Insidious: Chapter 2 (2013)

Insidious: Chapter 2
Skräck, USA, 2013
Manus: Leigh Whannell
Regi: James Wan
Medverkande: Patrick Wilson, Rose Byrne, Barbara Hershey, Ty Simpkins mfl.
Längd: 106 minuter
Svensk biopremiär: 4 oktober 2013

— — —

Insidious Chapter 2 2013Ända sedan Saw drog in åtskilliga miljoner på en relativt låg budget har James Wan varit ett namn att räkna med inom skräckfilmen. Att han följde upp med den ytterst mediokra Dead Silence kan man förlåta när han visar att han är minst lika bra på spökskräck som tortyrporr, vilket vi såg i Insidious (2010). I år slår Wan till med två tematiskt liknande filmer med syftet att skrämma vettet ur alla de som vågar sig in i biomörkret för att se dem. The Conjuring har fått strålande kritik och blivit en biosuccé världen över, och blott tre månader senare slår Wan till igen med Insidious: Chapter 2.

Uppföljaren tar i princip vid exakt där ettan slutade. Familjen Lambert är skakade över de händelser som drabbade dem och som tog livet av mediet Elise Rainier (Lin Shaye). I förhoppning om att undfly sina demoner flyttar de temporärt till Renais (Rose Byrne) moders hus. Det dröjer inte länge innan saker från den andra sidan återigen vill dem illa, och det blir inte bättre av att Josh (Patrick Wilson) beter sig mer och mer underligt. Det visar sig att händelser i Josh förflutna har satt sina mörka spår och hotar att förgöra hela familjen. Med hjälp av de två medier de använt sig av tidigare, försöker familjen kämpa mot de illsinnade krafter och rädda sig innan det är för sent.

James Wan är en mästare när det kommer till att sätta en ruskig stämning som får det att krypa längs ryggraden. Detta märks av redan i början av Insidious: Chapter 2, när dovt belysta rum ackompanjeras av diverse läskiga ljudmiljöer. Man anar att det är något ondskefullt som ruvar i de skuggiga delarna av rummen och man nästan naglas fast mot biofåtöljen när man för allt i världen önskar att karaktärerna framför en inte ska gå dit, för inget gott kan komma ut av det. Familjen Lambert är nog sympatiskt skrivna och spelade för att man också ska hoppas att det går bra för dem, vilket saknas i många fall hos dagens skräckfilmer. Wan vet precis hur man skapar atmosfär bara genom hur en film ser ut och låter, det behövs inte ens några spöken eller monster för att man ska bli rädd, även om man givetvis vet att de lurar någonstans där i mörkret. Jag gillar även tanken med The Further, som är filmskaparnas vision av ”den andra sidan”, som man med minimal belysning och lurande dimma längs marken får att se ut som ett stort ändlöst mörker där mer eller mindre osaliga andar har sin hemvist.

Insidious 2 trailer  (Screengrab)Gastarna i Insidious: Chapter 2 är långt ifrån några Casper-figurer…

Vad som är mitt största problem med Insidious: Chapter 2 är de snedsteg den tar storymässigt. Vad som börjar som en krypande skräck urartar i vändningar som kliver längre och längre ifrån sitt ursprung. Till slut känns det knappt som den spökfilm vi först satte oss för att se. I ett försök att förklara de hemskheter som drabbar familjen Lambert faller man tillbaka till att använda bakliggande orsaker som redan nyttjats i (åtminstone en av dem extremt klassisk!) allehanda skräckfilmer. Det blir något klichéartat och då hjälper det inte med att man försöker kasta halvgapiga skrämseleffekter i tittarens ansikte, för så lätt kommer inte det tunna manuset undan. Även om man kan argumentera för att Insidious också tog en del svängar, så var den i grund och botten en stundtals riktigt effektiv rysare, som kanske mer kändes som att gå i ett läskigt spökhus på ett nöjesfält än att titta på film, vilket man inte ser mycket av i modern skräck.

Med storbudgetmått mätta är Insidious: Chapter 2 en film som ändå kostade relativt “lite” att göra, och som har dragit in mer än tio gånger sin kostnad hittills. Att det kommer en del tre är det kanske ingen som är förvånad över, och om den går lika bra så kan vi nog ana en skräckfranchise som sträcker sig ännu längre. Även (det något halvdana) slutet antyder mer än starkt att det kommer mer. James Wan har sagt att han är färdig med skräck, något jag dock tror vi får ta med en nypa salt. Även om han beger sig iväg mot mer testosteronstinna äventyr med den kommande Fast and the Furious-filmen, tror jag inte han är klar med att skrämma folk riktigt än. Jag tror att Insidious: Chapter 2 hade fungerat bättre om den hållt sig mer till dess ursprung och anspelat mer på att vara en skrämseleffektiv spökrulle än att blanda in de tveksamma manusbeslut man nu gör. Man blir helt enkelt inte rädd nog, med tanke på de förväntningar som byggs upp i filmens lovande inledande minuter. Trots ett något besviket intryck har filmen sina styrkor i det visuella, något jag hoppas kan komma att utnyttjas ännu bättre i The Conjuring, som jag ännu inte sett.

Betyg: 4 av 10

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*