ärligt talat att de som tror att en helt oredigerad Lovecraft-berättelse skulle göra sig bra som en långfilm eller radiopjäs skulle bli rätt besvikna om de någonsin fick uppleva det.

Något annat vi inte kunnat undgå att lägga märke till är att ni ofta tar hjälp av människor från andra länder under era projekt, som till exempel under produktionen av The Shadow out of Time, där bland annat många svenskar var inblandade. Det var nog många blev rejält förvånande över att höra riktig svensk dialog i det avsnittet, speciellt då det är så få andra företag idag som skulle lägga ner sådan möda på en så relativt liten detalj. Hade ni bestämt er redan från början att göra en så realistiskt produkt som möjligt, eller hur kom det sig egentligen?  

Sean: HP Lovecraft Historical Society har hela världen som arbetsplats. Vi skeppar en hel del av våra produkter till norra Europa, och då framförallt Sverige. Faktum är att vi skickar mer varor till Sverige än till både Storbritannien och Canada tillsammans!  Så därför bestämde vi oss för att ha scen som utspelade sig på ett svenskt bibliotek, och att vi dessutom skulle anlita en svensk till rollen som bibliotekarie. Som tur är har vi vår studio i Los Angeles, och det är ju inte direkt någon brist på skådespelare här, så när vi började annonsera efter en svensk skådespelare tog det inte länge innan samtalen började strömma in. Ibland måste vi ta en del genvägar för att det ska gå ihop rent ekonomiskt, men kan vi anställa autentiska skådespelare för jobbet så gör vi det.

 På tal om sådant som skänker realism till era draman, så har den rekvisita ni försett era fans med alltid varit en minst sagt fascinerande aspekt av produktionen. Dessa har ju inkluderat allt från en del unika dokument som följt med själva radiodramerna till en veritabel uppsjö av andra spännande saker som man kunnat skriva ut eller beställa från er hemsida. Vad var det egentligen som sporrade er att lägga ned sådan stor möda och tid på att skapa den här extra dimensionen av realism för lyssnarna? 

Andrew Leman: Då vi har våra rötter inom teater och levande rollspel, så har rekvisita alltid varit en viktig del av vår berättarteknik. Många av Lovecrafts egna texter använde sig ju av tidningsartiklar, läskiga gamla böcker och andra slags artefakter och dokument i sina intriger,, och vi har alltid funnit det otroligt kul att försöka bringa dessa element till liv i våra spelrundor och filmer. Det kändes helt enkelt naturligt att inkludera dem även i våra radiodraman. De flesta CD-skivor idag brukar ju inkludera häften med texter, så varför inte omvandla de texterna till gamla tidningsartiklar eller utrivna sidor från uråldriga böcker? Vi tror helt enkelt att det verkligen förhöjer upplevelsen för våra lyssnare.  Ja, det, och så är vi lite galna.

Vi har hört en del rykten om att svenske Conny Laxell kommer spela en roll i åtminstone ett av era kommande radiodraman. Kan vi kanske se fram emot ett nytt besök på Sveriges egna Miscatonic, Uppsala Universitet? Vad kan ni berätta om de kommande avsnitten? 

Mike Dalager: Den svenska skådespelaren Conny Laxell kommer att närvara vid premiären av vårt senaste drama nästa månad i Stockholm, i vilken han spelar en nyckelroll! Han är något av en teaterveteran, och har spelat på såväl Dramaten, Stadsteatern, Cirkus och Oscars för att bara nämna ett fåtal scener. Det var väldigt passande att en nordisk skådespelare spelade just den rollen, och det var en kombination av lyckosam schemaläggning och snabbtänkt uppmarksamhet från vår rollsättningsenhets sida som gjorde att vi kunde få ta del av Connys talanger i vår Los Angeles-studio under inspelningen.

Gällande Uppsala Universitet, så tror jag det är väldigt troligt att vi kommer att återvända dit. Faktum är att jag själv studerade vid universitetet en gång i tiden, och var medlem i Gästrike-Hälsingslands nation 1995 och 1996. Dessutom är både Lovecraftfestivalens Anders Lundgren och Conny Laxell Uppsalaalumner! Fröet för en H.P Lovecraft Historical Society-invasion av Uppsala är sått i bördig jord, och väntar bara på att kultiveras av svenska Lovecraftfans kosmiska vatten! Med andra ord, om fansen vill ha oss på plats vid Sveriges egna Miscatonic, så kommer vi hitta ett sätt att finnas där!

Medan vi inte kan säga något mer om det ännu hemliga avsnittet förrän vid premiären i Stockholm, så kan vi dock avslöja att vi är klara med både skrivandet, inspelningen och den första redigeringen av The Case of Charles Dexter Ward, mer känd som Gengågarn här i Sverige. Det har varit ett rätt ambitiöst projekt, då det är Lovecrafts klart  längsta berättelse, med handling och intriger som spänner över hela tre tidsperioder. Vi har även färdigställt ett först utkast av Herbert West – Reanimator! Det är ännu oklart när de dessa Dark Adventure-titlar kommer att bli tillgängliga, men vi kommer sannerligen se till att hålla våra fans underrättade! 

Man måste berömma det urval ni hittills gjort av de berättelser ni bringat till liv genom era draman, men det finns ju ännu en hel del historier kvar för framtida projekt. Finns det någon berättelse ni alltid velat producera, men som aldrig blivit av? Och finns det någon chans att vi får se de drömprojekten i framtiden? 

Sean: Än har vi inte fått slut på berättelser att förtälja, och de fyra pjäserna som vi arbetar med nu blir nog knappast de sista. Just när det gäller radiodraman så ser de oftast ut på samma sätt, rent produktionsmässigt, så det finns egentligen inga gränser för vilka historier vi kan eller inte kan göra. Filmer å andra sidan är dock en helt annan femma… Personligen tycker jag bättre om historierna som fokuserar på det ockulta och monster än de om Lovecrafts drömlandskap. Men, vi är villiga att överväga allt möjligt! Det finns även en chans att vi kommer att göra några egenskrivna berättelser i framtiden.

Avslutningsvis, har ni något ni vill saga till alla era svenska lyssnare och fans? Kanske ett litet smakprov på vad de kan vänta sig vid ert event under Stockholms H.P Lovecraftfestival nu i oktober? 

Mike Dalager: Vi vill börja med att tacka för all den entusiasm och support vår svenska fanskara har visat oss. Det är väldigt uppenbart att Lovecrafts berättelser ligger många svenskar varmt om hjärtat, och HPLHS tänker fortsätta att leverera högkvalitativa kreativa utforskningar och utvidgningar av hans fantastiska universum. De kommande avsnitten av Dark Adventure Radio Theatre är vågtoppen på en riktig flodvåg av nya produkter, och vi grunnar alltid på nya ambitiösa projekt och idéer här vid H.P Lovecrafts Historical Societys globala högkvarter.

När det gäller vad publiken kan vänta sig den 10 oktober i Stockholm, när vi presenterar det första av våra nya draman, så är den enda informationen vi kan ge vid det här tillfället att det är första gången detta radiodrama spelas upp inför en publik! Vår uppskattning och tacksamhet över vår svenska fanskaras support, och ett fortsatt lyckat partnerskap med Lovecraftfestivalens Anders Lundgren motiverade oss att sätta vår deadline så pass tidigt att vi skulle kunna låta världspremiären ske i Sverige under festivalen nu i oktober! Vi är väldigt glada över att vi lyckades hålla den deadlinen, då de fans som närvarar vid premiären nästa månad garanterat kan vänta sig något riktigt speciellt. Jag tror dessutom att vårt nya drama kan ses som något av ett överraskande val!

Ja, vad är det egentligen för historia som våra vänner i Dark Adventure Radio Theatre-teamet kokat ihop? Tyvärr vet inte vi på Frombeyond mer än er just nu kära läsare, utan vi får vackert vänta till den 10e oktober, då Mike Dalager och Conny Laxell kan berätta lite mer vid det stora premiäreventet! Faktum är att det är Dark Adventure Radio Theatres stora urpremiär av det hittills okända radiodramat som sparkar igång festligheterna under den fyra dagar långa festivalen, så missa inte chansen att träffa och mingla andra andra Lovecraftfantaster och skräckälskare redan från festivalens början! Tid och plats är 17.00 till 19.00 på Bibliotek Film & Musik, Sergels torg, och vi på Frombeyond kommer självfallet att finnas på plats för att rapportera!

För de som har oturen att inte kunna närvara vid detta unika event, så lovar vi att hålla er läsare väl underrättade. Ja, så länge den där vresiga shoggothen vi har uppe på redaktionshusets tak låter oss komma in och skriva förstås! Vi på Frombeyond önskar alla våra läsare många rysningar så här i höstmörkret, vare sig de är hämtade från dammiga gamla böcker eller knastrande radiosändningar i natten!

För mer information, besök HPLHS hemsida: http://www.cthulhulives.org/

– – –

 Johan Axell; FromBeyond-redaktör
All pictures are published with the kind permission of the H.P Lovecraft Historical Society 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *