Redaktör-Davids 2012
Genrekultursmässigt får man ändå, sammanfattningsvis, säga att 2012 varit ett finfint år som har levererat en hel del godbitar för den inbitne fanatikern. Otäck skräck, sci-fi som får dig att tänka och en thriller med kolsvarta stänk av mörk humor är bara ett urval av vad som släppts.
Cabin in the Woods – Efter mycket om och men kom så Joss Whedon och Drew Goddards hypade skräckkomedi, och det visade sig att den var väl värd väntan. En hyllning till genren som gör skräckfilm roligt på rätt sätt, som vid ett flertalet tillfällen bjuder på skratt, men framför allt överraskningar och vågade drag som man inte väntat sig. En smart dekonstruktion av genren som samtidigt inte sätter sig på en hög stol och ser ner på den, utan snarare riktar återkommande kärleksfulla blickar till det filmarv som den själv kommit fram ur. Bäst tar man sig an denna film utan att läsa något alls om den, då egentligen minsta vidare beskrivning av den tillsynes enkla handling kan förstöra överraskningsmomentet.
V/H/S – När man var som tröttast på found footage-subgenren, och tänkte att den kanske borde börja tänka på sista versen, kom den hypade antologifilmen V/H/S och skrämde slag på Sundance-festivalens besökare. När den väl gick att se här i Sverige fanns skepsisen kvar, trots otaliga lovord kring denna film. En skepsis som lyckligtvis motbevisades redan bara några minuter in i filmen. V/H/S visade sig vara den nödvändiga injektionen som subgenren behövde, en där man utnyttjar formatet och möjligheterna väl, och med detta lyckas skrämma vettet ur tittaren. Som i alla antologifilmer är kvalitén skiftande, men här hålls den dock relativt jämn rakt igenom. Bäst är det avslutande segmentet 10/31/98, som liksom titeln antyder utspelar sig på en Halloweenafton, som milt uttryckt spårar ur. I V/H/S vågar filmskaparna visa framfötterna rejält, vilket leder till en film som tar tag i dig och skakar om dig hårt och obarmhärtigt.
The Sound of My Voice – Att science fiction måste handla om stora robotar, rymdskepp eller aliens anser bara de mest trångsynta. Genren är som bäst när den utmanar oss på ett mer jordnära sätt, när den ställer vår verklighet på dess kant och när den får oss att tänka längre bort än vad vår vardag vanligtvis får oss att göra. I The Sound of My Voice spelar den underskattade Brit Marling en mystisk sektledare, som säger sig vara från framtiden. Två journalister murvlar sig in i sekten, som de tar för givet är en grupp människor som följer en galen kvinnas fantasier, men som längs vägen inte visar sig vara något så enkelt. En obehaglig, mycket välspelad och lågmäld film som inte kommer tilltala alla (särskilt med tanke på det mycket öppna slutet). För oss som tar till oss berättelsen brinner hoppet starkt för att den planerade trilogin av filmer blir av.
Killer Joe – Med tanke på vilka filmer han vanligtvis synts i, tänk er den sockersötaste formen av romantisk komedi, är Matthew McConaughey inte direkt den skådis du förväntar dig se i en av årets svartaste filmer. I William Friedkins händer blir den här berättelsen om en trailer trash-familjs desperata jakt på pengar en hänsynslöst mörk humoristisk thriller, med McConaughey i centrum som titelrollen, en polis som extraknäcker som lönnmördare. Ingen film för den stora massan, då den innehåller flertalet provocerande scener. För den som inte är rädd för att smutsa ner sig finns mycket att hämta här, en fellatio-scen utan liknelse, våld som får dig att rygga tillbaka, men kanske främst McConaughey i sitt livs hittills bästa roll.
Silent Night – Jag är inte den som av princip spottar på remakes, tvärtom tycker jag att de kan vara riktigt bra idéer. Så är dock inte fallet med denna styggelse till nyversion av 80-talsslashern Silent Night, Deadly Night. Här är det ett oinspirerande trist foto som stinker tråkdigitalt lång väl, färglösa karaktärer och en mördare som vare sig skrämmer eller underhåller. Tummen upp för en mördartomte med eldkastare förvisso, men när det görs så här trist finns ingen ursäkt, och det här är en film man gott hade kunnat undvika att göra.
Piranha 3DD – Efter den lyckade Piranha 3D kom det här magplasket och bjöd på usel pubertal humor, silikontjejer i ännu större mängder och en trött David Hasselhoff i rollen som sig själv. Det blir tröttsamt efter fem minuter, och all den glimt i ögat och kompetens som låg bakom föregångaren är här som bortblåst. Vill man se nakna kvinnor och/eller blod finns betydligt bättre, roligare och snyggare alternativ än det här bottennappet som jag helst bara vill glömma bort.
Bokmässigt har jag lyckats snappa upp åtminstone ett par titlar. Först och främst är det värt att nämna Anders Fagers Jag såg henne idag i receptionen, som fortsätter i hans Stockholmsbaserade, Lovecraftinspirerade värld på ett högst tillfredsställande sätt, där jordens apokalyps målas ut bit för bit, samtidigt som det är en stundtals mycket stark skildring av en trasig kvinnas uppväxt under 90-talet. Årets svenska skräckroman, tveklöst. Stephen King återvände till sin Dark Tower-värld och kompletterade lite med The Wind Through the Keyhole, som är en berättelse i en berättelse i en berättelse, och dessutom en mycket bra sådan. Om man, liksom jag, är en sucker för den fantasivärld King målat upp var det en ren fröjd att återvända till Roland och de övriga karaktärerna i den fantastiska episka berättelse som The Dark Tower-sviten utgör. Vi fick även en fortsättning på Justin Cronins vampyrapokalyps-svit som inleddes med mästerverket The Passage, i form av The Twelve. En stundtals lika omskakande, välskriven och storslagen bok som sin föregångare, men i helhet inte riktigt lika bra rakt igenom. Den fick mig dock inte att längta mindre efter den kommande avslutande delen, vilket givetvis innebär ett par års väntan.
— — —
Spelåret 2012
Ett relativt snålt sådant för skräckkonnässören. De få titlar som varit intressanta nog att dra adrenalinsökarnas blickar till sig har varit så pass utspridda under året att det varit med nöd och näppe man kunnat stilla sin aptit på blod, zombier och underjordiska demoner. Därför är det kanske nästan bara passande att årets största ljusglimtar samtliga har gått i överlevnadens tecken.
I am Alive – 2012 kommer nog länge att bli ihågkommit som året då allting ändrades inom spelvärlden. När den blyga och något anonyma titeln I am Alive släpptes under årets början var det nog få som kunde gissa att spelet skulle inleda en reform som skulle få oss att omdefiniera själva begreppet skräck inom spelvärlden. Medan många av de element vi kommit att räkna med inom genren lyser med sin frånvaro – här finner du varken zombier, gastar eller demoner – så ställs spelaren istället för en av de mest sobra frågeställningarna i ett spel på länge. Just hur långt är du beredd att gå för att överleva? Den dammtäckta staden Haventon bjuder på en veritabel lekplats av avsatser, stuprör och raviner att slänga sig fram över i jakten på förnödenheter, men allt genomsyras ständigt av den gnagande vetskapen om att det inte bara är byggnader och städer som raserats i den stora katastrofen. Även den mänskliga kulturen med alla dess sociokulturella strukturer och regler har sedan länge fallit i spillror, och det monster som tittar fram bakom den annars så civiliserade ytan är bra mycket mer skrämmande än vad någon zombie eller muterad hillbilly någonsin kan hoppas vara. I am Alive fick oss alla att uppskatta våra liv lite mer, och förtjänar därför en hedersplats på årets lista.
The Walking Dead – Efter en medioker andrasäsong av TV-serien, dök det här spelet upp och skakade om spelare världen över. I rollen som Lee, en dömd brottsling, försöker du tillsammans med den lilla flickan Clementine att överleva i en värld där de döda är fler än de levande. En känslomässig resa som inte lär lämna någon oberörd, där varje val känns betydelsefullt, och där du ställs inför situationer där det faktiskt smärtar dig att behöva välja något av de ofta hemska alternativen. Spelmässigt är det inget storslaget, men det här spelet är rent storydrivet, och med tanke på hur välskrivet det är, lyckas hela vägen fram. Slutet är en upplevelse i sig, där du sitter mållös efter vad som just hänt.
ZombiU- Något som länge och vidsträckt har diskuterats är tv-spels otroliga förmåga att nedvärdera livets värde.
Med ett gäng extraliv i bakfickan och nog med sparfiler för att fylla en lufthangar har döden länge kunnat skrivas av som ett smärre bakslag eller mindre irritationsmoment. Döden slutade vara det där ultimata överhängande hotet och blev istället föga mer än ett farthinder i spelarens väg. Fram tills nu, det vill säga. I Ubisofts ZombiU är livet det allra käraste du har, och blotta tanken på att hamna i klorna på en av Londons smittbärande zombier är ofta nog för att det ska sprida sig kalla kårar längs ryggraden. I en värld där du inte vet vad som lurar bakom nästa hörn, där du aldrig vet om ammunitionen räcker till nästa monster, där varje måltid kan vara din sista och där du aldrig vet om du har vad som krävs för att överleva är skräcken ett faktum. En skräck som inte är sprungen ur muterade monster eller cinematiska explosioner, utan ur den där allra mest primala tanken som ständigt gnager längst bak i vårt undermedvetna; ”Snälla, jag vill inte dö”.
— — —
Redaktör-Kristoffer spånar loss
Som den skräck och genrefilmsreaktionär jag är så känns ofta det här med ”årsbästa-listor” lite konstigt. Hur ska jag kunna sammanfatta vad som kommit i år, jag har ju mest kollat på massa gammalt skit? Förvisso restaurerat i HD, men ändå – inte direkt något nytt. Under 2012 har jag dock försökt hänga med lite bättre. Jag har exempelvis gjort ett seriöst försök att acceptera det moderna HD-fotot med CGI och allt vad det nu innebär. Detta har resulterat i nya trevliga bekantskaper, men även rejäla magplask, typ Barry Battles fantastiskt charmlösa försök att vara Tarantino med The Baytown Outlaws. Men sak samma, vilka skräck- och genrefilmer filmer stack egentligen ut som något extra under 2012?
Franska regipar visar framfötterna
Att man i Frankrike kan man göra skräck och action är ingen nyhet. Nu verkar dock den nya grejen bland grodätarna vara att ”regissera i par”, 
dessutom gör de det med ett riktigt bra resultat. Även jag nåddes under 2012 av François Gaillard och Christophe Robins Blackaria och Last Caress, trots att filmerna nu har ett par år på nacken. Många skräcknördar verkar har gått i taket över dessa softporn /art house-giallos, men jag håller bara delvis med. Precis som med Hélène Cattet och Bruno Forzanis Amer (2009) så finns det mycket stor potential och skaparglädje, men några mästerverk är det än inte tal om. Kanske behövde båda dessa regipar få ur sig dessa experimentfilmer för att kunna skapa riktiga storverk i framtiden.
Däremot var Alexandre Bustillo och Julien Maurys Livid anmärkningsvärt bra. Skaparduon av den omtalade ”olaga intrång-chockaren” Inside (2007) levererade här en mycket genremedveten och genomtänkt spökhusfilm med en detaljrik mise en scène som faktiskt knäckte det mesta. Alexandre Bustillo och Julien Maurys visade också att det absolut går blanda in existentiella frågeställningar utan att det blir för mycket ”Twilight” av det hela. Jag kan nu knappt bärga mig för dessa skräckgeniers kommande projekt Among the Living som förhoppningsvis når ut till världen 2013.
Vi ska naturligtvis inte heller glömma den franska actionscenen. Mycket galla spys över Luc Besson och hans alla småkorkade actionidéer som han prånglar ut via sitt produktionsbolag EuropaCorp. Även om jag absolut håller med om att Taken 2 var så jäkla trött att den knappt gick att se, så ger jag ändå tummen upp för
Bessons nästan skamlösa inställning till actionfilm.
Bäst under 2012 av Bessons ”idéer” var rymdfängelsespektaklet Lockout, regisserad av James Mather och Stephen St. Leger (sedärja, ett till franskt tandemregipar igen), en film som var nära på oförskämt underhållande i all sin testosteronstinna dumhet. Naturligtvis rör det sig om ett solklart fall av Escape from New York –plagiat, men vem hade trott att Guy Pearce var en sådan baddare på att krysta ur sig fyndiga one liners? Ärligt talat så fick jag nog ut mer av Lockout än av Ridley Scotts megasuperduperbudgetAlienprequel Prometheus, även om den naturligtvis hade en hel del tillfredsställande svulstighet.
En annan spännande fransk actionregissör är nykomling Jean-Christian Tassy som släppte loss helt med lågbudgetvåldsfesten Caliber 9. Han får vi nog se mer av då han verkar ha både bra idéer och kunna vrida på slantarna.
Polisfilmsgenren under utveckling/avveckling?
Något annat som behöver nämnas är svensk polisgenrefilm. 
Trots dessa filmers fantastiskt stora popularitet är det också många som nästan omgående börjar attackspy när man säger Beck eller Wallander. Lite som en problematiserande kommentar till den supertrötta svensk polisfilmsgenren kom under 2012 Måns Månssons Hassel – Privatspanarna. Naturligtvis var det 80-talsfilmerna om kriminalinspektör Roland Hassel, spelad av Lars-Erik Berenett, som populariserade den svenska tv-polisfilmsgenren, och i med Hassel – Privatspanarna tar Månsson och Berenett ut genren på bakgården och ger den ett nådaskott. Många kommer bli rosenrasande och kanske till och med känna sig förolämpade när de ser Hassel – Privatspanarna, men kanske får de sig också en behövlig tankeställare. Filmes tagline; ”Ingen spaning – Ingen aning ” säger det mesta om den film som förmodligen är det märkligaste och kanske mest intressanta som gjorts i Sverige på många år.
När vi ändå är inne på polisfilm så kan jag inte låta bli att nämna End Of Watch med manus och regi av David Ayer. Med tidigare lyckade ”Los Angeles Noir” -filmer som Harsh Times (2005) och Street Kings (2008) så faller här alla bitar på plats för Ayer. Med tekniskt smarta lösningar, fantastiskt skådespeleri och ett nästan kvävande realistiskt storstadsmörker så är End of Watch inte bara det hårdaste jag sett under 2012, utan dessutom det bästa. Missa inte!
Spökhusfilmen tar över
Tillbaks till skräckgenren. Ok, jag har inte sett V/H/S än, och inte Citadel heller. Men vid sidan av Livid så gjorde nog i mina ögon Ti West årets kanske bästa skräckrulle. 
Jag syftar naturligtvis på Innkeepers som med sin långsamma och mycket effektiva uppbyggnad och fyndiga manus gav en mycket tillfredsställande och lurig liten spökhusfilm. Förövrigt så verkar glädjande nog just ”mystiska hus” nya trenden efter att äntligen tortyrporrsgenren, med filmkloner av Saw och Hostel, nu äntligen gott ur tiden. Bra filmer på detta tema som nådde ut under 2012 var Chris Kentis och Laura Laus Silent House och Nick Murphys The Awakening. Mest mardrömmar lär nog Scott Derrickson dela ut med sin Japan-Horror doftande Sinister. Ett något tamt och förutsägbart slut kanske, men ändå absolut en av årets absolut starkaste och snyggaste skräckfilmer.
Nämnas i detta sammanhang bör även Joss Whedon och Drew Goddard som likt Måns Månssons Hasselfilm knäppte folk på näsan med smarta The Cabin in the Woods. Här fick vi för en gångs skull en riktigt lyckat mycket självmedveten skräckkomedi och med andra ord 2012 års Tucker and Dale vs Evil.
God Julskräck
2012 avslutades underhållande nog också av en riktigt Julcharmör, och då syftar jag naturligtvis på Steven C. Millers tomteskräckis Silent Night. 
Det rör sig absolut inte om någon remake av Charles Selliers supercreddiga Silent Night, Deadly night från 1984, och tur var väl det. Millers Silent Night går förvisso inte att mäta med Selliers mästerverk men det visade sig vara en mycket trevlig och pigg modern slasher som jag kommer återvända till många jular framöver. Gamla skolans effekter, fint foto och Malcolm MacDowell i högform blev en värdig avslutning på året för min del.
Även om jag här bara berört några få delar av det så tycker jag sammanfattningsvis att 2012 var ett klart godkänt skräck- och genrefilmsår. Tortyrporrsvågen är äntligen passerad och därför har de stora chockfilmsuppslagen i Aftonbladet uteblivit. Istället så har vi fått en trend med otäcka mystiska hus, något som varit betydligt mer intressant i mina ögon…
— — —
Redaktör-Rickard tycker till om det gångna året
Herrarna över mig har redan nämnt ett par av guldkornen under det gångna året. Särskilt bland dessa tidigare exempel sticker Cabin in the Woods ut som ett lysande exempel på dekonstruktion av skräckgenren och V/H/S blandar den heta found footage-genren med den bortglömda antologiformen med ett skrämmande resultat. För redan ett år sedan hade David även hunnit lyfta fram det indonesiska actionspektaklet The Raid, men det var först i år som filmen nådde mig och jag kunde ta del av dess uppvisning av imponerande koreografi.
Looper – Efter att ha väntat länge på Rian Johnsons kommande science fiction-projekt var
förväntningarna skyhöga och spänningen hög inför vad jag egentligen skulle tycka. Nervositeten släppte snabbt och när eftertexterna väl började rulla satt jag som förstummad. Looper visade sig inte enbart vara årets film, utan även en av de bättre filmerna jag sett de senaste åren. Tidsresor, noirtonad sci-fi och en rejäl näve med mörk humor blandas här då Joseph Gordon-Levitt spelar yrkesmördaren Joe vars jobb är att avrätta personer maffian har skickat tillbaka från framtiden. När en av personerna han ska avrätta visar sig vara sitt framtida jag, spelad av ingen mindre än Bruce Willis, uppstår en katt- och råtta-jakt utan dess like.
Killer Joe – Jaha, 2012 blev alltså året där yrkesmördare namnsattes Joe. I detta fallet dock ett mycket mer läskigt exemplar spelat av en sliskig Matthew McConaughey som här gör ett av sitt livs roller som en korrumperad polis som extraknäcker med specialitet på mord under sin fritid. Den nu 77 år gamle regissören William Friedkin ställer här ned foten och visar med denna smutsiga sydstatsnoir att han trots sin höga ålder inte har några som helst problem med att hänga med i leken. Utmärker sig här gör även Emile Hirsch och Thomas Haden Church i rollerna som fullständigt inkompetenta husvagnsslödder och Juno Temple tar chansen att exemplifiera uttrycket jailbait samtidigt som hon för första gången visar mig sin bredd som skådespelare.
Dredd – Ultravåld. Det är allt för sällan det går att beskriva en actionfilm med detta i dagarna nästan bortglömda substantiv. Här tar man tillbaka ordet med råge och slår Stallone-fiaskot på käften i en film som från ruta ett kör med gasen i botten med tonvis av krut och våld som snarare får mig att tänka på de allra hårdaste scenerna i Robocop och Rambo än det barntillåtna utbudet i sin föregångare. Tyvärr kom aldrig publiken till biograferna, men förhoppningsvis kommer Dredd få leva kvar som den kultklassiker den förtjänar att bli.
Grabbers – För två år sedan bjöd Irland på en av det årets absolut roligaste filmer med John Michael McDonaghs The Guard, och nu även under 2012 överraskade irländarna mig med ännu en hysteriskt rolig film som till synes kom från ingenstans. När en ö utanför den irländska kusten blir invaderad av tentakelförsedda havsmonster måste byborna försvara sig och den bästa metoden för att hålla vidundren på avstånd är genom att supa skallen av sig. Skräckkomedin Grabbers känns som en andlig spin-off på Tremors och imponerade med både slemmiga monster och en grupp skådespelare jag varken sett eller hört talas om som fick mig att skratta ljudligt gång på gång under filmen.
Sinister – Scott Derickson bör inte vara ett namn någon känner igen. Med filmer som Hellraiser V, The Exorcism of Emily Rose samt The Day the Earth Stood Still i bagaget är han knappast en regissör vars namn man lägger på sitt minne. Med en sådan synonym för mediokert filmskapande bakom rodret överraskade Sinister mig något väldigt. Obehaglig på ett sätt som jag per automatik snarare förknippar med östasiatiska skräckfilmer de senaste åren än vad som levererats från det stora landet i väst.
– – –
FromBeyond-redaktionen