10,000 Ways to Die (2009)

10,000 Ways to Die A Director´s Take on the Spagetti Western
Facklitteratur,UK, 2009
Distributör: Kamera Books
Författare: Alex Cox
Språk: Engelska
336 sidor, häftad
Finns genom svenska litteraturimportörer från 2009-05-01

— — —

Det är nog få som känner till så mycket om spagettiwesterngenren som den brittiska filmskaparen, programledaren och författaren Alex Cox. För drygt 40 år sedan, när Cox var student, skrev han en bok gällande italienska westernrullar kallad 10,000 Ways to Die. Ett verk som aldrig kom att tryckas. Idag tycker Cox det var en jäkla tur eftersom boken innehöll vad han kallar; (löst översatt) massa värdelösa semiotiska generaliseringar och annat akademiskt nonsens. Men nu, efter år av erfarenhet som filmskapare, har Cox grävt upp sin gamla opublicerade bok och skrivit om den. Den passande titeln 10,000 Ways to Die fick vara kvar, men nu följer också den talande underrubriken – A Director´s Take on the Spagetti Western.

Det första man märker när man slår upp 10,000 Ways to Die är att Alex Cox är rejält irriterad på hur filmkritiker och den gemena allmänheten ser på just spagettiwesterngenren. Ja, visst hyllas Sergio Leone, men han menar Cox, var bara toppen av ett isberg av talang och filmskaparglädje. När Leones filmer plötsligt erkändes och släptes in i finkulturella miljöer så lämnades filmskapare som Corbucci, Questi, Damiani, Petroni och Sollima skamligt nog utanför. Det vill Cox ändra på och gör det genom att likställa spagettiregissörernas filmer och lyfta fram hur de tillsammans utvecklade denna en gång så otroligt populära filmgenre. Naturligtvis var Akira Kurosawas Yojimbo (1961) en stor inspirationskälla, men även den kanske inte riktigt lika uppenbara Marlon Brando-filmen One-Eyed Jacks (1961).

Dessa filmer kan man se spår av i Sergio Corbuccis, enligt Cox rätt taffliga, Red Pastures (1963) som också kan ses som den första film värd namnet ”spagettiwestern”. Detta blir också bokens första filmanalys, kanske mest för att den fick Leone att göra Fistfull of Dollar (1964) som officiellt satte igång hela spagettispektaklet. Cox granskar naturligtvis Leones film grundligt genom att dels se till dess totalt stulna Kurosawa-manus, men även hur den är estetiskt utformad. Denna råbarkade formel blev så lyckad att filmen kom att klonas och utvecklas till hundratals filmer under åren som följde. Naturligtvis kan inte Cox analysera dem alla, många av filmerna finns tyvärr inte ens kvar. Istället så lyfter Cox ut barnbrytande filmer som kan ses som unika eller i vissa fall som mästerverk. Filmer som nämns är Corbuccis (för tiden mycket våldsamma) Django (1966), en film som gjorde den 23-åriga italienska skådespelaren Franco Nero till megastjärna. Andra viktiga titlar är Damiano Damianis revolutionsångande Quien Sabe? (1966), Giulio Questis art-houseflörtande Django Kill (1967), och inte minst Corbuccis snökarga The Big Silence (1968). Cox förklarar utförligt och entusiastiskt hur spagettifilmstrenderna kom och gick och hur den ensamma hämnaren successivt byttes ut mot revolutionären på grund av det italienska politiska klimatet. Subgenren ”Tacowestern” blommade upp och plötsligt var det den mexikanska revolutionen som stod i fokus. Avslutningsvis kom 1970-talet inrullade då publiken började svika spagettiwesterngenren på grund av de många kopiorna som översvämmade biograferna. Genren kvävde helt enkelt sig själv tillslut, konstaterar Cox.     

Jag kan faktiskt inte tänka mig någon bättre författare till en bok om denna genre än just Alex Cox, det vill säga en före detta akademiker som slog om och blev regissör. Han har helt enkelt insikten att förstå vad regissörerna försöker skapa, samtidigt som han av egen erfarenhet kan väga in de svårigheter som kan dyka upp. Cox livslånga engagemang för denna filmgenre har lett till att han har massor med intressanta anekdoter från perioden. Han vet vilka filmer som dubbades om för att passa syften som inte fanns när filmen spelades in. Han berättar om hur Sergio Leone tyckte att Clint Eastwood var en primadonna som red på hans framgång, vilket även Eastwood tyckte att Leone gjorde. Cox har roligt nog även ställt upp Kurosawas manus till Yojimbo mot Leones Fistfull of Dollars, naturligtvis för att visa att, trots vad Leone sa, så rör det sig helt klart om ett rent plagiat. Något som även Kurosawa såg, vilket ledde till att han skickade ett vänligt men bestämt brev till Leones filmbolag; It (Fistfull of Dollars) is a very fine film, but it is my film, med resultat att det italienska filmbolagets plånbok åkte upp. Det som man får lära sig i filmskolbänken, att det rörde sig om en kärleksfull hyllning, är alltså inget annat än en efterkonstruktion. Leone hade nog inte trott att filmen skulle bli en sådan succé att den skulle nå hela vägen till Kurosawas ögon. Detta och mycket annan smårolig fakta är Cox bok förövrigt fullspäckad med.  

10,000 Ways to Die är en kanonbra bok om man vill lära sig lite mer om en filmepok som är sorgligt förbisedd (även i kultfilmskretsar). Om man absolut måste klaga på något med denna förträffliga bok så skulle det i så fall vara att jag tycker det skulle varit roligt med lite fler bilder. Cox beskriver ofta spektakulära karaktärer (och skådespelare) vilka man gärna skulle velat se en och annan bild på. En annan sak är att Cox verkar tycka att spagettiwesterns gjorda på 1970-talet inte är värd att nämna, vilket jag tycker kanske är lite väl brutalt. Enzo G. Castellaris snygga ”indianspagettifilm” Keoma (1976) blev den sista kommersiellt lyckade italienska westernrullen. En analys av denna film, där man förövrigt kan se Franco Nero som iskall hämnare i indianperuk, skulle ha varit en perfekt avslutning i denna mycket personliga och kärleksfulla analys av en sorgligt bortglömd filmepok.

Betyg: 7 av 10

— — —

Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*