Meny Stäng

Inmurad (2012)

Inmurad

Skönlitteratur, Sverige, Frank Förlag 2012

Författare: Mikael Strömberg

Språk: Svenska

297 sidor

Finns att köpa genom svenska återförsäljare sedan 2012

— — —

Inmurad (2012) utspelar sig på Blidö, belägen i Roslagens skärgård. I centrum står Kent, som bor där ensam sedan hans mor tagits in på sjukhus med en sjukdom som ständigt förvärras. Kent är en smått udda figur, som inte har många vänner, men när han från ingenstans får ärva samtliga ägodelar efter en för honom främmande man, förändras hans liv totalt. Något finns på ön, något som lockar Kent och som innebär en mörk och otäck hemlighet. En hemlighet som Kent dessutom inte är ensam om att veta, då det finns andra på ön som vill åt vad som döljer sig…

Mikael Strömbergs debutroman Vätten (2011) var en underhållande och bitvis intressant berättelse, som visserligen hade sina brister, men som tog in nordisk folktro i vår moderna vardag och gjorde en skräckberättelse av det hela. Detta är något som, mig veterligen, inte gjorts i någon stor utsträckning i svensk skräcklitteratur tidigare, vilket är lite synd med tanke på den enorma flora av varelser man kan använda sig av. Norrmännen visade även de med filmen Trolljägaren (2010) att det går att alldeles utmärkta berättelser av nordisk folktro.

Det sägs ofta att skräck är som läskigast innan du får se monstret, eller det otäcka i berättelsen. Detta stämmer dock inte alltid, men visst händer det att man slås av en besvikelse när det visar sig att hemskheterna inte alls är så läskigt som man föreställt sig (eller hoppats på), utan istället faller platt som en pinsam vändning i intrigen. Tyvärr lider Inmurad tydligt av detta, något som blir mer uppenbart ju längre in i boken du kommer. Till en början lyckas den hålla intresset uppe och Strömberg driver spänningen framåt nog väl för att man ska hålla läslågan brinnande.

Ju längre in i berättelsen han kommer, desto mer trasslar han dock in sig i det han försöker göra. Det framkommer dessutom att det inte finns en enda karaktär i boken att sympatisera med, vilket verkligen hade behövts här, och man känner mest irritation över att karaktärer beter sig korkat, alternativt svinaktigt. Inte ens Kent, som till en början utmålas som en stackars ensling, visar sig vara en värst omtyckbar figur. Detta gör också att man efterhand mer eller mindre slutar bry sig om vad som händer och sker, och sidorna blir istället något man vänder bara för att bli klar med boken.

Värst spännande blir det aldrig heller, även om jag i vissa små stunder kan ana att Strömberg är något vettigt på tråden. Det hela tappas bort i en härva där man aldrig får något vettigt grepp om vad det egentligen är som händer på skärgårdsön. Tydligen bygger det hela på någon obskyr folktrosgestalt som kallas Kyrkogrimmen. Denna ges aldrig någon direkt bakgrund i boken, vilket hade behövts med tanke på dess plats i skuggan, och Strömbergs efterord känns därför något försenade, och något som istället hade mått bättre av att vara med i boken och utvecklas ytterligare.

Strömberg blir således dessvärre inte den fortsatta fanbäraren för svensk skräck med inslag av folktro som jag hoppats på, åtminstone inte med Inmurad. Det här blir en lätt bortglömbar roman som vare sig engagerar eller skrämmer, vilket är de två absolut viktigaste ingredienserna i en skräckroman.

– – –

David Larsson; FromBeyond-redaktör

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *