Den Stora Filmdagen 2012

Alingsås kanske inte är den mest självklara platsen för filmfestivaler som visar genre- kult- och skräckfilm, men tack vare en eldsjäl i arrangören Peter Friberg är detta ett faktum sedan fem år tillbaka. Delvis har det årligen anordnats ett evenmang som fått namnet Den Magiska Biodagen, som till dags dato gått fem gånger. Där har man fokuserat på skräckfilm, samt erbjudit försäljning av film i biografens foajé. För ett par år sedan bestämde sig Peter för att ett evenemang per år inte var nog. Folk var hungriga efter mer, troligen han likaså, och på den vägen föddes Den Stora Filmdagen, ett liknande evenemang som dock skippar skräckfokuset och istället riktar ögonen mer mot andra genrer som kultfilmsälskare tycker om att frossa i.

Detta är sjätte gången jag reser till Alingsås för att titta på film och umgås med likasinnade, och varje gång har jag slagits av att upplevelsen varit bättre mot året innan. Till slut blir väl detta en svår bedrift att upprepa, då det ändå finns en toppnivå för allt, inklusive filmfestivaler i Alingsås. Möjligen är det så att den nivån har nåtts för mig under tidigare evenemang, men det går ändå inte att förneka att jag även detta år hade en helt fantastisk stund bland människor som delar samma intresse som en själv.

Fredagen den sjunde september begav jag mig först med buss till min förra hemvist Örebro, för att sedan hoppa på tåget mot Alingsås. Med väskan full av film och sovmaterial redo, var peppen på hög nivå inför helgens eskapader. Runt 21.30-tiden rullar så tåget in på Alingsås station, varav jag beger mig mot den närliggande pizzerian, där jag möts av bekanta, och nya ansikten som alla är här av samma anledning som mig. Efter en välbehövlig måltid knallade vi iväg mot biografen Palladium för att så smått börja byta filmer med varandra och diskutera vårt gemensamma intresse. För egen del blev det inte mycket bytt, men jag fick åtminstone med mig en DVD med den turkiska versionen av Superman (fantastisk film som kommer äras en recension här tids nog), samt den halvobskyra slashern Unhinged, som jag, trots mitt ohälsosamma intresse för genren, inte sett.

Kvällen fortsatte med allmänt prat kring allehanda filmrelaterat (och annat, men det är ju inte intressant här). Kvällens höjdpunkt nåddes när arrangören Peter berättade om filmen Mr. No Legs (1979), som handlar om en rullstolsbunden kille, som i sin tur använder sin rullstol och allehanda tillbehör för att slåss och härjas. Det lät som en given film för alla som trillat in på den här typen av film, och definitivt något som undertecknad kommer att titta närmare på. Peter visade även stolt upp hur det ser ut när dvärgar slåss mot varandra (se bild). När klockan hade passerat midnattstrecket var det dags för några timmar sömn, för att ladda upp inför den kommande dagen.

Lördagen började runt niosnåret med att först vakna efter en natt med någorlunda okej sömn, bortsett från ett alltför småkyligt rum. Det började med att ställa i ordning i foajén inför dagen, där bord fälldes upp och ställdes rätt. Så småningom dök Daniel Johnsson, eldsjälen och initiativtagaren bakom (den nu tyvärr lagda på is) Shop From Beyond, som ju delar namn med en annan förnämlig svensk skräckfilmsälskande websida. När dörrarna sedan öppnades vid 12-tiden började jag med att rota VHS-filmer och plocka med mig några billiga guldkorn som definitivt kommer att förgylla min långsamt växande samling videokassetter. På plats för den som var sugen på att förkovra sig i skräckskriverier, var Tomas Olsson, som driver fanzinet Horrophobic, samt Carl-Johan Rudnert och Magnus Carlsson, herrarna bakom fanzinet Gory-Glory.

Tomas Larsson, mannen bakom Horrophobic, med fan.

Klockan 13.30 var det sedan dags för dagens första film, en 80-talsklassiker i ordets rätta bemärkelse; John Carpenters postapokalypsaction Escape From New York (1982), där Kurt Russell ska rädda presidenten i ett dystopiskt New York. Behöver väl inte sägas att det är en fantastisk film, med snyggt foto och ett mästerligt soundtrack, men jag gör det ändå. Var tyvärr lite trött efter nattens brist på ordentligt sömn, så det blev att man slumrade till under korta stunder. Lyckligtvis hade jag sett filmen sedan tidigare och kunde njuta av det jag såg. Jag tror inte att någon i biosalongen blev besviken, om någon nu inte sett den tidigare, och det är tveklöst en film man ska ha sett, även om man inte bedriver tiden med att lusläsa texter vi på FromBeyond sysselsätter oss med att skriva.

Tiden mellan filmerna brukar bäst bedrivas med att försöka vara så social med andra besökare, så det var detta jag sysselsatte mig med så gott jag kunde, samtidigt som man fortsatte att småkika på det filmutbud som erbjöds. Tyvärr är man inte så rik som man önskar, så allt man ville ha fick man inte med sig hem, men förutom de tidigare nämnda VHS-rullarna blev det några ytterligare fina tillskott till filmsamlingen, något som alltid värmer i ett hjärta som mitt. När klockan närmade sig 16, rörde sig folk mot biosalongen för en god stunds spagettiwestern, som väl i ärlighetens namn aldrig är fel. Filmen i fråga var Sergio Sollimas Faccia a Faccia (1967), där Tomas Milian spelar en mexikansk bandit, som träffar på en läkare, och tillsammans blir de ett oväntat par i brott. Det här är ingen tokig eller extremt fartfylld western, ändock en väldigt bra sådan, utan bjuder istället på en förvånansvärt utmanande story där Sollima visar hur människor som tillsynes är goda raktigenom, lätt kan fördärvas och bli något helt annat. Välspelat, snyggt och med fenomenal musik, en given pärla att titta in om man diggar cowboyrullar från Italien, och vem gör inte det?

Dagens exploitation; Black Gestapo.

Filmtittande i sig måhända inte vara någon värst fysiskt utmattande syssla, men mat behöver man ändå, och således var dagens matbreak som vanligt välkommet. Det blev i sedvanlig ordning den lokala thairestaurangen som besöktes, där en förträfflig måltid förtärdes samtidigt som det fortsattes att prata film och relaterade ämnen. När denna paus var till ände var det dags för dagens tveklöst mest exploativa inslag, Black Gestapo från 1975, som likt titeln antyder handlar om ett gäng svarta män som är trötta på att förtryckas av vita drägg, och bestämmer sig för att starta en arg mobb av tränade soldater för att utkräva blodig hämnd. Redan tidigt slår man på stort när man klipper in bilder på Hitler-tal från andra världskriget, och man kan inte annat än häpna och skratta åt de galenskaper som utspelar sig framför ens ögon. När filmen väl drar igång får man vad man förväntar sig, mycket dumheter och lite vettig substans, men det är väl å andra sidan vad man önskar sig. Filmen bjuder på bra tempo och ett finfint soundtrack varvat med makalöst smaklösa inslag som den exploationdyrkande delen av en inte kan annat än älska. Definitivt inte en film för alla, kanske inte ens för särskilt många, men om man har en susning om vad man ger sig in på kan detta definitivt vara något att slänga ögonen på.

För att inte spara på krutet hade man valt att lägga dagens, vid sidan om Black Gestapo, tokigaste film efter den tidigare nämnda. Filmen i fråga var Frank Henenlotters Brain Damage (1988), som jag och redaktör Blixt sammanträffande nog såg bara för ett par månader sen. Vad vi då gav oss in på visste vi inte riktigt, men vi blev sannerligen paffa av vad vi såg, och dessutom mycket nöjda. Att man i Alingsås valt att visa filmen på 35 mm var därför ett ytterst välkommet inslag för min del, och att kopian i fråga var i ett makalöst skick gjorde inte saken sämre. Filmen handlar, kort och gott, om Brian, som en dag börjar uppleva starka hallucinationer. Det visar sig att en liten varelse vid namn Aylmer ligger bakom detta, och Brian blir snart beroende av dessa upplevelser. Däremot kräver varelsen något tillbaka; människohjärna, som vi alla vet inte är det enklaste att få tag på, särskilt inte på ett trevligt sätt. Man kan avfärda det här som en billig b-rulle utan finess, men då har man väldigt fel. Henenlotter har, trots alla tokigheter, ett öga för det visuella, och Brain Damage är en ofta snygg film, särskilt i sina hallucinationsscener. Soundtracket är utmärkt och effekterna sitter precis där de ska och är mycket välgjorda. Dessutom innehåller filmen världshistoriens kanske bästa filmmonster, den lille Aylmer, som inte bara käkar människohjärna, utan även sjunger(!) och snackar en himla massa. Måhända inte en läskig film för fem öre, men underhållning så det räcker och blir över väldigt länge, och är man, som jag, ett fan av den här typen av 80-talsskräck är det här en ren guldgruva till film.

Kvällen sista film ut, med start vid midnatt, var Sergio Martinos psykedeliska skräckgiallo All the Colors of the Dark (1972), en film jag inte sett på många år, och som jag därför inte hade alltför stora minnen av. Det är alltså inte en ”typisk” svarta handskar/gissa mördaren-giallo det rör sig om här, utan en mer genreblandande rulle där Martino tar för sig och vågar gå ifrån typiska konventioner. Storyn kretsar kring överklassfrun Jane (spelad av Edwige Fenech, som nog aldrig varit så snygg som här) som efter att ha förlorat sitt barn i en bilolycka börjar uppleva verkligheten omkring sig som mer och mer vacklande och svårgreppbar. När hon inbjuds till en sekt blir det hela många steg värre, och snart är hon indragen i en mordhärva där hon riskerar sitt eget liv. Jag tycker att Martino är en skicklig regissör, kanske främst gällande gialli, och det här är inget undantag, även om det inte är hans bästa film. Visuellt är det fläckfritt, och tillsammans med Ennio Morricones musik kan man inte annat än njuta. Storymässigt är det desto svagare, särskilt mot slutet när man inte lyckas få ihop det hela på ett särskilt tillfredsställande sätt. Men i vissa fall är det snarare vägen dit, och upplevelsen, som är det viktiga, och det är det man får ta med sig från den här filmen.

Med filmprogrammet klart och när de flesta besökare åkt hemåt, var det så dags för de få tappra kvarvarande att i ett par timmar bara sitta och njuta av varandras sällskap och än en gång fördjupa sig i diskussioner kring det gemensamma objektet för kärlek; film. Jag hade i sedvanlig ordning en mycket trevlig helg i Alingsås, och håller tummarna för att kommunalpolitikerna bestämmer sig för att låta det hela fortsätta, så att vi med intresse för den här typen av film kan fortsätta ha något att se fram mot ett par gånger varje år. En stor eloge ska ges till arrangörerna, och särskilt Peter Friberg, för entusiasmen och viljan att göra något sånt här i Sverige.

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*