Insidious (2011)

Insidious

Skräck, USA, 2011

Distributör: SF

Regi: James Wan

Manus: Leigh Whannell

Medverkande: Patrick Wilson, Rose Byrne, Lin Shaye mfl.

Längd: 100 minuter

På svenska biografer från: 2011-05-13

– – –

James Wan och hans kollega Leigh Whannell låg bakom den minst sagt framgångsrika Saw-serien, som blev en gigantisk succé och gav upphov till både sex uppföljare, ett gäng mer eller mindre uppenbara rip-offs och en ny subgenre inom skräck som av vissa kallades “tortyrporr”. Efter framgången med Saw (2004) prövade Wan på en mer renodlad skräckfilm med Dead Silence (2007), där elaka dockor stod i fokus. Efter att ha gett sig på vigilante-genren i och med Death Sentence (2007) är han tillbaka med en ny skräckfilm, även denna av en mer traditionell och tidigare beprövad art.

Insidious (2011) handlar om en trebarnsfamilj som flyttar in i ett nytt hus. Efter att det äldsta barnet hamnar i ett komaliknande tillstånd som läkarna inte kan förklara, börjar saker hända. Renai (Rose Byrne) börjar se figurer i huset, och när hon en natt blir överfallen av en gestalt bestämmer sig hon och hennes man Josh (Patrick Wilson) att flytta därifrån. När de väl kommit till det nya huset märker Renai att de fortfarande är hemsökta, och när till och med Josh mor börjar se saker bestämmer de sig för att kontakta ett gäng paranormala utredare och ett medium. Det visar sig att det inte är huset som är hemsökt, utan sonen, som i sitt tillstånd blivit en slags magnet för onda andar som försöker att ta sig in i hans kropp. Dessa andar är väldigt målmedvetna när det gäller att få som dom vill.

Jag gillade verkligen inte Wans tidigare försök till en mer traditionell typ av skräckfilm, i ärlighetens namn tyckte jag att Dead Silence var en usel film som inte gav mig något alls. Jag hade ändå en del förhoppningar inför Insidious, då jag visste att Wan var en regissör med talang som kunde få till det bra.  Det kan direkt sägas att Insidious är ljusår bättre än den tidigare nämnda filmen, och likheterna är, förutom den mer traditionella approachen till skräckgenren, inte alls många, och tur är väl det. Filmen börjar inte helt klockrent, men den tar sig definitivt och under dess andra halva växer den till något som tveklöst blir en av de mest minnesvärda filmerna från det här filmåret.

När det väl börjar bli bra i Insidious, blir det också stundtals fruktansvärt otäckt. Genretypiska “hoppa-till”-ögonblick blandas med en krypande läskig atmosfär, som Wan lyckas bra med att hålla igång under en förvånansvärt lång tidsperiod. Han lyckas även med konststycket att göra filmen otäckare ju längre den går. Jag tycker också att storyn håller filmen igenom, det spårar aldrig ur och vi bjuds även på en intressant vändning mot filmens andra halva där det i princip helt byts fokus på vilken karaktär vi får följa. Det hela känns relativt originellt och till skillnad från de trötta uppföljarna till Saw, som väl Wan och Whannell delvis får ses som ansvariga för, känns det inte som något urvattnat koncept. Därmed inte sagt att det är en helt nydanande film som man aldrig sett maken till innan, men det tycker jag å andra sidan heller inte att man kan eller bör förvänta sig av den här filmen. Vad den däremot lyckas med är att hålla det löfte den egentligen ger; att skrämma tittaren, och det rejält.

Tyvärr lider Insidious, liksom många andra filmer före den, av ett rätt trist och urvattnat foto där det knappt får komma igenom några färger alls. Den dras även med ett par mer eller mindre fula effekter som stinker halvtaskig CGI lång väg, vilket gör att filmens spöken ibland inte alls blir så otäcka som dom kunde ha blivit. Dessa två saker gör att stämningen dras ner en del, vilket får konsekvenser, då stämningen är det som är filmens största behållning. Man hade kunnat önska att filmteamet vågat gå emot den tidstypiska gråa färgskalan och ge oss något mer livfullt istället, vilket man tyvärr inte får se skymten av. Vi får även ett par skymtar av den typiskt hastiga klippning som tråkigt nog präglar många moderna skräckfilmer, där man istället för att låta kameran vila hastar fram en önskad skräckeffekt med snabba klipp. Detta funkar väldigt sällan och det är för väl att det endast används på ett fåtal ställen i Insidious, även om man önskat att det skippats helt.

Trots de uppenbara negativa sidorna och det till en början rätt klumpiga berättandet, är Insidious i slutändan en film som fungerar eftersom den gör vad den ska. Wan visar här att han är kapabel till att göra en otäck film som troligen kommer bli svårslagen när det gäller skrämselfaktor, åtminstone under detta år. Ser man förbi dess brister så har man en riktig skräckpärla att finna här, som förvisso följer genrens konventioner och kanske inte erbjuder något revolutionerande.Men den ger tittaren en stor dos otäckheter somdefinitivt inte kommer lämna mig i första taget. Nu är det bara att hoppas på att duon James Wan och Leigh Whannell inser sin talang, finslipar den och fortsätter att ta sig an skräckfilm av den här sorten. Här finns sannerligen något som kan bli hur bra som helst, och framförallt, hur otäckt som helst.

Betyg: 6 av 10

– – –

David Larsson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*