German Angst
Skräck/Thriller, Tyskland, 2015
Distributör: Njuta Films
Regi: Jörg Buttgereit, Michal Kosakowski & Andreas Marschall
Medverkande: Lola Gave, Andreas Pape, Milton Welsh, Kristina Kostiv m.fl
Längd: 106 minuter.
På svensk DVD från 15-11-01
– – –
Tyskland, detta förlovade land av goda paprikachips. Förutom att erbjuda mig goda snacks på resor dit så har de ju också en tradition av att ha prånglat ut bra och stilbildande filmer genom historien, och ofta då inom skräckgenren. Man kan ju inte annat än älska filmer som Dr Caligari (R. Wiene 1920), Nosferatu (F. W Murnau 1922) och liknande. Visuella mästerverk! Nu var det dags att göra en filmresa till Tyskland igen, men denna gång i modern tappning. German Angst är en samling av tre kortare filmer av tre olika tyska regissörer. Sådana här samlingsfilmer brukar sällan imponera på mig tyvärr. Exempelvis serien Masters Of Horror hade ju en rad starka namn och en enorm potential, men var i mångt och mycket ganska blek för att vara ärlig, så hoppet att German Angst skulle vara riktigt vass infann sig aldrig. Mitt intresse väcktes lite av att den ökände Jörg Buttgereit gjort en av delarna. Buttgereit blev känd genom den kontroversiella Nekromantik (J. Buttgereit 1987). Ingen favoritfilm för egen del även om jag uppskattar den på ett lite ljummet vis, men man kan ju inte skygga för hur uppmärksammad och omtalad den blev. Många är ju historierna man hört om honom genom åren, där den ena är mer otrolig än den andra så jag var allt lite nyfiken på vad han kokat ihop denna gång efter många års uppehåll.
Först ut är Final Girl av redan nämnda Jörg Buttgereit. Den känns ganska olik Nekromantik i både utförande och känsla. Den går väldigt långsamt, vilket jag kan tänka mig sticker i ögonen på dem som hoppats på en effektfest. Det finns effektscener i filmen som är bra gjorda, men de är få och den scen som hade varit mest modernt att göra en ordentligt ingående effektscen av lämnas helt till tittarens egen fantasi, vilket var ett grepp jag gillade. Final Girl känns väldigt teatral då det bara är två skådespelare med, där Lola Gave gör sin första roll. Tempot är lågt och berättarrösten som detaljerat skildrar både kastrering och amputation på en hamster ger ett visst obehag till resten av historien. Det jag uppskattade mest var utseendet. Mycket närbilder och en dov färgskala till skillnaden från den ofta ganska grälla ton som dominerar nyare skräckfilmer. Tidsmässigt var den bra också, då intresset fanns med hela tiden och hade kunnat bli verkligt lidande om det varit en hel film. Går inte berätta för mycket om delen utan att förstöra upplevelsen, så lämnar den här. German Angst börjar bra, så kände ett visst hopp tändas inför nästa del.
Andra delen, Make A Wish börjar med en riktigt snygg titelsättning. Denna del känns passande i tiden då den rör både rasism och våld, om än filtrerad för att inte ha båda fötterna förankrade i verkligheten. Delen är nog tänkt att föda tankar om både hämnd och moral, och även om kulturellt arv och återupprepning av historiens misstag. Hur man skulle reagera i en våldsam situation om det gick att byta kropp med förövaren? Denna episod skulle kunna ha blivit bra då jag tycker idén och frågeställningen är intressant, men den faller på att skådespelarna spelar över något vansinnigt. Vill man ha en liknande, men bättre filmupplevelse på samma tema så rekommenderar jag istället Segment 1 i Twilight Zone – The Movie (J. Landis 1983). Ungefär samma ämne, men långt mycket bättre utfört. Utseendet på Make A Wish är fortsatt ganska bra, och en del effekter hajade jag till av, men det gick inte att förbise det riktigt usla skådespeleriet. Seriositeten och allvaret som fanns i historien försvann tyvärr mycket på grund av det. Men visst lämnar den en med tankar.
Sist ut är Alraune som i min smak och tycke också var den svagaste. En fotograf letar efter äventyr på Internet och hamnar på så sätt i en exklusiv klubb där sex och droger skapar en intressant miljö. Men självklart finns det en baksida att upptäcka när man förlustar sig i sexuella utsvävningar. Upplägget känns gjort, skådespelarna var träiga och oengagerade och den hade inte samma flyt, lugn och obehag som de andra delarna hade. Alrune kändes som många andra moderna skräckfilmer och imponerade inte alls på mig. Hoppet från Final Girl till Make A Wish var inte jättelångt även om det fanns ett hopp neråt, men från Make A Wish till Alraune var det ett svandyk från tian. Utseendet, musiken och storyn var långt mycket sämre, och det smärtar extra att tycka så då det rör en body horror, som vanligtvis är en favoritgenre för undertecknad.
German Angst började bra med Buttgereits del som jag faktiskt tyckte om. Den var snygg, hade ett lugnt tempo som i samspel med storyn och berättarrösten skapade ett obehag jag tyckte om. Men sedan var det en ganska brant resa rakt neråt. Hade hoppats att denna skulle återväcka den gamla tyska traditionen med att göra bra och nyskapande skräck, men så blev inte fallet. Musik, story och utseendemässigt var både Final Girl och Make A Wish bra, men när filmen är slut sitter jag ändå där med en allt för bekant känsla. Ena delen av mig är besviken att den inte levererade bättre än vad den gjorde och den andra delen känner att ”jaha, precis vad man trodde”. Känns tråkigt, men filmen känns ganska grå och jag tror jag kommer att glömma bort den om ett tag. Ångesten som titeln utlovade kom aldrig. För att citera Meat Loaf: ”Two out of three ain’t bad” så den tål att ses en gång för Buttgereit och Kosakowskis delar, men en framtida klassiker som kommer att stötas och blötas flera år framöver är det inte tal om. Tysklands fina filmarv finns det inte mycket spår av i German Angst tyvärr. Tur att man kan lita på paprikachipsen.
Betyg: 5 av 10
— — —
Mikael Hammarberg