Intervju med Alaine Kashian

Hon är kanske mest känd för sina roller i Broadways uppsättning av CATS, eller från den kritikerrosade föreställningen We Will Rock You, baserad på Queens fantastiska rocklåtar. Men just nu är Alaine Kashian aktuell med något långt mer unikt än så – nämligen en rockopera! När Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera hade premiär i Stockholm under helgen passade FromBeyond på att ordna en exklusiv intervju med musikalveteranen som har en av operans huvudroller.

Dreams in the Witch House föddes ju som något en fix idé ombord på ett flygplan till Stockholm för över två år sedan, när Mike Dalager från H.P Lovecraft Historical Society försökte finna inspiration till en kortfilm. Idén skulle sen komma att växa och involvera artister från såväl Sverige som USA, men jag tror ändå inte att något berättat just din historia än. Hur kommer det sig egentligen att just du blev indragen i häxhusets musikaliska drömmar, Alaine?

Alaine: Jag och Mike Dalager känner varandra sen tidigare. Vi har bland annat arbetat tillsammans med musikalen Jesus Christ Superstar, och jag har även sjungit körsång på spåret Where guns rule på en av Mikes skivor. Vi brukar dessutom gå ut och sjunga rockkaraoke tillsammans, så han vet ju vad jag tycker om för slags musik.  En dag ringde helt enkelt Mike och berättade om sitt projekt, och när jag väl fick frågan om jag ville väcka till liv den kvinnliga huvudrollen, Keziah Mason, så fanns det egentligen ingen tvekan!

Ja, Mike brukar ju ha förmågan att få folk otroligt peppade! Hörde du förresten om Stefan Sauks maratonläsning av novellen Drömmarna i Häxhuset häromdagen som Mike värvat honom till?

Alaine: Jag var inte där själv, men jag hörde att det var riktigt fantastiskt. Och att han orkade läsa så länge inför en publik är ju riktigt imponerande!

Jag känner ju dig sedan tidigare från din roll som Jacqueline Hyde i Where in the World is Carmen San Diego, men är det den enda onda rollen du har gjort innan du axlade manteln som häxhusets titulära trollkona? 

Alaine:  Jag tror nästan det är det. Jag spelade förvisso djävulens egen själaflicka i Jesus Christ Superstar, men det var ju egentligen inte något aktivt ond roll. Och, på sätt och vis är ju inte Keziah det heller. Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera visar en del nya sidor av karaktären som inte riktigt kommer fram i Lovecrafts originaltext som gör att man får mycket större förståelse för henne. Sedan måste man ju som skådespelerska finna något att sympatisera med i karaktären för att riktigt kunna gestalta henne ordentligt.

På tal om att gestalta Keziah så hade ju skivan en rätt uppmärksammad releasefest i fredags, där ni bland annat bjöd på ett liveframförande. Hur kändes det att äntligen släppa skivan? Och hur var releasen?

Alaine: Den var jättekul! Jag kan ju säga att det blev en hel del improvisation under framträdandet, åtminstone för min del. Jag fick chansen att verkligen leva mig in i rollen och gjorde mitt bästa för att framträda som slug, hotfull och manipulativ. Till exempel såg jag till att nagla fast några ur publiken med min blick utan släppa dem hur mycket de än försökte. Det syntes att många kände sig lite illa till mods av det, och det var ju just den effekten jag försökte få fram!

Jo, jag såg också att du sträckte upp din hand när du stod på bardisken för att röra vid en av killarna på övervåningen?

Alaine: Ja, han såg ju rätt förskräckt ut! För övrigt måste jag erkänna att jag aldrig varit på KGB innan, men jag tyckte att Chris och Mike hade lyckats välja ett riktigt bra ställe att ha releasen på.  Hade lokalen varit större, och om det varit mer folk som minglade, så hade det aldrig blivit den där fina intima stämningen under framförandet. Sedan skulle ju sorlet från allt folk dränkt ute mycket av texten och musiken från skivan som spelades under kvällen, och det hade ju varit väldigt synd. Det var ju trots allt för skivans skull vi var där allesammans.

Ni framförde tyvärr bara en enda låt live under kvällen, men jag måste ändå säga att ni lyckades välja av skivans klart bästa verk. Är No Turning Back en favorit, kanske?

Alaine: Visst är den bra, men min personliga favorit är nog faktiskt Crawling Chaos.

Den hör ju lite ihop med Azatoth, som nog har en av skivas absolut mest imponerande sånginsatser. Jody Ashworth levererar ju en riktigt faktiskt rollprestation där.

Alaine: Jag vet! Och vilken röst sedan! Att veta att det dessutom inte är några som helst filter på den, och att han faktiskt kan sjunga så mörkt rent naturligt gör ju det hela riktigt fantastiskt! Så ja, jag får väl hålla med om att det också är en riktigt bra låt!

Jag förstår ju att Dreams in The Witch House – A Lovecraftian Rock Opera har tagit upp en hel del tid det senaste året.  Vad är planerna för framtiden, och vad gör du utöver rock operan just nu?

Alaine: Just nu gör jag faktiskt inte så mycket. Jag har ett coverband hemma i staterna som heter Energy in Red som jag spelar en del med. Sedan sysslar jag även en del med looping, det vill säga att jag spelar in bakgrundsröster för tv och film. Det är mest tecknat, men jag har även arbetat lite med serien Community. Det galnaste jag fått vara med om hittills var nog när jag skulle göra rösten till en kyckling som rymde från en hönsgård, där jag var tvungen att kackla konstant! Men största delen av tiden är jag ”bara” mamma och är hemma med mina två pojkar, på 3 och 5 år.

Så du har inga andra kollaborationer inplanerade med Mike och resten av gänget?
Nej, där får jag göra dig besviken. Eller ja, vi vet ju inte om det här med rock operan kanske slår igenom stort. Gör den det, och det blir tal om att sätta upp den som ett stort scenframträdande så är det självklart att jag kommer vara med på den. Det kan jag ju bara inte tacka nej till! Men annars känner jag mig faktiskt väldigt lyckligt lottad som ändå har möjligheten att vara hemma hos mina pojkar och bara få vara mamma ett par år. Jag vill inte att de ska behöva växa upp på dagis och sådant där när vi ändå har den här fina möjligheten. Så fram tills de är lite äldre kommer jag faktiskt att ta det rätt lugnt.

Efter att ha spenderat ytterligare lite med Alaine där allt från den framtida Carmen San Diego-filmen till hennes musikalkamraters disco-jullåtar hann avhandlas, så tackade till slut FromBeyonds utsände för sig och lät Broadwayartisten fortsätta vidare på sin releaseturné genom Skandinavien tillsammans med Mike Dalager, Anders Ringman och resten av den brokiga skaran. Och om stjärnorna nu bara står rätt så är det nog långt ifrån sista gången som gänget fick Stockholms nattklubbar av flöda av häxljus och gitarriff. Det är ju trots allt drömmar som dessa som är till för att förverkliga.

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör