Inbred
Hillbilly-terror, England, 2011
Distributör: Njuta Films
Regissör: Alex Chandon
Skådespelare: Jo Hartley, Seamus ONeill m.fl.
Längd: 1 tim 30 min
Finns på svensk DVD och Blu-ray från 2013-02-20
— — —
Titeln Inbred talas sitt tydliga språk. Det här är en film fylld med galna och inavlade bondläppar som kommer ställa till det för någon genomresande stackare. 
Och mycket riktigt. Vi kastas direkt in i en minivan och får hänga med två ”socialsekreterare” som tagit med fyra bångstyriga ungdomar ut på den engelska vischan. Ungdomarna ifråga förväntas få se en lärorik kontrast till det moderna storstadslivet, och kanske till och med omvärdera sina egna liv en aning. Så blir det förvisso, men inte riktigt så som socialarbetarna hade tänkt sig.
Minivanen hamnar i en liten avkroksby kallad Mortlake (mordsjön) i norra England. Medan ungdomarna retas och härjar försöker de båda vuxna vara positiva och föregå med gott exempel. De städar upp i det nedgångna hus där de ska bo och fortsätter sedan ner till byns lokala krog – karismatiskt nog döpt till The Dirty Hole – där de serveras friterade fläsksvålar med hår på och saft som smakar piss. Varningslamporna blinkar naturligtvis för fullt men det är först när gänget ska iväg till en närliggande tågkyrkogård, för att ungarna ska få lära sig lite om återvinning som allt börjar gå åt helvete. Tre lokala tokstollar har fått upp kornet på sällskapets unga flicka och bråk utbryter. Skadade och chockade söker gänget skydd på The Dirty Hole, men är detta verkligen något säkert ställe?
Ja, sen kör det igång med avhuggna ben, CGI-effekter och mängder med uppsminkade hillbillys. Inget nytt förvisso, men man får också precis vad som förväntas. De arma stadsborna jagas skrikande runt och försöker febrilt komma undan hjorden av inavlade tokstollar. Filmens fokus flyttas också här från byns besökare och istället är själva byborna som hamnar i centrum. Dessa är naturligtvis en samling riktiga galenpannor. De tänder eld på får, sjunger morbid allsång och planerar något som kanske kan liknas med en skördefest eller möjligtvis cirkus. Till den behövs mänskliga underhållningsobjekt att roa sig med och dessa har ju precis serverats.
Alex Chandon, som är mannen bakom Inbred, har jobbat hårt med att få byns knasiga innevånare att bli så individuella och karismatiska som möjlig. Sminkning och castingen är genomtänkt och ”verkliga” missbildade människor blandas med allmänt ”fult folk”. En ser ut som en mänsklig råtta, en annan som en tjock slaktare med klänning och motorsäg. Som tur är har Chamden varit ganska försiktig med göra sin film allt för självmedveten och komisk. Visst finns det en känsla av humor över Inbred, men det är snarare en underton och skratten lockas istället fram vid reflektionen över den galna i bondläpparnas skruvade beteende.
Värst blir det när själva karnevalen drar igång. Byns ledare har klätt ut och målat sig medan de infångade stackarna torteras på olika galna sätt (bland annat med häst och någon form av gödselpump) samtidigt som de uppspelta åskådarna av någon anledning har på sig 3D-glasögon. Kanske försöker Chamden på detta sätt säga något om modern tortyrskräck, men förmodligen försöker han mest få sin film så galen och knasig som möjligt. Han lyckas, åtminstone delvis. Effekterna är som sagt tyngda av halvkrasslig CGI-teknik och långt från trovärdiga, så någon speciell chock blir det aldrig.
Inbreds negativa sida är att den inte tillför det minsta nytt till denna fantastiskt uttjatade bondläppsterror-subgenre. Den är förvisso något bättre än de förskräckliga Wrong Turn-filmerna, men inte mycket. Chamden verkar fastnat vida att försöka göra sin film så visuellt galen som möjligt men har struntat i det mesta annat. Kanske är det precis det som förväntas, men jag hade gärna sett en något mer manusmässigt intressant sista halvtimma. Kanske med en lite mer genomtänkt dramaturgisk vändning än den vi nu för nöja oss med.
Inbred sticker förvisso ut en smula för att den, trots sin superamerikanska grundform, utspelar sig i England och att man bland annat hittar Jo Hartlay (This is England) i rollistan. Men nog levererar den som sagt det som förväntas. Gillar man skratta åt blodtörstiga inavlade dårar så får man en underhållande stund med Alex Chandons Inbred, men mycket mer än så är det inte. Höjdpunkten är filmens klockrena morbida allsångsparti som bör uppmärksammas av alla som gillar den amerikanska folkmetalgrindgruppen Macabre.
Betyg: 4 av 10
— — —
Kristoffer Pettersson: FromBeyond-redaktör