ZombiU (2012)

ZombiU
Format: Wii U
Genre: Survival Horror
Utvecklare: Ubisoft Montpellier
Utgivare: Ubisoft
Release: 30 November 2012

— — —

Många av de som i dagarna köper Nintendos nya konsol och det nysläppta skräckspelet ZombiU minns troligen inte ens tiden då genren survival horror faktiskt levererade vad dess namn lovade.  Med hjärtat i halsgropen och med ett öga ständigt fokuserat på Wii U-dosans inbyggda rörelsedetektor är det med försiktiga steg man smyger runt Londons ödelagda gator. Med ständigt sinande resurser och en värld där du enbart har din egen list att förlita dig på blir varje möte med en zombie en kamp på liv och död. I Ubisofts uppdatering av det klassiska spelet Zombi har man vridit tillbaka klockan till en tid utan andra chanser, utan handhållning och med svårighetsgraden uppdragen till elva.

Året är 2012. Det som skulle vara en sommar fylld av sportevent och semesterfirande visade sig istället bli något som hämtat ur Londonbornas värsta mardrömmar. Ett mystiskt virus har svept över landet och lämnat staden i ruiner. Det verkar inte finnas en enda själ kvar i det som en gång var nationens huvudsäte. Nåja, det stämmer kanske inte riktigt. Du lever ju fortfarande. Du, och en stad full av zombier. Med list, instinkt och lite gammaldags våld är det upp till dig att fortsätta hålla dig vid liv. Du har dock inte mycket till hjälp i denna till synes omöjliga kamp. Beväpnat med ett bättre begagnat slagträ och med lite hjälp av några misstänkt hjälpsamma överlevare är det upp till dig att utforska stadens alla vrår, från Londons slum till självaste Buckingham Palace i jakten på medel för att överleva. Vem vet, kanske finner du till och med ett svar på vart viruset kom ifrån och vad som egentligen ligger bakom? Men var försiktig, döden lurar bakom varje hörn, och det är inte fish and chips Londonborna är sugna på den här gången.

 

Survival horror är ett begrepp som med åren kommit att förlora mycket av den betydelse det en gång hade. Sett till dagens storsäljare inom genren så tenderar spelaren blir matad med berättelser om elaka företag, supermonster och mystiska halvgudar, som man sedan i tur och ordning spränger till småbitar med hjälp av en ständigt växande arsenal. Själva skräcken i titlar som Resident Evil 6 och Silent Hill: Book of Memories ligger i faktumet att spelets miljöer och antagonister rent visuellt tenderar att vara som hämtade ur en galen konstnärs mörkaste visioner, men inte lika mycket i en någon egentlig känsla av rädsla eller fasa. Rent krasst skulle man kanske kunna säga att alla spel har förmågan att sätt skräck i en spelare. Det krävs ju trots allt egentligen inget mer än ett högt ljud eller en plötslig rörelse för att gemene man ska hoppa till i tv-soffan. Men det är en helt annat femma att skrämma upp spelaren till den grad att han eller hon inte längre våga fortsätta framåt i rädsla för vad som kan finnas i nästa rum. Ubisoft verkar under arbetet med ZombiU ha sneglat tillbaka till genrens gyllene era, och spelet känns på många sätt som hämtad från en alternativ tidslinje där skräcken aldrig tvingades ut ur spelen för att ge plats åt det action och övervåld som tagit dess plats idag. För i Ubisofts mardrömsvision där människan snabbt har blivit utrotningshotad finns det egentligen bara en punkt på listen över saker att göra, nämligen att överleva. Det må kanske låta som en självklarhet, men ZombiU tar konceptet betydligt längre än andra spel.

Efter att ha blivit räddad av en mystisk man som kallar sig själv Prepper, en gammal militär som gjort förberedelser inför just en sådan här situation, vaknar man yrvaket upp i ett unket, men till synes säkert litet kyffe. Dessvärre hade nog inte Prepper räknat med något besök, då hans lilla skyddsrum i Londons numera övergivna tunnelbana inte direkt bjuder på något överflöd av resurser. Beväpnad med ett begagnat cricketträd och en pistol laddad med en handfull kulor skickas man därför återigen ut på Londons kalla och ogästvänliga gator i jakten efter mer mat, mer medicin och fler vapen att försvara sig med. Din trogna slagträd må vara en given zombiedödare, men tvingar dig dessvärre lite för nära de ruttnande bestarna för att det ska kännas helt säkert.

Hur olustigt det än må vara att låta zombierna komma inom en arms avstånd så att du kan klubba ner dem, så är det likväl så du kommer att ta hand om de flesta av spelets odöda antagonister. För även om ZombiU bjuder på sin beskärda del av vapen, där såväl hagelbössor och armborst kan läggas till din arsenal, så är det alltid med en viss ovilja man väljer att använda dem. Varje gång du plockar på dig en nytt medel att försvara dig med måste du nämligen ge upp en plats i din trogna ryggsäck för att förvara vapnet i, en plats som mycket väl kan vara upptagen av en förbandslåda. ZombiUs strikta system med restriktioner och begränsande utrymme gör att varje nytt fynd känns  något av en pyrrhusseger, där man ständigt väger för och nackdelar mot varandra.  Visst kanske det fina salongsgeväret kan rädda dig ur en knepig situation,  men kommer det att hålla dig vid liv i längden? Lägg sedan till att stadens beväpnade invånare dessutom redan lyckats använda upp det mesta av ammunitionen innan de föll offer för zombiepesten, så blir valet ännu ett snäpp mer komplicerat.

Istället handlar ZombiU om att hålla huvudet kallt och planera så mycket som möjligt i förväg. Den inbyggda skärmen i Wii Us handkontroll fungerar nämligen som en portabel rörelsedetektor i spelet, inte helt olik de från Alien-filmerna. Genom ett enkel knapptryck skickar du ut en pulsvåg som ger dig ett hum om hur många fiender du har att göra med. Genom att sedan vara uppmärksam på din omgivning kan du dessutom ibland finna bättre utkiksposter eller rent av taktiska omvägar runt dina motståndare. En strid med en zombie är nämligen det sista du vill råka ut för i ZombiU, till skillnad från många andra moderna spel ur genren.  Som en hungrig, sjuk och livrädd överlevare klarar du nämligen inte mer än några få attacker innan du signar död ned på marken. Låter du sedan zombien komma allt för nära med sina smittospridande käftar är du förlorad på en gång. Smittorisken är hundraprocentig, och något uppfriskande gäller faktiskt detsamma för dödligheten. Det finns nämligen inga andra chanser i ZombiU – dör du så kommer du inte att resa dig upp igen. Istället vaknar du upp som en ny karaktär i Preppers bunker, utan ett spår av de förnödenheter eller arsenal du lyckats samla på dig. Medan de framsteg du gjort i spelets berättelse och utforskning finns kvar, så är varje död i ZombiU ett enormt bakslag. Då världen inte omställs kan du med andra ord aldrig gå tillbaks och plocka upp ett nytt gevär, eller plundra samma lådor om och om igen för mer bandage och medicin. Din enda chans att återfå din surt förvärvade packning är således att utforska spelvärlden ånyo i en frenetisk jakt efter din förra karaktär, som nu istället vandrar stadens ödelagda gator och hus som en stapplande zombie. Men pass på – kom ihåg att det som dödade dig förra gången fortfarande är kvar därute, och denna gång har du en ännu mindre chans att ta dig förbi levande.

Din enda chans är med andra ord att spela försiktigt,  aldrig lita på kroppar hur döde de än ser ut, och att alltid förlita dig mer på list än på eldkraft. Zombier lockas nämligen av ljud och rörelser, så att ta sig an de stapplande liken på en öppen gata är sällan en god idé.Varje fiende i spelet, från de vanliga medelsvensson-zombierna till de strömförande punkrockzombierna, är nämligen en utmaning – men tillsammans är de en nästintill ostoppbar massa av hungriga käftar och ruttnande kött. Istället får man försöka lura sig till dem en och en för att göra slut på deras lidande, eller använda distraherande undanmanövrar för att klara sig förbi tätbefolkade områden. Ett signalbloss lockar exempelvis till sig zombier som malar till en dansande låga, och kan innebära skillnaden på liv och död i tighta situationer så länge du kastar det långt nog.

Men samtidigt är det i de där stunderna då man glömmer bort att hålla huvudet kallt som ZombiU verkligen skiner. Paniken som infinner sig när man inser att skottet man just avlossat inte bara lyckats missa zombien framför en, utan dessutom lockade till sig tre till är en känsla som länge lyst med sin frånvaro i skräckspel. Den klaustrofobiska hysterin som sedan sätter in när man fumlar med knapparna i sina ivriga försök att ta sig till säkerhet är mer eller mindre en unik upplevelse, som bara förstärks av de långa sektionerna där man enbart har rörelsedetektorns ensamma pip som sällskap.

I den ständiga jakten på mer ammunition, mer mat och ett sätt att övervinna den eskalerande zombiekrisen tar sig spelaren genom övergivna tunnelbanestationer, översvämmade källare, nerblodade gallerior och söndertrasade kungliga palats. Till en början är det svårt att inte slås av hur vackert och detaljerat allt är, och det hela blir nästan lite högtidligt när man inser att man tittar på vad som mycket väl kan vara det grafiskt mest imponerande Nintendo-spelet hittills. Men allt är dock inte guld som glimmar. Medan London är vackert och framförallt stämningsfullt återgivet, så går det inte att skaka av sig känslan av att staden känns väldigt livlös. Medan det finns mycket att upptäcka och titta på i de olika miljöerna, så är det sällan det faktiskt går att göra något i spelvärlden. Kanske har vi blivit bortskämda som spelare, med spel som Skyrim som låter oss flytta runt på allt som inte är fastspikat, men det är svårt att inte bli lite besviken när en varken ett slagträd eller maskingevär lyckas lämna den minsta skråma på sköra gamla mingvaser eller fuktiga flyttkartonger. Spelet hade dessutom mycket väl kunnat nå helt nya nivåer om man bara kunde ha interagerat med möbler och allsköns bråte på ett lite djupare plan. Hade man kunnat använt dem för att bygga hinder och blockader för att hindra zombiernas framfart, eller rent av använda dem som improviserade klätterställningar hade det öppnat upp för en hel rad nya speldesignsmöjligheter. ZombiUs miljöer är utan tvekan en stor del av spelets tryckande atmosfär och gör underverk för att rama in berättelsen, men tyvärr blir det ibland lite för uppenbart att det blott är just en kuliss i skräckens skådespel.  Det är vackert och effektfull, men känslan av att befinna sig i en noggrant designad hinderbana, snarare än någons bakgård eller källare, är ack så svår att bli kvitt.

Men där ZombiU kanske gått miste om några solklara idéer och möjligheter, så går det inte att förneka att berättelsen och upplevelsen i sig är riktigt imponerande. Tack vare den nya tekniken som Wii U erbjuder har Ubisoft lyckats hamra bort ytterligare några bitar av den fjärde väggen som tidigare separat spelaren från spelvärlden. Spelkontrollen fungerar nämligen inte bara som en ständigt uppdaterande karta och rörelsedetektor, utan även som en walkie talkie, scanner och ryggsäck. ZombiU spelas nämligen i realtid, och pausas därför inte när du kör ner huvudet i ryggsäcken för att leta mer ammunition eller frenetiskt försöker få upp en låst dörr med en gammal låsdyrk. Din enda chans att veta om en nyvaknat liv är på väg att sätta tänderna i dig är att bokstavligen vara uppmärksam på vad som händer i ögonvrån. Att ständigt hålla minst ett öga på TV-skärmen medan man gör det man måste på kontrollens skärm leder till en klar fördjupning och överraskande stark identifiering med spelkaraktären. Men frågan är om Ubisoft inte gick lite för långt med användandet av den nya tekniken. Att använda den som en ryggsäcksanalog är förvisso rent briljant, och att låta Prepper kontakta dig via speldosan som en walkietalkie gör underverk för spelarens inlevelse i berättelsen, men för varje sådan utsökt detalj finns det oftast en eller flera intvingade gimmicks som drar ner slutbetyget. Att behöva peta på skärmen med fingrarna för att öppna avloppsbrunnar eller bryta loss fastspikade plankor gör spelaren smärtsamt medveten om att det är just ett spel man upplever, och förmågan att kunna scanna varje rum i jakt efter ledtrådar blir till slut att kännas mest som en påtvingad börda. ZombiU ståtar med fler innovativa idéer än vad vi sett i genren på långt över ett årtionde, men tyvärr känns det inte alltid riktigt som att de är vidare genomtänkta eller verkligen platsar i ett spel som detta.

Något som länge och vidsträckt har diskuterats är tv-spels otroliga förmåga att nedvärdera livets värde. Med ett gäng extraliv i bakfickan och nog med sparfiler för att fylla en lufthangar har döden länge kunnat skrivas av som ett smärre bakslag eller mindre irritationsmoment. Döden slutade vara det där ultimata överhängande hotet och blev istället föga mer än ett farthinder i spelarens väg. Fram tills nu, det vill säga. I Ubisofts ZombiU är livet det allra käraste du har, och blotta tanken på att hamna i klorna på en av de smittbärande zombierna är ofta nog för att det ska sprida sig kalla kårar längs ryggraden. I en värld där du inte vet vad som lurar bakom nästa hörn, där varje måltid kan vara den sista och där du aldrig vet om du har vad som krävs för att överleva är skräcken ett faktum. En skräck som inte är sprungen ur muterade monster eller cinematiska explosioner, utan ur den där allra mest primala tanken som ständigt gnager längst bak i vårt undermedvetna; ”Snälla, jag vill inte dö”.

ZombiU är ett spel som med allra största trolighet kommer att beskyllas för att vara repetitivt, onödigt svårt och linjärt. De som hyser sådana tankar kanske inte är helt fel ute, men själva problemet ligger inte så mycket hos spelet som hos spelarens förväntningar om vad spelet ska vara. ZombiU är nämligen inte ett actionspel. Du kommer inte flyga jorden runt till exotiska platser för att spränga bort horder av monster med allehanda granater och raketgevär. Istället har Ubisoft gått tillbaka genrens själva rötter, där restriktioner och ständigt överhängande faror är lika stor del av spelet som dess adrenalinpumpande zombiesammandrabbningar. Medan det måhända är sant att din arsenal ständigt växer och att din utrustning sakta men säkert förbättras, så blir valen mellan försvar och eldkraft aldrig lättare, och oddsen sällan bättre. I ett spel där man aldrig vet vad  om man kommer få se dagens ljus igen, eller ens överleva en tur till snabbköket är det helt upp till din egen devis att överleva. Ubisoft har knappast uppfunnit hjulet på nytt, men visar ändå med ZombiUs gammalmodiga inställning till survival horror att gammal ibland faktiskt är äldst, och att skräck i dess renaste form är något verkligen tidlöst. Medan spelet är långt ifrån perfekt och har sina uppenbara brister, så går det inte att sticka under stolen med att det var länge sedan man hade så kul, och blev så rädd, av ett skräckspel. Survival horror-genren är tillbaks från de döda, och med lite tur kan Ubisofts idéer sprida sig likt ett virus över spelvärlden och den allt för stagnerade skräckgenren.

Betyg; 8.5 av 10

— — —

Johan Axell; Frombeyond-redaktör

Be the first to comment

Leave a Reply

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*